Jag har så svårt för att förklara mig eller för att få folk att förstå. Oftast när jag nämner mina problem så heter det alltid, det är smärtan som gör det eller så är det när man har ont bla bla. Visst har jag värk men ibland har inte värken med vissa saker att göra. Jag går ju väldigt dåligt. Alltså jag kan gå raskt och så men mitt i allt så vacklar jag till. Vissa dagar är värre än andra. Idag har varit en värre dag. Då tappar jag balansen hela tiden. Det känns som om jag går på ojämt underlag. Som om hela marken/golvet rör sig. Oftast fångar min sambo upp mig om vi går sidan om varandra eller så hoppas jag att där är nåt att ta tag i. Är där inte det måste jag stanna och få kontroll på min underkropp, sen kan jag gå vidare igen. Det händer aldrig att jag trillar men det kan väl ändå inte vara normalt. Likadant är det med mina händer. Ibland är där en viss fördröjning från tänkandet till handlingen. Men oftast har jag problem att använda mina händer för att jag har värk.

På fredag blir det ny läkare. Det känns bra.

Fortsatt glad påsk till er som orkade läsa?

Tror fortfarande mitt liv är en dålig film. Ska det aldrig ta slut. Försäkringskassan ville ju ha kompletterande uppgifter från min läkare för att kunna bedöma om jag har rätt till sjukpenning. Frågan som dem ville ha svar på var vad han hittat i min ländrygg som gör att jag inte kan arbete 100%. Han svarar dem, det gör han, långt om länge. I hans svar berättar han om min axel och överarm. Hur ont jag har och att jag bara kan jobba 4 timmar om dagen??? Jag blir helt tokig, vad fan håller han på med. Beslutar mig att ringa enhetschefen på vc då det har varit så mycket klabb och missar. Det blir ett bra samtal. Det bokas en tid till min nuvarande läkare så att vi kan avsluta allt och han kan rätta till vad han ställt till med. Sen får jag en ny tid till en ny läkare som jobbar 100%. En ny början.

Efter det samtalet passar jag även på att ringa Aleris för att höra om dem har fått min remiss. Det har dem men den har blivit tillbaka skickad då Bengt Sturesson inte anser att jag behöver nån utredning och att jag även är inskriven på Lunds smärtrehab. Det kanske jag är men jag har inte någon kontakt med dem. Jag säger till sköterskan att jag har fått diagnosen fibro av dem i Lund. Hon säger att då är du ju utredd. Jag säger att jag vill göra en ordentlig undersökning där man utesluter allt annat först innan man sätter diagnosen fibro. Hon menar på att du måste ju ha gjort MR mm annars sätter man inte den diagnosen. Men nä det har jag ju inte gjort. Hon tycker allt verkar konstigt och vet inte vad hon ska säga. Jag orkar inte mer och bryter ihop. Jag ber om ursäkt och lägger på.

Det blir dags för mitt besök hos min läkare. Jag har tid 11.45 Jag sätter mig i väntrummet och lutar mig tillbaka. Passar på att sluta ögonen och vila en stund. Tiden går och ser även min läkare passera väntrummet. Till sist tar jag upp telefonen och ser att hon är 12. Jag har även ett missat samtal. Det är min läkare som ringt och pratat in. Ja jag skulle ju ringa, du ville komplettera dina uppgifter till försäkringskassan......Jag flyger upp och får tag i receptionisten. Hon får tag i min läkare. Nu så. Upptäcker ganska snabbt att han inte har en aning om vad jag gör där. Vi pratar om svaret till försäkringskassan och han säger att han ska skriva in det i läkarintyget istället. Han fattar inte att det inte är jag han skrivit om. Jag känner att jag inte orkar mer men tar tjuren vid hornen och säger, jag vill avsluta allt hos dig. Anledningen är att jag måste ha en läkare som är närvarande till 100%. Tiden springer iväg och inget händer. Han börjar babbla om att han är 72 år gammal mm. Han säger att han kan skriva i min journal att när du ringer och jag inte är här så är det den här läkaren du ska prata med. Jag orkar inte mer, tackar för mig och kör tillbaka till jobb. Men än är det inte slut.

Igår kom mitt nya läkarintyg hemskickat. Innehållet i läkarintyget är om mig men personens namn och personuppgifter är helt nån annan. Det är då jag känner, nä inget av detta är sant.... Allt är en film.

