Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade ner till västra hamnen, åt på restaurang och så blev det en massa mysande. Något vi båda älskar att göra är att bada. Och det gjorde vi också tillsammans. Lite sådär märkligt kändes det. Vi hade ju känt varandra länge men plötsligt ligger vi i ett bad tillsamman nakna. Jag som aldrig haft bra självförtroende vad gäller min kropp tyckte det va väldigt jobbigt. Samtidigt som jag kände att nä så här ser jag ut jag måste acceptera min kropp för att kunna slappna av. Detta har ju gjort att jag aldrig skämts för min kropp eller något för Mb. Det har gjort att jag för första gången i mitt liv älskar min kropp och kan vara avslappnad naken tillsammans med honom. Bara det är ett jätteplus i vårt förhållande. En trevlig dag går oftast snabbt och det var lite vemodigt att gå till tåget men vi hade ju helgen inbokad med övernattning. Denna dagen var mer ett test för att se liksom om vi hade något att bygga på. Och det upptäckte vi direkt att vi har. Vi var dock förvirrade och undrade vad är det som händer. Det sa liksom bara pang eller klick eller hur man vill benämna det. Kemin bara stämde.

När det var dags att ta tåget hem så gick vi i tid, båda två är väldigt ovana vid tåg och annat kollektivt. Men så händer det som inte får ske. Konduktören vinkar klart innan jag hinner på och dörren stängs. En annan dörr är fortfarande öppen och jag springer så fort jag kan men nä jag missar. Så jag är i Malmö utan bil, missat tåget som går om en timme igen. Barn som är hos mormor och John och tror att jag bara är hemma och latar mig. Detta var ju lite hemligt. Jag ringer mamma och säger du får komma och hämta mig. Klockan är mycket mm. Då kommer jag på att det går ju tåg till La också och lite oftare än ut på landet. Jag har tur, det visar sig att det går ett tåg om 20 minuter. Mamma får säga att hon ska några ärende först så ni barn får åka med John i en annan bil. Dem undrar varför dem inte kan vara med och göra ärende hahaha. Mamma hämtar mig vid stationen sen kör vi hemåt. När vi närmar oss så skickar vi ett sms till John att han kan köra. När barnen kommer hem är dem glada och ovetandes om vad deras mamma haft för sig för något. Det kommer bli en bra story att berätta i framtiden:-)

Det har varit kämpigt detta året. Att få allt att gå ihop. Det är mycket saknad vilket jag är skitdålig på att hantera. Våra barn älskar varandra och med dem har det gått förvånansvärt bra. Vilket vi är glada för. Vi kämpar på och nån gång i framtiden kommer det en dag då vi alltid kommer kunna säga god natt och god morgon till varandra. Så länge vi vill detta så kommer det gå vägen:-)

Veckans bästa är att trots en hel vecka med vabning så har jag fått möjlighet att gå ut och gå varje morgon/förmiddag. Barnen klarar sig dem 45 minuter det tar. Min kropp skriker efter motion och det är inte så lätt att få till det med barn och jobb och allt. Och sen är jag inte så förtjust i att gå när det är mörkt.

Veckans sämsta är att båda barnen varit sjuka hela veckan. Dotterns temp har toppat med 40,2. Då var det inte mycket med henne. Det verkar vara ett envist virus. Det är många barn i skolan som ligger i feber och den ger inte med sig förrän efter 5-6 dgr. Det tråkiga är också att jag förlorar en del pengar och det är ju tufft redan som det är.

Veckans tankar är som vanligt om denna framtid. Hem, jobb och kärlek:-) Jag är ju lite av en kontrollmänniska och jag vill ju gärna veta vad som ska hända i framtiden. Eller ha en hum om det. Men det är verkligen helt blankt. Jag vet inte ens vad som händer till sommaren:-) Ganska skönt och nyttigt för mig kan jag tycka. Men snart kommer väl planeringsnerven fram:-)

Veckans lite kul är att jag äntligen kom iväg och fick tvättat min bil. Avskyr när den är skitig men inte så lätt att hålla den ren i detta slask väder. Men nu glänser den:-)

Veckans kvällar har bestått av tv tittande. Jag har sett The Maze runner, ettan och tvåan. Velat se den länge men inte blivit av. Den var inte alls som jag tänkt mig men jag tyckte den var väldigt bra. Nu har jag börjat titta på Westworld. M har tjatat på mig att se säsong 1 så att vi kan se säsong 2 tillsammans som har premiär i april. Först tyckte jag den var märklig och inte sådär jättebra men efter några avsnitt är den ganska spännande. Så jag får väl ta mig igenom den. Sen har jag lite andra serier som står på kö. Älskar serier.

