Senaste inläggen

Av Anna - 13 februari 2016 15:47

Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(


I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.


Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.


Kramisar

ANNONS
Av Anna - 6 december 2015 19:42

Ja tro det eller ej men ett av dem jobben jag har sökt blir jag kallad på intervju till. Jag söker ju bara jobb som jag vill ha men oftast är det heltidsjobb. Men what to do, jag har ju inget val. Vill liksom inte kastas ut från arbetsförmedlingen och förlora min 100 % SGI.


Istället för att svara att jag skulle komma på intervjun så skrev jag tillbaka ett inlägg om mig själv och min situation. Jag tänkte kanske att dem då skulle skriva att dem inte var intresserade. Men det gjorde dem inte utan dem tyckte att jag själv skulle bestämma vilket jag ville och att dem ville att jag skulle komma på intervjum för att dem anser att jag har den erfarenheten och dem egenskaper som dem letar efter. Så för 2 veckor sedan så var jag på intervjun. Som jag var nervös men som det var roligt. Det kändes verkligen bra. Och jag tror att jag skulle vilja hoppa på detta tåget om tillfälle ges. Det blir förmodligen att dem hör av sig denna vecka som kommer. Men dem vet att det är 75 % som gäller. Så oerhört spännande. Förmodligen blir det i så fall en till intervju.


Håll tummarna till mig:-)

ANNONS
Av Anna - 5 december 2015 17:10

Nä nu är jag så jäkla trött på allting så nu startar jag en utredning själv om mig själv. Ja själv så gott det går. Droppen var när jag var på invigningen av ett nytt köpcenter. Så himla mysigt och fint och massor av rabatter överallt. Jag passade på att handla lite julklappar givetvis. Efter 1 ½ timme kan jag knappt gå. Jag kämpar mig igenom dem sista 2 butikerna. Vinglar in i alla kläder och kämpar för att kunna gå rakt. Sen går jag som en vaggande anka med alla kassar ut till bilen. Varför får jag såna problem att gå. Det är precis som att tillförselen av blod eller nåt stoppas. Som om benen inte får tillräckligt med syre. Fruktansvärt hemskt att behöva stapla runder på detta vis, 34 år gammal.


Så nu har jag begärt remiss till Aleris i Ängelholm till Bengt Sturesson. Problemet är att dem oftast vill ha färska plåtar på röntgen men min remitterande läkare vägrar skicka remiss till en MR. Han anser att det inte finns nåt underlag. Och dessutom så gjorde jag en MR för 3 år sedan. Men jag har fått tid till en slättröntgen i alla fall. Alltid något. Men det kommer bli en fajt förmodligen mellan Aleris och min vc. Aleris kommer skicka tillbaka remissen om det inte finns nån MR. Så himla rörigt. Men om jag slutligen kommer dit så ska jag begära utredningen för MS och Bechterews. Ja och annat om läkaren anser det. Jag vill också kunna utesluta till 100% om det är spinal stenos. Med tanke på att min mamma blivit opererad för det så finns det ju faktiskt anledning att kolla upp det.


Sen har jag ringt journalarkivet och begärt allt som finns på mig hemskickat. Jag får allt på ett usb. Så himla bra.


Min KBT behandling har jag inte kommit igång med då dem ännu en gång har skickat remissen fel. Men nu ska den vara skickad rätt. Så nästa år blir det väl dags för det. Men att det ska behöva ta ett halv år innan det händer nåt är beklämmande.


Mina tabletter som jag äter hjälper inte. Jag är uppe i 1800 mg och känner att det nu är nog. Har det inte hjälpt hittills varför då fortsätta. Jag fick däremot 5 kg på köpet. Ser ut som en panda och en del av mina kläder passar inte. Sjukt jobbigt. Dem lär ju inte försvinna bara för att jag slutar med tabletterna.


Lär bli en intressant resa år 2016. Jag är inte nöjd förens allt är utrett.



Av Anna - 8 november 2015 19:28

Hösten i vår familj är verkligen stressig. Det är barnkalas efter barnkalas, släktkalas efter släktkalas. Tror vi är uppe i 8 kalas på 2 månader. Sen har vi 3 till som jag vet än så länge. Sen är det besiktning av våra bilar på hösten. Sen är det några besök på habiliteringen. Jag ska hinna med alla mina "sjukbesök". Sen blir det en del vab med 2 barn. Min rehabträning mm mm. Sen är det plötsligt 1:a advent. Och sen rusar även december förbi för då är det en massa julgrejor. Julmarknader, julträff med jobb, lucia i skolan, lucia på ridskolan, sista handlingen av julklappar mm mm. Och på julafton sitter man där helt slut och undrar vad fan som hände.