Äntligen efter många om och men så har jag varit på min första KBT behandling. Remissen skickades från Vc i juli till smärtrehab i Lund. Då skickade dem tillbaka den med förklaringen att min läkare får skicka den till rätt ställe själv. Jag ber om Kävlinge och min läkare skickar den till en klinik i kävlinge, eller nä det låg i Lund men på kävlingevägen?!?! Ok tredje gången då. Jag ger dem namnet på kliniken som jag vill gå på. Dem gör ett nytt försök och månaderna går. Till sist ringer jag Vc och undrar vad som händer. Dem vet inget och jag får telefonnumret dit dem har skickat remissen. Ringer dit samtidigt som jag söker på nätet om det. Kommer fram en sida om öppen verksamhet för dem som har det svårt, tex missbruk i familjen, dödsfall, mobbning mm. När dem svarar och jag säger vem jag är så säger hon att det var jag som öppnade remissen och tänkte dem måste snurrat till det helt så jag skickade tillbaka det till Vc Tornet i Landskrona. Jag ringer Vc igen fly förbannad och säger att jag vill ha remissen hemskickad istället så sköter jag det själv. Sen ringer jag Alpha Vitae och berättar hela historien. Då säger hon vi bokar en tid sen när du kommer så har du remissen med dig. Äntligen, 7 månader senare. Bedrövligt!

Vad är då KBT?

KBT betyder Kognitiv Beteendeterapi och är en terapiform som strukturerat och målinriktat tittar på det som är problemet här och nu, snarare än att ägna sig åt det förflutna som man gör i psykodynamisk terapi.

Jag har hört mycket positivt om detta och det är ganska skönt att gå och prata med någon och ventilera om hur man känner. Jag har katastroftankar och kontrollbehov som jag dras med. Mitt kontrollbehov har blivit mycket bättre med åren och är något som jag levt med hela mitt liv. Mina katastroftankar har jag haft sen några år tillbaka. Tanken är att min hjärna ska slippa allt sånt jobbigt som gör att min smärta ökar. Och istället enbart fokusera på smärtan. Sen är det ju så att många påstår att det jag har är stressyndrom. Och visst, det kan stämma till en del men nä jag är ganska säker på att det inte är det. Inte efter att ha börjat läsa en bok. Återkommer till det. Men i alla fall, första mötet berättade jag hela min story. Hon tyckte det var en häpnadsväckande historia jag berättade och tyckte det var hemskt att jag fått gå igenom så mycket. Nästa gång så ska vi fokusera på vad jag vill ha hjälp med. Jag kommer även att få hemuppgifter. Hon rekommenderade en bok som jag kan läsa. Har inte köpt den än men fick låna en liknande av någon annan. Har börjat att läsa lite i den och den är väldigt bra än så länge. Så klok och självklar. Men när jag läser den så inser jag mer och mer att mina problem inte är stressrelaterade. Men tänker givetvis läsa ut den ändå och även den andre.

Denna läser jag nu.

Och denna rekommenderade min terapeut.

Puss&kram

Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(

I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.

Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.

Kramisar

Ja tro det eller ej men ett av dem jobben jag har sökt blir jag kallad på intervju till. Jag söker ju bara jobb som jag vill ha men oftast är det heltidsjobb. Men what to do, jag har ju inget val. Vill liksom inte kastas ut från arbetsförmedlingen och förlora min 100 % SGI.

Istället för att svara att jag skulle komma på intervjun så skrev jag tillbaka ett inlägg om mig själv och min situation. Jag tänkte kanske att dem då skulle skriva att dem inte var intresserade. Men det gjorde dem inte utan dem tyckte att jag själv skulle bestämma vilket jag ville och att dem ville att jag skulle komma på intervjum för att dem anser att jag har den erfarenheten och dem egenskaper som dem letar efter. Så för 2 veckor sedan så var jag på intervjun. Som jag var nervös men som det var roligt. Det kändes verkligen bra. Och jag tror att jag skulle vilja hoppa på detta tåget om tillfälle ges. Det blir förmodligen att dem hör av sig denna vecka som kommer. Men dem vet att det är 75 % som gäller. Så oerhört spännande. Förmodligen blir det i så fall en till intervju.

Håll tummarna till mig:-)

Nä nu är jag så jäkla trött på allting så nu startar jag en utredning själv om mig själv. Ja själv så gott det går. Droppen var när jag var på invigningen av ett nytt köpcenter. Så himla mysigt och fint och massor av rabatter överallt. Jag passade på att handla lite julklappar givetvis. Efter 1 ½ timme kan jag knappt gå. Jag kämpar mig igenom dem sista 2 butikerna. Vinglar in i alla kläder och kämpar för att kunna gå rakt. Sen går jag som en vaggande anka med alla kassar ut till bilen. Varför får jag såna problem att gå. Det är precis som att tillförselen av blod eller nåt stoppas. Som om benen inte får tillräckligt med syre. Fruktansvärt hemskt att behöva stapla runder på detta vis, 34 år gammal.

Så nu har jag begärt remiss till Aleris i Ängelholm till Bengt Sturesson. Problemet är att dem oftast vill ha färska plåtar på röntgen men min remitterande läkare vägrar skicka remiss till en MR. Han anser att det inte finns nåt underlag. Och dessutom så gjorde jag en MR för 3 år sedan. Men jag har fått tid till en slättröntgen i alla fall. Alltid något. Men det kommer bli en fajt förmodligen mellan Aleris och min vc. Aleris kommer skicka tillbaka remissen om det inte finns nån MR. Så himla rörigt. Men om jag slutligen kommer dit så ska jag begära utredningen för MS och Bechterews. Ja och annat om läkaren anser det. Jag vill också kunna utesluta till 100% om det är spinal stenos. Med tanke på att min mamma blivit opererad för det så finns det ju faktiskt anledning att kolla upp det.

