Så som vi lever nu med 2 familjer på varsitt håll så är det inte alltid så lätt. Vi ska få ihop möjlighet att ses. Ibland är det med alla barnen, ibland med bara mina 2 och ibland med bara hans dotter. Och sen händer det ibland att vi får till en barnfri helg. Är det så att vi båda har barnen i veckorna så kan vi inte ses alls. Men i alla fall, för en helg sen så bestämde vi oss för att sova hos M. Det blir andra gången för mina barn. På nåt sätt så blir det enklare tvärtom. Töserna i ena rummet och V får sova hos oss i stora sängen. Barnen nattas som vanligt och allt går bra. Vi bänkar oss framför tvn med lite gott att dricka och äta. Efter att inte setts på länge så myser vi givetvis till det. I soffan såklart som är det enda stället där vi kan vara. Halvvägs in i akten så hör vi R säga, jag ska bara kissa. Det är ganska mörkt i stora rummet och jag/vi tänker att hon inte kan ha sett nåt speciellt men vi tar en paus och jag reser mig upp för att kolla till R så att allt är ok. Halvvägs till sovrummet så hör jag ett läte/skrik som inte är från denna värld och ett upprepande nej nej nej...Jag öppnar dörren och R sitter och håller sig om knäna/benen och vaggar fram och tillbaka i trans. Jag får ut henne där ifrån och tar henne till köket. Hon skriker, gråter och har helt låst sig. Till sist får jag henne lite lugn men hennes ögon är fyllda med skräck. För vad hon såg och för M. Hon får sitta med oss i soffan och hon håller mig krampaktigt i handen hela tiden och vill absolut inte gå och lägga sig. Till sist låser jag in mig med henne på toaletten för att reda ut detta. Jag måste ju få henne att förstå att detta är helt normalt att man gör när man är vuxen. Försöker med att alla mamma och pappor gör så, alla som är tillsammans osv. Då säger hon mellan hulkningarna att du har ju en bebis i magen. Försöker förklara att när man är vuxen så kan man betsämma själv om man vill ha en bebis eller inte och att vi definitivt inte ska ha fler barn. Hon lugnar ner sig till sist och får lite extra sovmedicin men är vaken tills vi lägger oss. Det var en hemsk upplevelse för oss alla tre, kanske mest för R då. Jag minns första gången jag såg mina föräldrar och vet att jag tänkte vad gör min pappa med min mamma sen gick jag till mitt rum igen. Jag har under hela min uppväxt levt med att sex är något naturligt och att det är något bra. R och V har fått/får samma uppväxt. Jag kan inte förtså hennes reaktion. Vi har pratat om det jättemycket efterhand men hon är orolig när M kommer och vill gärna passa oss.Men det har blivit lite bättre. Antar att detta har att göra med hennes autism samtidigt som hon är i förpuberteten. Det är ganska mycket med henne nu på alla plan. Jag hoppas dock att detta inte har tagit någon skada på henne. Tyvärr har vårt sexliv blivit ännu fattigare då jag är livrädd att hon ska vakna:-( Ja det är ingen som har sagt att livet ska vara lätt.

Det är verkligen inte lätt. Alla barn som har nån form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har olika symtom som utmärker sig mer. Ronjas största problem är hennes impulsivitet och hennes känslor. Hon känner så mycket mer än vad vi ”vanliga” människor gör. Och det är ingen lätt match att hantera när man är 10 år och det är inte helt lätt som mamma att veta vad man ska göra för att hon ska må så bra som möjligt.

För någon vecka sen började samma problem som vi hade i höstas. Hon är utåtagerande, ledsen, okontaktbar, nedstämd, trött och hängig. När hon är hos sin pappa så delar hon med sig av snapchats där jag ser att hon inte mår bra och är obekväm med situationen. Hon gör sig ovän med sina vänner. Använder ett fruktansvärt språk. När hon kommer hem till mig är hon gladare. Men jag märker att det är något. Så igår äntligen fick jag henne att prata. Vi pratade och grät tillsammans. Min fina älskade tös.

Hon tror inte att hennes pappa tycker om henne mer. Hon har ju alltid varit pappa tös. Hon får inte den uppmärksamhet som hon vill ha när hon kommer till honom. Hon har ju dessutom längtat så efter sin pappa. Det som upptar hans tid är hans mobiltelefon. När hon säger till honom att hon tycker att han har den för mycket svarar han att det betsämmer inte hon. Hennes reaktion på detta är att vara elak mot lillebror, bli rastlös och allmänt odräglig. Resultatet blir då en arg pappa istället för en pappa som sätter sig ner och pratar med henne. Sen är Annett tillbaka, vilket det kom fram igår, inte är något bra. Hon tror att pappa tycker om henne mer. Alltså uppstår det svartsjuka. Vilket inte alls är ovanligt att känna i den åldern till sin pappa.

