Det var ett tag sen som jag deltog i fotoutmaningen som louiseiturkiet har. Denna vecka är temat färg. Och faktiskt har nåt med färg kommit in i mitt liv:-) Efter mitt låga järnvärde så har jag lagt på mig en del rynkor tyvärr. Och det även på läpparna. Dem ser hemska ut. Så i veckan bestämde jag mig för att börja använda läppstift. Har varit en trogen användare av läppstift en gång i tiden men i och med jag lätt får/fick munblåsor så slutade jag med. Får vi se hur det går nu. Denna färgen pryder mina läppar nu:

För er som vill hänga på fotoutmaningen eller bara läsa en bra blogg, gå in här http://louiseiturkiet.blogg.se/2014/december/53-veckors-fotoutmaning.html

Ja jag är ju det till 25% och nu för tiden ska man aktivitetsrapportera en gång i månaden. Så det är bara till att hänga på plastbanken och söka det som jag finner intressant. Men det är svårt ska jag säga. Men har lyckats söka två jobb. Ett som ekonomiassistent och ett som boendestödjare. Förstod inte riktigt vad jobbet gick ut på och jag har ingen erfarenhet. Men jag tycker om att hjälpa människor som har det svårt. Ett plus var om man hade erfarenhet om autism. Jaja kul att söka och se vad det leder. Dessutom en tjänst på 80%. Hade ju passat mig bra.

Känns lite pirrigt och spännande detta:-)

Jojo Moyes - Sophies historia

Vilken fin berättelse. Jag sveptes med tillbaka till kriget 1916. Mycket intressant läsning och givetvis hemsk. Då den pendlar mellan då och nutid så är det svårt att lägga den ifrån sig. Man vill hela tiden veta mer och mer.

Nora Roberts - Värdshustriologin

Jag älskar Nora Roberts deckare. Sen skriver hon ju skönhetslitteratur också och dem kan jag bli lite trött på. Har haft ett uppehåll från dem men nu blev jag sugen på att läsa en triologi igen. Och hon skriver ju verkligen bra. Första boken är det en som är huvudpersonen men du får ändå läsa om dem andre och följa dem också. Du vill ju läsa mer för att du blir fäst vid deras liv. Rekommenderar!

Jo Nesbo - Blod på snö

Jo Nesbo, Jo Nesbo vad ska jag säga. En bok på 180 sidor. Lite mer förväntar man sig när man köper en bok av honom. Men jag kan ändå inte komma ifrån att han är en mästare på att skriva. Själv kallar han denna kiosklitteratur och det kan jag hålla med om. Jag läste den på en dag. Den är en thriller med humorinslag. Jag fastnade direkt trots att jag var skeptisk:-)

Igår var vi i Lund och shoppade. Jag, mina 2 barn och mormor. Förr var det en tradition vi hade att på sommaren ta tåget till Lund men sen jag blev sjuk så har det inte blivit av. Men nu tog vi tag i det trots att jag inte orkar så mycket. Jag tänker inte berätta om vår dag i Lund utan om nåt helt annat. Något som alla har olika åsikter om och som alla tycker olika om. Men helst ska du behålla allt det för dig själv. Jag fick en chock när vi kom till Lund. Det första jag möttes av är en utländsk man som kommer nära inpå mig och mumlar nåt. Jag tänker vad vill han och backar lite. Vill liksom inte ha hans läppar på mitt öra. Tror för ett ögonblick att han vill ha hjälp med vägen eller nåt men förstår inte vad han säger. Sen öppnar han sin hand och jag ser 2 två enkronor och hans säger please I have two children. När jag förstår vad det handlar om går jag snabbt vidare. Känner mig väldigt illa tillmods. När vi kommer över på andra sidan gatan så sitter det en tiggare utan för varje butik. Ja ni läser rätt. Varje butik. En av dem känner jag igen, hon brukar sitta utan för en matbutik vi handlar i. När vi varit på Lekia som var ett av våra mål så fortsätter vi in mot centrum. Nästan i varje hörn står det musikanter och spelar. Men det kan jag tycka är lite trevligt fast kanske inte i varje hörn. Och var varannan butik har en tiggare utanför. Och inte nog med det. Utanför en butik står en kvinna med snevridna fötter. Hon har en käpp till hjälp för att kunna hålla sig uppe och kunna gå fram och tillbaka utanför butiken. Vi kom knappt in i butiken för att hon ställde sig framför en. Som vuxen kan jag hantera sånt här även om det var en väldigt obehaglig upplevelse med allt tiggeri i Lund. Med barnen är det annorlunda. Ronja blev ju rädd såklart. Och Viktor har haft mardrömmar hela natten.