Sen har jag ringt journalarkivet och begärt allt som finns på mig hemskickat. Jag får allt på ett usb. Så himla bra.

Min KBT behandling har jag inte kommit igång med då dem ännu en gång har skickat remissen fel. Men nu ska den vara skickad rätt. Så nästa år blir det väl dags för det. Men att det ska behöva ta ett halv år innan det händer nåt är beklämmande.

Mina tabletter som jag äter hjälper inte. Jag är uppe i 1800 mg och känner att det nu är nog. Har det inte hjälpt hittills varför då fortsätta. Jag fick däremot 5 kg på köpet. Ser ut som en panda och en del av mina kläder passar inte. Sjukt jobbigt. Dem lär ju inte försvinna bara för att jag slutar med tabletterna.

Lär bli en intressant resa år 2016. Jag är inte nöjd förens allt är utrett.

Hösten i vår familj är verkligen stressig. Det är barnkalas efter barnkalas, släktkalas efter släktkalas. Tror vi är uppe i 8 kalas på 2 månader. Sen har vi 3 till som jag vet än så länge. Sen är det besiktning av våra bilar på hösten. Sen är det några besök på habiliteringen. Jag ska hinna med alla mina "sjukbesök". Sen blir det en del vab med 2 barn. Min rehabträning mm mm. Sen är det plötsligt 1:a advent. Och sen rusar även december förbi för då är det en massa julgrejor. Julmarknader, julträff med jobb, lucia i skolan, lucia på ridskolan, sista handlingen av julklappar mm mm. Och på julafton sitter man där helt slut och undrar vad fan som hände.

Mitt i all denna stress och med en kropp som är halv så behöver jag något att längta till. Det gör att jag orkar lite till. Det som står på agendan är vår årliga tripp till grannstaden. Vi tar tåget vid lunch. Äter räkmacka på favoritcafét. Tar en snabb runda i butikerna för att sedan gå på spa salong. Denna gången har jag valt ansiktsbehandling. Sen checkar vi in på vårt favorithotell och bara slappnar av och njuter av lugnet. Sen går vi ut och äter. Denna gång blir det fondue resturang. Sen sover vi gott i hotellsängarna och avslutar vår tripp med hotellfrukost. Som jag längtar!!!

Nästa grej att längta efter är överraskningsjulklappen till familjen. 2 nätter i stuga i Lisebergsbyn i Göteborg. Shopping på avenyn och jul på Liseberg. Tror ni dem blir glada:-) ???

Hur är er höst och vinter?

Kram på er!

Blir så himla trött. Var ju hos läkaren förra veckan. Mitt blodvärde är ok i alla fall. Men sen vet jag inte vad jag ska säga om vårt samtal eller ska jag säga läkarens samtal. Han började med att berätta att han har fått steptokocker i sin arm och att han tog starka mediciner. (Kanske förklaringen) Sen pratar vi om mig lite eller ja han frågar om jag blivit bättre, jag svarar nej. Han säger att nu ska du ju gå på KBT behandling så då kommer det hända grejor. Du ska veta att det är många som har blivit friska av det. Sen berättar jag om min yrsel, att jag tappar mycket hår mm. Då säger han typisk stress. Men det kommer du få hjälp med på KBT behandlingen. Han börjar förbereda mitt sjukintyg och gnäller på systemet och säger att det är bättre i bohuslän och berättar hur det funkar där. Sen säger han du är väl inte yr elller nåt sånt. Jag säger men det är ju det jag säger. Då frågar han mig om jag har gått med en blodtrycksmätare någon gång, är det någon som sagt att du ska göra det. Jag svarar nä och vem är i så fall denna någon. Denna någon borde ju vara du. Ja då tänkte han ju mer på läkaren i lund kanske. Då säger jag att det är ju jättesvårt att veta vem som ska göra vad, ni verkar ju inte komma överens. Han fortsätter att skriva. Mitt i allt säger han att jag och min fru förlorade vår son i en bilolycka när han var 18 år. Det är en helt annan smärta som inte går att behandla med KBT. Men visst den blir hanterbar med tiden. Till sist så säger jag att med tanke på att du inte är överens med läkaren i Lund så måste vi ju gå vidare med nått. Då säger han jovisst ska vi det. Jag säger att jag vill gör MR på min hjärna, rygg och bäcken. Han säger att det är inte alltid man kan se vad smärtan sitter. Nu ska du gå på KBT behandling och det är duktiga människor, du ska se att dem kommer att hjälpa dig.

What to do, what to say?!?!?