Så som vi lever nu med 2 familjer på varsitt håll så är det inte alltid så lätt. Vi ska få ihop möjlighet att ses. Ibland är det med alla barnen, ibland med bara mina 2 och ibland med bara hans dotter. Och sen händer det ibland att vi får till en barnfri helg. Är det så att vi båda har barnen i veckorna så kan vi inte ses alls. Men i alla fall, för en helg sen så bestämde vi oss för att sova hos M. Det blir andra gången för mina barn. På nåt sätt så blir det enklare tvärtom. Töserna i ena rummet och V får sova hos oss i stora sängen. Barnen nattas som vanligt och allt går bra. Vi bänkar oss framför tvn med lite gott att dricka och äta. Efter att inte setts på länge så myser vi givetvis till det. I soffan såklart som är det enda stället där vi kan vara. Halvvägs in i akten så hör vi R säga, jag ska bara kissa. Det är ganska mörkt i stora rummet och jag/vi tänker att hon inte kan ha sett nåt speciellt men vi tar en paus och jag reser mig upp för att kolla till R så att allt är ok. Halvvägs till sovrummet så hör jag ett läte/skrik som inte är från denna värld och ett upprepande nej nej nej...Jag öppnar dörren och R sitter och håller sig om knäna/benen och vaggar fram och tillbaka i trans. Jag får ut henne där ifrån och tar henne till köket. Hon skriker, gråter och har helt låst sig. Till sist får jag henne lite lugn men hennes ögon är fyllda med skräck. För vad hon såg och för M. Hon får sitta med oss i soffan och hon håller mig krampaktigt i handen hela tiden och vill absolut inte gå och lägga sig. Till sist låser jag in mig med henne på toaletten för att reda ut detta. Jag måste ju få henne att förstå att detta är helt normalt att man gör när man är vuxen. Försöker med att alla mamma och pappor gör så, alla som är tillsammans osv. Då säger hon mellan hulkningarna att du har ju en bebis i magen. Försöker förklara att när man är vuxen så kan man betsämma själv om man vill ha en bebis eller inte och att vi definitivt inte ska ha fler barn. Hon lugnar ner sig till sist och får lite extra sovmedicin men är vaken tills vi lägger oss. Det var en hemsk upplevelse för oss alla tre, kanske mest för R då. Jag minns första gången jag såg mina föräldrar och vet att jag tänkte vad gör min pappa med min mamma sen gick jag till mitt rum igen. Jag har under hela min uppväxt levt med att sex är något naturligt och att det är något bra. R och V har fått/får samma uppväxt. Jag kan inte förtså hennes reaktion. Vi har pratat om det jättemycket efterhand men hon är orolig när M kommer och vill gärna passa oss.Men det har blivit lite bättre. Antar att detta har att göra med hennes autism samtidigt som hon är i förpuberteten. Det är ganska mycket med henne nu på alla plan. Jag hoppas dock att detta inte har tagit någon skada på henne. Tyvärr har vårt sexliv blivit ännu fattigare då jag är livrädd att hon ska vakna:-( Ja det är ingen som har sagt att livet ska vara lätt.

Veckans bästa är att  jag helt enkelt mår så bra. Är så evigt tacksam att jag har blivit så bra som jag blivit. Mycket givetvis pga min egen envishet och kämparglöd. Jag känner sån ro i själen, jag kan slappna av och bara vara mig själv. Jag kan leva ett ganska normalt liv, jag har lämnat allt bakom mig som fick mig att må dåligt och var psykiskt och fysikskt på frestande. Ibland vill jag bara resa mig upp, slå klackarna i taket och skrika jag gjorde det!

Veckans sämsta är att Ms möte med chefen inte gick så bra. Lönerna på detta stället är verkligen i botten och jag måste ju också ta mig härifrån. Men sen kan det ju bli nåt positivt av det också. Nu måste ju verkligen M ta steget ut. Vilket jag tror blir bra för honom. Och han har redan en intervju med en annan rörfirma inbokad.