Mitt i all denna stress och med en kropp som är halv så behöver jag något att längta till. Det gör att jag orkar lite till. Det som står på agendan är vår årliga tripp till grannstaden. Vi tar tåget vid lunch. Äter räkmacka på favoritcafét. Tar en snabb runda i butikerna för att sedan gå på spa salong. Denna gången har jag valt ansiktsbehandling. Sen checkar vi in på vårt favorithotell och bara slappnar av och njuter av lugnet. Sen går vi ut och äter. Denna gång blir det fondue resturang. Sen sover vi gott i hotellsängarna och avslutar vår tripp med hotellfrukost. Som jag längtar!!!


Nästa grej att längta efter är överraskningsjulklappen till familjen. 2 nätter i stuga i Lisebergsbyn i Göteborg. Shopping på avenyn och jul på Liseberg. Tror ni dem blir glada:-) ???


Hur är er höst och vinter?


Kram på er!

Av Anna - 13 oktober 2015 11:47

Blir så himla trött. Var ju hos läkaren förra veckan. Mitt blodvärde är ok i alla fall. Men sen vet jag inte vad jag ska säga om vårt samtal eller ska jag säga läkarens samtal. Han började med att berätta att han har fått steptokocker i sin arm och att han tog starka mediciner. (Kanske förklaringen) Sen pratar vi om mig lite eller ja han frågar om jag blivit bättre, jag svarar nej. Han säger att nu ska du ju gå på KBT behandling så då kommer det hända grejor. Du ska veta att det är många som har blivit friska av det. Sen berättar jag om min yrsel, att jag tappar mycket hår mm. Då säger han typisk stress. Men det kommer du få hjälp med på KBT behandlingen. Han börjar förbereda mitt sjukintyg och gnäller på systemet och säger att det är bättre i bohuslän och berättar hur det funkar där. Sen säger han du är väl inte yr elller nåt sånt. Jag säger men det är ju det jag säger. Då frågar han mig om jag har gått med en blodtrycksmätare någon gång, är det någon som sagt att du ska göra det. Jag svarar nä och vem är i så fall denna någon. Denna någon borde ju vara du. Ja då tänkte han ju mer på läkaren i lund kanske. Då säger jag att det är ju jättesvårt att veta vem som ska göra vad, ni verkar ju inte komma överens. Han fortsätter att skriva. Mitt i allt säger han att jag och min fru förlorade vår son i en bilolycka när han var 18 år. Det är en helt annan smärta som inte går att behandla med KBT. Men visst den blir hanterbar med tiden. Till sist så säger jag att med tanke på att du inte är överens med läkaren i Lund så måste vi ju gå vidare med nått. Då säger han jovisst ska vi det. Jag säger att jag vill gör MR på min hjärna, rygg och bäcken. Han säger att det är inte alltid man kan se vad smärtan sitter. Nu ska du gå på KBT behandling och det är duktiga människor, du ska se att dem kommer att hjälpa dig.


What to do, what to say?!?!?

Av Anna - 9 oktober 2015 15:48

Igår va ingen rolig dag. Fick ett hemskt besked när jag kom till jobb. En av våra montörer endast 52 år gammal dog plötsligt hemma i soffan framför tvn med sin dotter bredvid sig. Varför är ännu oklart. Han fick svårt att andas och dottern ringde 112. En ambulans skickades ut men dem hann aldrig fram. Hur kan man bara dö sådär. Det är ju fruktansvärt skrämmande. Ena dagen står jag och pratar med honom, andra dagen är han död. Det var en ledsam dag igår och vi alla var i chocktillstånd. Man får sig en tankeställare och när jag kom hem kramade jag familjen extra hårt. Allt kan förändras på en minut. Vi lever på lånad tid och vet aldrig vem som står tur.


Ta hand om er därute och var rädda om varandra. Ta vara på varje stund tillsammans. Lev livet och ha roligt, imorgon kanske det är försent.


