Igår va ingen rolig dag. Fick ett hemskt besked när jag kom till jobb. En av våra montörer endast 52 år gammal dog plötsligt hemma i soffan framför tvn med sin dotter bredvid sig. Varför är ännu oklart. Han fick svårt att andas och dottern ringde 112. En ambulans skickades ut men dem hann aldrig fram. Hur kan man bara dö sådär. Det är ju fruktansvärt skrämmande. Ena dagen står jag och pratar med honom, andra dagen är han död. Det var en ledsam dag igår och vi alla var i chocktillstånd. Man får sig en tankeställare och när jag kom hem kramade jag familjen extra hårt. Allt kan förändras på en minut. Vi lever på lånad tid och vet aldrig vem som står tur.

Ta hand om er därute och var rädda om varandra. Ta vara på varje stund tillsammans. Lev livet och ha roligt, imorgon kanske det är försent.

Kramar

Gud vad jag blir trött på allting. I tisdags så hade jag tid till min sjukgymnast, så blir min dotter sjuk. Tänkte jag ringer och avbokar så kan hon ringa upp sen så kan vi boka en ny tid. Men då visar det sig när jag ringer att hon är sjukskriven en månad framöver och att dem har missat att ringa mig. Tur jag inte ordnade barnvakt och åkte dit. Och vilken otur jag har. Så nu blir det egen träning en månad framöver. Har börjat gå ut och gå igen med min korsett. Jag mår ju så mycket bättre i psyket då. Det är som terapi. MEN jag har mer ont än innan, jag är väldigt ostabil i psyket och många symptom som jag hade när jag hade lågt blodvärde har dykt upp igen. Förra veckan så fick jag lämna blodprov och imorgon får jag reda på resultat. Äter mina tabletter, är nu uppe i 300 mg om dagen. Känns ingen skillnad. Har ingen aning om det är biverkningar från tabletterna som gör att jag har mer ont. Men i så fall är det rätt meningslöst. Sen är mitt psyke rätt så katastrof. Jag är jättekänslig och kan börja gråta för ingenting närsom. Jag reagerar på alla cylindrar för ingenting. Känns som om jag blivit tokig. Jag orkar inte med för mycket stim eller för mycket sorl. Då vill jag helst banka huvudet i väggen. Riktigt jobbigt är det men jag hoppas att jag strax får tid till KBT behandling. Och att dem kan hjälpa mig.

Men nåt positivt i allt negativt. Vi har redan beställt resa till nästa år. Samma ställe, samma hotell. Kanske lite inrutat men med barn med diagnos är oftast det det bästa. Och som vi längtar redan:-)

En fredag dessutom. Jag trodde det var försäkringskassan som skötte det där. Att komma med dåliga besked en fredag och förstöra hela helgen. Men så är det kanske inte. I fredags var en bra dag. Jag kände mig lycklig, vilket jag sällan gör nu förtiden. Så skönt att vara glad. Så ringer telefonen. Jag svarar och det är en ragata från arbetsförmedlingen. Ursäkta ordvalet. Hon ringer för att hon ser att jag är inskriven på arbetsförmedlingen. Jobbar 75%, sjukskriven 25%. Hon fattar inte varför jag är inskriven. Jag berättar allt med försäkringskassan, att det är för att behålla min 100% SGI mm mm. Ok säger hon så du söker egentligen inget jobb. Jo menar jag det har jag gjort ändå. Jaha säger hon men jag fattar ändå inte varför du är inskriven? Jag frågar henne om man inte får lov att jobba 100% men ändå vara inskriven på arbetsförmedlingen. Då blir hon tyst några sekunder. Jovisst får man det. Lite irriterat fortsätter hon att hon vill boka in ett möte på tisdag kl 15. Jag säger att jag inte kan för att jag ska till min sjukgymnast, vilket verkar irritera henne ännu mer. Hon frågar mig när jag kan tänkas komma. Jag frågar varför jag ska komma? Jo för att prata om hur vi ska gå tillväga för att jag ska kunna hitta ett jobbla bla bla bla. Jag säger men det är rätt svårt att hitta ett jobb på 25%, vilket det enligt henne inte alls behöver vara. Jag säger men vad krävs av mig? Jag kan inte söka mer jobb än vad jag redan gör. Då säger hon att du har ju inte sökt några jobb hittills. Jag säger att jo det har jag visst, jag har ju skickat in aktivitetsrapport. Hon säger återigen emot mig men också att hon ska gå in och kolla. Jo minsann där var visst en aktivitetsrapport inskickad. Ja säger hon då, då behöver du inte komma men du måste lämna in läkarintyg, det har du väl inte gjort? Nä säger jag det visste jag inte att jag skulle göra, varför måste jag det. Jo för då kollar vi hur vi ska göra för att hitta bästa möjliga jobb till dig utifrån din sjukdom och lämnar du inte läkarintyg så kan vi tvinga dig att ta vilket jobb som helst, då visar vi ingen hänsyn. Och sen vill vi ju se vad du är sjukskriven för och hur länge, den kanske snart går ut. Jag säger då att min läkare sjukskriver mig 2 månader åt gången bara men visst dem ska få alla papper. Vill du ha alla läkarutlåtande också eller? Nä det behövs inte. Sen undrar hon hur länge jag tänker vara sjukskriven. Jag svarar att det blir säkert några år till, kanske resten av livet. Hon svarar att så går det inte till utan då hjälper dem en att återgå 100% till arbetslivet.