Veckans funderingar är om Ronjas husdjur Dombo. Han har ju fått en tumör på sidan av magen. Den bara växer och växer och nu ser man även att livsgnistan från hans ögon har försvunnit. Jag försöker få tag i vår veterinär. Har ingen aning om man kan komma med en tamråtta och få den avlivad. Men det känns som om jag/vi måste ta tag i det. Har försökt att bearbeta Ronja i några veckor nu. Det kommer bli en jobbig dag när den väl kommer men djuret lider och måste få ett avslut i denna värld.

Veckans nya är…..jag kan faktiskt inte komma på något speciellt.

Veckans mål har varit att försöka söka så mycket jobb som möjligt. Och det har jag verkligen gjort. Gått igenom cv och personligt brev om och om igen så att det blir så bra som möjligt. Nån måste ju höra av sig till sist kan man tycka.

Jag har aldrig gillat tatueringar och förstår inte varför man målar på sig själv på det viset:-) Det går ju aldrig bort. Dock tycker jag det är sjukt snygg med tatueringar på handleden. Alltså på insidan. Min första tanke är en tatuering på varje handled och så då barnens namn. Ja så ovanligt då:-) Och så kanske en stjärna under min tös namn och ett hjärta under min pågs namn. Eller så vill jag ha nån text. Tex never give up eller nåt som står för min styrka. Att jag alltid tar mig upp no matter what. Funderat på om det finns nåt fint latinskt ordspråk/text eller nåt.

Bomba mig gärna med förslag:-) 

En hel lördag med mannen som lyser upp mitt liv. En lördag med mys, prat, skratt och promenader. Gu vad han får mig att må bra. Vi synkar varandra så bra. Pratar ovanpå varandra, fyller i orden som saknas till varandra och lyssnar på varandra. Vi lyssnar på musik och bara är. Vi skrattar non stop, har samma sjuka humor. Vi gillar att göra samma saker. Han gör mig så glad. Vi badar och dricker vin tills vi är skrynkliga. Han får mig att känna mig avslappnad. Han får mig att tycka om mig som jag är. Hans röst, hans skratt är oslagbart. Hans händer, hans mun är helt underbara. Hans lukt får det att snurra i huvudet på mig. Hans leende och blick får mig att rodna och börja fnittra. Sen att han dessutom är

drop-dead snygg gör ju inte saken sämre:-)

I`m in heaven!

http://sneckan81.bloggplatsen.se/2016/09/03/11359514-vad-gor-dig-glad/

Stötte på detta inlägget när jag satt och läste igenom lite gamla inlägg på bloggen. Denna person som jag skriver om har blivit betydelsefull i mitt liv. Livet gör så märkliga grejor med en. Jag hade aldrig kunnat tänka att det skulle bli såhär. Vad hände, var kom han ifrån? Han har ju alltid funnits i min närhet utan att jag reflekterat över det. Hur kunde han bli den person som just nu tar upp en stor del av mina tankar. Jag hade så mycket andra planer som jag skulle göra. Ska jag bara släppa allt och lyssna på hjärtat, få lov att tillåta mig att vara lycklig. Bara glida med och se vad som händer, se vad livet har i beredskap åt mig. Är det för tidigt? Vem bestämmer det? Ta chansen när den finns eller låta den gå till spillo? Han lyssnar på mig, han älskar att prata. Han bryr sig, han stötar. Han är allt det där som mitt ex aldrig var. Allt det jag saknade för att må bra som person. Mina närmaste tar det positivt och poshar mig att bara släppa taget och känna efter. Följa mitt hjärta och strunta i vad alla andra tycker.

Och jag tror faktiskt att det är just det jag ska göra.....

Dem är alltid vid min sida. Dem hjälper mig med allt dem kan. Dem bryr sig om mig och stötar mig. Dem fångar upp mig när jag faller. Dem lyssnar på mig och ger mig råd. Dem dömer mig aldrig utan står vid min sida, vilken väg jag än tar. Dem kramar mig när jag är ledsen och säger det löser sig Anna. Dem älskar mina barn villkorslöst. Dem umgås, leker och har roligt med dem. Dem är dem bästa jag har och jag hade aldrig klarat mig utan dem.
Världens bästa Mormor (mamma) & John.
Nedan ser ni deras alla hjärtans dag present.