Kramar

Av Anna - 4 oktober 2015 19:27

Gud vad jag blir trött på allting. I tisdags så hade jag tid till min sjukgymnast, så blir min dotter sjuk. Tänkte jag ringer och avbokar så kan hon ringa upp sen så kan vi boka en ny tid. Men då visar det sig när jag ringer att hon är sjukskriven en månad framöver och att dem har missat att ringa mig. Tur jag inte ordnade barnvakt och åkte dit. Och vilken otur jag har. Så nu blir det egen träning en månad framöver. Har börjat gå ut och gå igen med min korsett. Jag mår ju så mycket bättre i psyket då. Det är som terapi. MEN jag har mer ont än innan, jag är väldigt ostabil i psyket och många symptom som jag hade när jag hade lågt blodvärde har dykt upp igen. Förra veckan så fick jag lämna blodprov och imorgon får jag reda på resultat. Äter mina tabletter, är nu uppe i 300 mg om dagen. Känns ingen skillnad. Har ingen aning om det är biverkningar från tabletterna som gör att jag har mer ont. Men i så fall är det rätt meningslöst. Sen är mitt psyke rätt så katastrof. Jag är jättekänslig och kan börja gråta för ingenting närsom. Jag reagerar på alla cylindrar för ingenting. Känns som om jag blivit tokig. Jag orkar inte med för mycket stim eller för mycket sorl. Då vill jag helst banka huvudet i väggen. Riktigt jobbigt är det men jag hoppas att jag strax får tid till KBT behandling. Och att dem kan hjälpa mig.


Men nåt positivt i allt negativt. Vi har redan beställt resa till nästa år. Samma ställe, samma hotell. Kanske lite inrutat men med barn med diagnos är oftast det det bästa. Och som vi längtar redan:-)


             

Av Anna - 27 september 2015 19:06

En fredag dessutom. Jag trodde det var försäkringskassan som skötte det där. Att komma med dåliga besked en fredag och förstöra hela helgen. Men så är det kanske inte. I fredags var en bra dag. Jag kände mig lycklig, vilket jag sällan gör nu förtiden. Så skönt att vara glad. Så ringer telefonen. Jag svarar och det är en ragata från arbetsförmedlingen. Ursäkta ordvalet. Hon ringer för att hon ser att jag är inskriven på arbetsförmedlingen. Jobbar 75%, sjukskriven 25%. Hon fattar inte varför jag är inskriven. Jag berättar allt med försäkringskassan, att det är för att behålla min 100% SGI mm mm. Ok säger hon så du söker egentligen inget jobb. Jo menar jag det har jag gjort ändå. Jaha säger hon men jag fattar ändå inte varför du är inskriven? Jag frågar henne om man inte får lov att jobba 100% men ändå vara inskriven på arbetsförmedlingen. Då blir hon tyst några sekunder. Jovisst får man det. Lite irriterat fortsätter hon att hon vill boka in ett möte på tisdag kl 15. Jag säger att jag inte kan för att jag ska till min sjukgymnast, vilket verkar irritera henne ännu mer. Hon frågar mig när jag kan tänkas komma. Jag frågar varför jag ska komma? Jo för att prata om hur vi ska gå tillväga för att jag ska kunna hitta ett jobbla bla bla bla. Jag säger men det är rätt svårt att hitta ett jobb på 25%, vilket det enligt henne inte alls behöver vara. Jag säger men vad krävs av mig? Jag kan inte söka mer jobb än vad jag redan gör. Då säger hon att du har ju inte sökt några jobb hittills. Jag säger att jo det har jag visst, jag har ju skickat in aktivitetsrapport. Hon säger återigen emot mig men också att hon ska gå in och kolla. Jo minsann där var visst en aktivitetsrapport inskickad. Ja säger hon då, då behöver du inte komma men du måste lämna in läkarintyg, det har du väl inte gjort? Nä säger jag det visste jag inte att jag skulle göra, varför måste jag det. Jo för då kollar vi hur vi ska göra för att hitta bästa möjliga jobb till dig utifrån din sjukdom och lämnar du inte läkarintyg så kan vi tvinga dig att ta vilket jobb som helst, då visar vi ingen hänsyn. Och sen vill vi ju se vad du är sjukskriven för och hur länge, den kanske snart går ut. Jag säger då att min läkare sjukskriver mig 2 månader åt gången bara men visst dem ska få alla papper. Vill du ha alla läkarutlåtande också eller? Nä det behövs inte. Sen undrar hon hur länge jag tänker vara sjukskriven. Jag svarar att det blir säkert några år till, kanske resten av livet. Hon svarar att så går det inte till utan då hjälper dem en att återgå 100% till arbetslivet.


Ja det var mitt trevliga fredagssamtal. Med ett psyke som redan är i botten så var inte detta det bästa för mig. Och jag fattar faktiskt inte varför man ringer och beter sig så. Ni kan ju lägga till en riktigt sur och irriterad röst på det hela när ni läser det. Och får det verkligen gå till så???

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Andra intressanta bloggar

Följ bloggen

Följ sneckan81 med Blogkeen
Följ sneckan81 med Bloglovin'

Sök i bloggen

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se