Ja det var mitt trevliga fredagssamtal. Med ett psyke som redan är i botten så var inte detta det bästa för mig. Och jag fattar faktiskt inte varför man ringer och beter sig så. Ni kan ju lägga till en riktigt sur och irriterad röst på det hela när ni läser det. Och får det verkligen gå till så???

Blev så sugen på att baka bullar en morgon men upptäckte att vi inte hade så mycket mjöl hemma men däremot mandelmjöl, fiberhusk, creme fraiche och ägg. Hittade då detta recept. Utsökta bullar. Blir liksom lite porösa.

Frallor á la LCHF (ca 6-8 st)

1,5 dl färdigmalt mandelmjöl
3 msk frön (Istället för frön tog jag 1dl mjöl)

2  msk fiberhusk
1/2 krm salt
1/2 tsk bakpulver
2 hela ägg
1 dl creme fraiche
2 msk smält kokosfett (Här använde jag smält margarin)
Valfria frön till topping

Gör såhär

Sätt ugnen på 200 grader.

Blanda mandelmjöl, salt, frön, fiberhusk och bakpulver i en bunke. Tillsätt creme fraiche, ägg samt smält kokosfett och rör om till en jämn smet. Låt smeten stå och dra i 10 minuter.

Forma 6-8 bullar och lägg på en bakplåtspappersklädd plåt. Grädda dessa mitt i ugnen i ca 10-15 minuter. Låt svalna något och servera med gott pålägg.

Receptet är hämtat från:

http://allagodating.se/2013/03/06/nybakade-lchf-frallor-med-sesamfron-perfekt-matbrod/

Nu har jag kommit igång med min nya sjukgymnast på smärtrehabiliteringen i Lund. Vi funkar bra tillsammans. Jag var ju lite tveksam till det efter vårt första möte den 18 juni. Jag får enklare övningar som jag klarar av hyfsat. Hon lyssnar på mig och berömmer mig mycket. Första gången jag var där blev jag tejpad på halva ryggen. Tejpet gör så att musklerna/nerverna känner att där är nåt och aktiveras hela tiden. Vilket dem inte gör annars. Det höll även mig "uppe" lite. Det kändes verkligen bra att ha det men sen kanske det var mindre skönt:-) Men gången därpå så fick jag istället utprovat en korsett. Och oj vad skönt. Har den när jag är ute och går och dem dagar jag är extra trött i kroppen och inte orkar hålla mig uppe. Nu sist så pratade vi mycket om min framtid. Jag har ju inte kommit igång med någon KBT-behandling än. Allt tar sån tid. Enligt lagar och regler så måste ju min vc läkare skicka remiss. Och det har han gjort men den blev skickad fel så nu får vi börja om från början igen. Min läkare i Lund blev lite irriterad när han hörde detta och i och med jag upplever att jag blir sämre så ville han påbörja medicinering. Vilket vi pratat om innan. Jag har ju tänkt mig riktiga painkiller som citodon eller tramadon eller nåt och därför varit lite osäker. Men istället var det några som heter gabapentin. Dem används till att behandla epilepsi och perifer neuropatisk smärta (långvarig smärta som orsakas av nervskador. Biverkningarna är många och därför börjar man i liten dos och trappar sen upp. Har tagit dem nu tre kvällar men inte märkt nån skillnad. Psykiskt mår jag riktigt skit. Tror allt har hunnit ikapp mig. Jobb, försäkringskassan, sjukdom mm. Känner mig väldigt ur balans:-(

Såhär ser min korsett ut. Heter Donjoy Porostrap.