Jag tycker verkligen inte detta är okej. Och jag kan inte fatta att det finns dem som tycker det är okej. Men alla tycker vi olika som sagt. Det går till överdrift. Snart har vi ingen koll längre. Detta har eskalerat snabbt under en kort tid. Ska det fortsätta i samma tempo. Vad kommer ske då?? Jag tycker inte synd om dem. Det kanske låter hårt. Men dem är inte skrivna i Sverige. Har inga papper. Tänk er själva vad som hade hänt om vi hade gjort samma sak i nåt annat land. Visst det är människor och dem har barn och dem har det fattigt. Men vad ska vi göra?? Snart sitter vi här med en överbefolkning. Med en viss procent som inte ens är skrivna i Sverige och plötsligt är det vi som får ta ett steg tillbaka. Vad händer om 50 år. Är det vi som sitter och tigger då? Vart är Sverige på väg? Varför är vi rädda för konflikter? Vad är det vi vanliga människor inte vet som dem högre makterna vet?

Har berättat lite grann om vår dotter innan. Vi fick en diagnos till slut. Autism med drag av adhd. Tufft att få en diagnos på sitt barn men också en lättnad. Vi lever ett helt annat liv än sk en "normal" familj. Men vet ni man vänjer sig. Såhär ser vårt liv ut. Något annat hade varit konstigt. Allt kantas av rutiner allt för att Ronja ska må så bra som möjligt. Det gäller även att ligga steget före hela tiden. Och ju mer Ronja vet vad som ska hända under dagen ju lättare blir det för henne. Allt för att inte orsaka kaos i hennes hjärna som tänker och ser saker helt annorlunda än vi. Vår vardag fungerar absolut. Men vi har lite extra av allt. Eller ska jag skriva mycket:-) Och ibland blir det givetvis för mycket. För oss alla. För mig, Christian ocn Viktor. Ni vet när man ibland tänker, så gott detta var jag tar lite till och så blir det för mycket. Men då är det för sent och det är bara till att gilla läget och göra det bästa av saken:-) Ibland blir det för mycket för Ronja också. Och det är svårare för oss att hantera då hon själv inte kan hantera det. Ibland vill hon bara kunna sitta still. Bara sitta rätt upp och ner utan att rör en fena. Men så är det inte för Ronja. Alltid är det en kroppsdel som måste rör sig. Ronja tänker allt i bilder i huvudet. Eller det mesta. Sen lär hon sig uttryck mm efterhand. Tex så kan jag säga ta det lugnt i trappan Ronja så att du inte står på huvudet. Ronja ser då framför sig hur hon bokstavligen står på huvudet i trappan. Och givetvis så undrar hon varför hon skulle stå på huvudet i trappan. Barn med autism är även tankspridda. Ett ex kan vara att Ronja säger att hon är törstig, jag säger jag ska bara göra klart här sen ska jag ta ett glas vatten till dig. När några minuter har gått och jag säger nu ska jag ta ett glas vatten till dig, då undrar hon varför då? :-) Det är mycket skratt här hemma över alla Ronjas konstigheter men även mycket skrik, bråk och ledsamhet. Speciellt lillebror som inte förstår Ronja. Men det är också något som blir bättre och bättre.

Någon annan med barn med diagnoser som vill dela lite erfarenheter?