Inlägg publicerade under kategorin Min graviditet

Av Anna - 30 augusti 2012 08:15

Första träffen med nära och kära. Som man längtar efter att få vissa upp det lilla livet. Vi tog vägen under marken. Jag på mina kryckor och Ch och Ronja körandes med Viktor i hans lilla säng. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till cafeterian. Hela tiden tänkte jag,  nu kan det inte vara långt kvar. Shit vad det var kämpigt och ont hade jag. Ville bara lägga mig ner att ge upp. Men nä runt hörnet väntade ju mamma. Så jag kämpade på och sakta men säkert kom jag fram. Sen grät vi, lika mycket pga lyckan med Viktor som pga olyckan med mig. Minns att mamma och jag skulle gå och handla lite. Jag skippade kryckorna men vi kom inte så långt för mamma blev helt bestört över hur vinglig och ostabil jag var. Jag gick och höll mig och luta mig på henne för att orka ta mig fram. Men mamma gick tillbaka och hämtade kryckorna till mig. Jag hade helt glömt bort att sista veckan innan jag blev igångsatt så döljde jag för omvärlden hur illa det blivit. Ingen mer än Ch och Ronja fick se hur illa det var. Varför döljde jag det egentligen? Ja kanske för att jag är som jag är. Skämdes för att jag blivit en sån vekling.

ANNONS
Av Anna - 29 augusti 2012 08:15

När Ch och Ronja skulle komma på besök var jag jättenervös. Hur skulle det hela bli när Ronja kom in genom dörren. Låt inget gå fel. Men min fina tös flög in genom dörren, tog ingen notis om mig utan hennes ögon irrade runt efter Viktor. Till sist så såg hon att han låg i min famn. Det var så underbart att se henne när hon för första gången tittade på Viktor och sa så liten och söt och så kände hon på hans huvud. Inga konstigheter, ingen svartsjuka. Utan nu var han här, han som Ronja väntat och längtat efter så länge. Ronjas lillebror!

ANNONS
Av Anna - 28 augusti 2012 08:00

Tiden på patienthotellet var allt annat än roligt. Min dröm att jag skulle resa mig upp efter förlossningen och kunna gå gick snabbt i tusen bitar. Men han var i alla fall ute. Och som jag älskade detta lilla knyte från första stund. Alla hemska tankar som jag varit så rädd för var som bortblåsta. Det var en sån lättnad. Men fy för så kämpigt det var. Sängen var alldeles för mjuk för min svaga kropp. Det var ett rent helvete att ta sig upp från den. Smärtan skar genom hela kroppen. Och nu hade jag även ett knyte att ta hand om. Att ta sig till hissen och ner för att kunna äta var ett måste och som jag längtat efter frukosten. Men varje steg kändes som 10. Hela tiden tänkte jag ett steg till Anna, ett steg till. Allas blickar på sig. Ett försök till ett leende som förmodligen mest liknade en grimas.