Jag är inte så mycket för alla följa kändisar och läsa deras bloggar mm. Förutom Carolina Gynning. Hon är en person som jag gillar skarpt. Hela hennes personlighet är så skön. Sen känner jag igen mig mycket i henne. Under min tonår kände jag alltid att jag inte hörde hemma någonstans. Kan även känna så nu också. Att jag är född i fel liv!? Kan man vara det egentligen? Jag hade i alla fall svårt att hitta mig själv, gick oftast min egen väg. Visst hade jag sk bästisar men jag hade inte massor med vänner. Jag hade dem närmaste och dem vårdade jag så gott jag kunde. Sen fick jag ofta höra att jag var annorlunda. Och jag är nog det, annorlunda. Jag tänker annorlunda, fungerar annorlunda, beter mig annorlunda men nu i vuxen ålder så har jag ändå lärt mig leva med mig själv. Jag är jag. Antingen gillar du mig eller inte. Tror faktiskt inte det finns ett mellanting när det gäller mig:-)

Men i alla fall så såg jag Tinas matprogram igår, när hon hälsar på Gynning på Ibiza. Och gud säger jag bara, dem två ihopa. Vilken härlig blandning! Och återigen vilken fantastiskt människa hon är Gynning, så jäkla go.

Nu har jag hållt emot länge nog. Är så himla trött på alla inlägg och delningar på facebook. Om vem som har rätt och vem som har fel. Det finns inget rätt och fel. Inte i den här frågan. Alla får tycka olika. Eller?? Nä så är det ju inte. Du måste verkligen tycka synd om alla flyktingar annars är du en hemsk människa. Ska jag skriva vad jag tycker?

För det första tycker jag att det är riktigt ruttet att lägga upp en bild på en stackars pojke som trillat av båten och drunknat och sen flytit iland på en strand. Det är riktigt hemskt att se och bilden har följt mig dem senaste dagarna precis som den gjort på alla andra. Min tanke var också hur klarar man av att ta en bild på ett dött barn? Och varför använda detta som ett vapen för att folk ska börja bry sig. Har man inte brytt sig innan så varför börja nu. Denna situation är så extrem så det är svårt för oss i trygga Sverige att förstå. Vi lever isolerat. Vi ser en bild och tänker gud så hemskt, jag måste skänka en hundring. Men hallå händer det inte hemska grejor i hela världen hela tiden?

Sen tycker jag att det är hemskt med alla som får fly från sina hem. Jag hade gjort likadant. Jag hade tagit mina barn och min man och flytt. Flytt till närmaste land utan krig. Tagit emot den hjälp vi fått och varit tacksam. Jag hade däremot inte gått igenom land efter land för att ta mig till det så kallat bästa landet. Då handlar det plötsligt om något helt annat tycker jag. Är man utsatt för hot så reagerar människan med att skydda sig och komma i säkerhet. Ingenting annat.

Jag tycker det är helt utom kontroll att vi accepterar denna massiva invandring. Vi har ingen aning om hur många som är dem som kommer från kriget och verkligen behöver hjälp. Vem är det vi tar emot egentligen? Det finns ingen manual att följa. Hej vilt tar dem sig in. På malmö central får man hoppa över dem för att kunna ta sig fram. Är det normalt? Kallas det för att hjälpa?

Jag är varken för eller mot invandring. Jag tycker bara att det ska ske i lagom dos. Det vi klarar av. Jag är inte rasist men jag har tappat förtroendet för många av våra medborgare med utländskt ursprung. Om och om visar dem oss vad dem är för folk. Och nä man ska inte dra alla över en kant. Det finns svenska idioter också.

Och sen tycker jag som så många andra att skolor, sjukvård och äldreomsorg måste bli bättre. Allt blir sämre och sämre. Ja jag vet vi ändå har det bättre än dem flesta. Men varför ska vi nöjas med mindre när vi kan ha det bättre. Varför måste vi backa?

Det enda detta skapar är osämja mellan oss svenskar. Det hotas om att man tar bort en som vän på facebook om man inte tycker lika, man blir kallad rasist för att man inte tycker det är okej med tiggeri mm mm.

Vart är vi på väg gott folk?? Vart är Sverige på väg??

Är det bara jag som är livrädd för vad som komma skall??

Tack för mig!

Det var ett tag sen som jag deltog i fotoutmaningen som louiseiturkiet har. Denna vecka är temat färg. Och faktiskt har nåt med färg kommit in i mitt liv:-) Efter mitt låga järnvärde så har jag lagt på mig en del rynkor tyvärr. Och det även på läpparna. Dem ser hemska ut. Så i veckan bestämde jag mig för att börja använda läppstift. Har varit en trogen användare av läppstift en gång i tiden men i och med jag lätt får/fick munblåsor så slutade jag med. Får vi se hur det går nu. Denna färgen pryder mina läppar nu:

För er som vill hänga på fotoutmaningen eller bara läsa en bra blogg, gå in här http://louiseiturkiet.blogg.se/2014/december/53-veckors-fotoutmaning.html