Nu har vi bestämt att vi ska prata. Jag, Ronja och pappa. Hon vill helst göra det innan nästa gång det är dags för pappa. Och jag hoppas så att han ska förstå, att han ska sätta henne förre allt annat. Han har sina barn så lite och dem dagarna tycker jag att han ska till 100% umgås med dem. Annett kan han träffa all annan ledig tid.

Mina fina tös vi kämpar tillsammans. Alltid kommer jag vara där och fånga upp dig när du faller. Stöta dig, vägleda dig, allt för att ditt liv ska bli lättare. Allt för att ditt liv med autism ska bli lättare.

Att berätta för sin 8 årige dotter att hon har autism är svårt, jättesvårt. Trodde det skulle bli en lätt match men ja just det, hennes hjärna fungerar ju helt annorlunda än vår. Hon vet att hon är annorlunda, att hon tänker annorlunda. Men HAB tyckte det var på tiden att vi satte ett ord på det till henne och berättade utförligare vad det är. Hon blir äldre och är med i aktiviteter där vi inte är med, där vi inte är med och förhindrar konflikter eller incidenter som kan uppstå för att man inte förstår hur man ska hantera ett barn med autistiska svårigheter.

Jag tror att hon förstod mig ganska så bra efter att förklarat så gott jag kunde på hennes sätt. Kanske fick hon själv svar på många frågor som rört sig i hennes huvud.

Att leva med ett autistiskt barn är ett pussel var dag. Men efterhand lär man sig var pusselbitarna ska ligga. Sen plötsligt dyker ett nytt pussel upp med ännu fler bitar. R behöver min vägledning hela tiden. Jag är hennes stöttepelare. Ger jag upp, faller hon. Hon litar 100% på mig, det jag säger är det som gäller. Jag kommer alltid finnas där för henne och hjälpa henne genom livet. Igenom motgångar ska vi kämpa. Hon ska aldrig behöva känna sig ensam....

Har berättat lite grann om vår dotter innan. Vi fick en diagnos till slut. Autism med drag av adhd. Tufft att få en diagnos på sitt barn men också en lättnad. Vi lever ett helt annat liv än sk en "normal" familj. Men vet ni man vänjer sig. Såhär ser vårt liv ut. Något annat hade varit konstigt. Allt kantas av rutiner allt för att Ronja ska må så bra som möjligt. Det gäller även att ligga steget före hela tiden. Och ju mer Ronja vet vad som ska hända under dagen ju lättare blir det för henne. Allt för att inte orsaka kaos i hennes hjärna som tänker och ser saker helt annorlunda än vi. Vår vardag fungerar absolut. Men vi har lite extra av allt. Eller ska jag skriva mycket:-) Och ibland blir det givetvis för mycket. För oss alla. För mig, Christian ocn Viktor. Ni vet när man ibland tänker, så gott detta var jag tar lite till och så blir det för mycket. Men då är det för sent och det är bara till att gilla läget och göra det bästa av saken:-) Ibland blir det för mycket för Ronja också. Och det är svårare för oss att hantera då hon själv inte kan hantera det. Ibland vill hon bara kunna sitta still. Bara sitta rätt upp och ner utan att rör en fena. Men så är det inte för Ronja. Alltid är det en kroppsdel som måste rör sig. Ronja tänker allt i bilder i huvudet. Eller det mesta. Sen lär hon sig uttryck mm efterhand. Tex så kan jag säga ta det lugnt i trappan Ronja så att du inte står på huvudet. Ronja ser då framför sig hur hon bokstavligen står på huvudet i trappan. Och givetvis så undrar hon varför hon skulle stå på huvudet i trappan. Barn med autism är även tankspridda. Ett ex kan vara att Ronja säger att hon är törstig, jag säger jag ska bara göra klart här sen ska jag ta ett glas vatten till dig. När några minuter har gått och jag säger nu ska jag ta ett glas vatten till dig, då undrar hon varför då? :-) Det är mycket skratt här hemma över alla Ronjas konstigheter men även mycket skrik, bråk och ledsamhet. Speciellt lillebror som inte förstår Ronja. Men det är också något som blir bättre och bättre.

Någon annan med barn med diagnoser som vill dela lite erfarenheter?