Av Anna - 27 augusti 2012 21:15

Ja vilken pärs, ja vilken graviditet. Men nu är han här och allt går på rätt håll. I torsdags så åkte vi till KK i Lund för att få reda på om jag skulle bli igångsatt. Svaret vi fick var att det fanns en pytte pytte pytte liten chans. En bm kort och mycket att göra på förlossningen. Christian sa då att i vilket fall som helst så behåller ni Anna här, hon vill inte följa med hem igen. Och så vad det ju. Jag kunde ju knappt ta mig fram. Inte ta hand om Ronja, inte lämna/hämta på dagis, knappt ta hand om mig själv etc. Men på nåt sätt så gjorde dem orden sussen och kl 15.00 torsdagen den 17/11 blev jag igångsatt. I och med tidigare kejsarsnitt så är vissa metoder en risk då livmodern kan spricka. Så det blev den sk ballongmetoden på mig. I och med att jag var nästintill helt omogen så var det inte lätt att få in den men till slut efter mycket kämpande från läkare och bm så gick det. Tåligare tös får man leta efter sa dem. Denna metoden kör man max i 24 h och gör så att livmodertappen förkortas och vänds framåt och så öppnas man en 3-4 cm. Dem trodde inte att det skulle ta hela 24 h men dem trodde att jag skulle få ligga med den hela natten minst i alla fall och sen skulle jag nog behöva en annan metod som mjukar upp så att jag enklare kan öppna mig. Ja gud tänkte man, vad har vi framför oss. Men jag var igångsatt i alla fall. Korsord, tidningar och böcker åkte fram. Och dem hade en "gåvagn" till mig så att jag kunde gå. Ni fattar inte hur det var att kunna gå rätt upp och ner. I alla fall, så fick jag värkar rätt så snabbt, dem här onda oregelbunda oriktiga som mest är irriterande, så det blev sängen rätt snabbt. När det var skiftbyte kl 21 så kom det en ny bm och hon drog lite i det här snöret, vilket hade blivit gjort var halvtimme. När hon drog så sa det bara plopp och ballongen flög ut. Alltså ca 6 h efter vi satt in den. Vi fick alla en chock, inget vi räknat med alls. Då blev det lite stressigt för vattnet ska tas så fort som sen väntar man lite på att värkarna ska komma igång, gör dem inte det så blir det dropp. Och det kom inga så det blev det. Så aktiva värkarbetet/förlossningen började 23.30 Det som man normalt är i när man kommer in på förlossningen när det sätter igång av sig själv. Sen gick det undan. 2 h senare har jag så kraftiga värkar, så jag bara kräks och yrar. Jag får ryggmärgsbedövning kl 02.00 Narkosläkaren förstår dock inte varför jag ska ha nån bedövning, hon har aldrig sätt någon hantera värkarna så bra. Bm fick förklara för henne att mina väkar är starka men att jag är väldigt tålig och har varit det hela tiden. Just då så hörde inte jag dem orden utan det har jag fått berättat i efterhand. Så då blev man ju lite stolt. Sen fick jag vila 1 h utan värkar, så himla skönt. Men sen började det kännas konstigt i underlivet. Jag vill krysta tänkte jag. Jag låg och andades och höll emot och efter en halvtimme så ringde jag på bm och sa att detta funkar inte längre. Jag är då öppen 9 cm och får hålla emot en halvtimme till. Sen var det fritt fram. Sen blev det ett långt utdraget krystarbete på nästan 2 h, där både jag och bm var nära att ge upp och tillkalla läkare så att jag kunde få hjälp med sugklocka. Men hela tiden så tänkte bm att nä hon orkar lite till denna tåliga starka tjej. Och det gjorde jag, men det var precis. Sista 3 värkarna, alltså dem 9 sista krystarna var jävliga och jag kände ögonen rulla i huvudet och tänkte nu tuppar jag av. Men wha vilken känsla när han väl kom ut. Så fantastiskt!! Fick en liten bristning vid urinhålet så blev sydd en eller två stygn. Vi hade en fantastisk bm, envis och bestämd precis som jag. Och utan Christian vid min sida så hade jag aldrig klarat det. Trodde faktiskt inte han skulle klara av att stå vid min sida hela tiden, men det gjorde han! Så den 18/11 kl 5.51 blev vi 2 barns föräldrar.
Så välkommen till världen lillebror Viktor, 3240 g och 50 cm lång. Finaste pojken!

Av Anna - 26 augusti 2012 21:15

Och så kom äntligen dagen då jag skulle få träffa doktor Anna. En måndag. Jag kände att botten var nåd. Jag orkade inte mer. Snälla hjälp mig. Jag kämpade som ett djur för att ta mig in på mvc. På vägen in går två bm förbi mig och säger skrattande oj det ser illa ut ska vi bära in dig. Sen gick dem vidare. Så förnedrande. Det visade sig att det inte vara så lätt att få nån hjälp. Jag blev helt chockerad. Ser hon inte hur illa det är. Jag förklarade för henne hur allt låg till, till en början lugnt och sansat. Men när jag märkte att jag inte fick nån respons så fick jag panik. Jag skrek och grät och slet och drog i min mage. Snälla hjälp mig att få ut monstret ur min kropp. Jag sa jag ville bli snittad. Att jag aldrig orkar en förlossning. Jag hade ingen som helst kraft, jag var helt söndertrassad. Men jo visst orkar man det. Foglossning påverkar inte förlossningen. Nåt snitt blev det inte tal om. Efter många om och men och samtal med andra doktorer på Lund så beslöts det att jag skulle få komma på torsdagen och om det fanns plats i så fall bli igångsatt. Lättnaden var total. Jag hade inte en tanke på att nu ska jag få träffa honom, allt jag kunde tänka på var att han skulle äntligen ut från min kropp. Jag minns att när jag körde hem ringde jag mamma och blottade då mina känslor  om bebisen i min mage. Vi grät både, för detta var ju något så fruktansvärt.

Av Anna - 23 augusti 2012 21:15

Att köra bil var ett sätt för mig att slappna av. Då gjorde det minst ont. Oftast när jag lämnat Ronja på dagis så körde jag runder lite överallt. Lyssna på musik och grät och grät. Oftast var jag inte inne i huset förräns närmer kl 10. För när jag väl kom hem så tog det ett tag innan jag kunde ta mig ut ur bilen och sen fram till dörren. Resten av tiden tillbringade jag mestadels i soffan. Jag fick låna serien svenska hjärtan av mamma. Rolig serie men jag kommer alltid förknipa den med denna hemska tiden. För jag avskydde att ligga på soffan och ha ont. Som en strandad val låg jag. Jag minns en gång när jag fick sms från Christian där han frågade hur det var och vad jag gjorde. Och jag svarade ligger på soffan och tittar på tv. Svaret tillbaka knäckte mig totalt. Vad skönt för dig att ligga på soffan älskling. Visst på så sätt var det skönt, jag slapp gå på jobb och ha ont. Men jag ville ju inte ha ont, jag tyckte inte det var skönt att ligga på soffan oavsett. Jag ville kunna gå.

Av Anna - 21 augusti 2012 21:00

Foglossning. Javisst hade jag hört talas om det tidigare men jag tänkte alltid att så ont kan det väl inte göra och tål folk ingen smärta. Tji fick jag när jag i v.11 själv drabbades. Den kom sakta smygande och blev värre och värre vecka för vecka. Till att börja med så hade jag fler må bra dagar än må dåligt dagar. Men ju längre in i graviditeten jag kom så förändrades det. Jag minns första gången jag fick känna på foglossningens smärta. Jag visste inte till att börja med att det var det jag hade. Jag försökte förtränga det och förneka för mig själv att det var det jag drabbats av. Det som jag tagit så lätt på innan. Jag var ute med Ronja på en cykeltur. Hon cyklade och jag gick i rask takt sidan om och höll i stödpinnen. Halvvägs hemma började jag få ont och min fart gick ner till en sakta gång. Ronja fick hoppa av cykeln. Långt om länge kom vi till sist hem. Jag funderade mycket och tänkte ah det är säkert bara något tillfälligt och nästa dag var allt bra. Men smärtan återkom med jämna mellanrum. Till en början gjorde den sig mest påmind dem dagar jag ansträngt mig mer. Jag pratade med min bm om det och först var det inte på tal om nån foglossning. Kanske pga att jag döljer saker bra, har hög smärtgräns, tänker att det löser sig , långt tålamod mm. När det sen blev riktigt illa ja då var det plötsligt ingen som lyssnade på mig. Jag kämpade på på jobbet trots smärtan och envis som jag är så ville jag jobba så länge som möjligt. I alla fall till en månad innan beräknat förlossningsdatum. Och det gjorde jag med  men den 28 okt blev jag sjukskriven för foglossning. Läkaren tyckte det var ett under att jag klarat av att jobba så långt in i graviditeten och att jag överhuvudtaget stod på benen. I slutet kunde jag egentligen inte gå men det finns nåt som heter den vardagliga gången som man aldrig kommer i från. Visst jag tog mig fram med hjälp av möblerna hemma och dem dagar det var som värst kröp jag runder på golvet. Jag tog även hjälp av kryckor för att orka hålla mig uppe. Trots detta så hade nära och kära runtomkring mig svårt att förstå hur jävligt det var. Sen fanns det dem som själv varit i en liknande sits och visste precis hur det var att leva med smärta

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Andra intressanta bloggar

Följ bloggen

Följ sneckan81 med Blogkeen
Följ sneckan81 med Bloglovin'

Sök i bloggen

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se