Inlägg publicerade under kategorin Vår dotter

Av Anna - 23 mars 2018 11:19

Veckans bästa är att jag tog beslutet att fråga mormor och John om barnen kan sova där fredag till lördag. Har barnen 3 helger i rad och dem flesta vardagar så misstänkte att jag skulle behöva en kväll/natt/morgon med lite vila. Så idag ska vi göra absolut ingenting. Är så himla trött.


Veckans uppdrag har varit en anställningsintervju. Jag har hållt den hemlig. Ibland tycker jag det känns skönt att göra såJ Det är inom individ och familjeenheten på Landskrona stad som ekonomiassistent. Jag vill verkligen ha den tjänsten. Men kan bara hålla tummarna och hoppas på att det går vägen. Tyckte intervjun kändes bra i alla fall.


Veckans tråkiga är att Dombo fått lämna oss. Det var det bästa för honom och han har det bra nu. Men det blev som sagt en omtumlande upplevelse.


Veckans tur/otur är att Ronjas blixtlås på hennes vinterjacka har gått sönder och jag köpte den så pass stor så att hon ska kunna ha den nästa vinter med. Sen har ju vintern inte släppt taget om oss än så hon behöver ju en vinterjacka nu också. I alla fall så tog jag kontakt med kappahl och vi har sån tur att det finns en jacka kvar i en butik och i samma storlek dessutom. Jackan kostade trots allt 699:-. Så himla skönt att det löste sig och jättebra kundservice från kappahls sida.


Veckans mående har varit sisådär. Det i ryggen har börjat påverka min ischiasnerv så har sån himla jobbig värk i mitt högra ben. Får bli lite lätt träning och massage idag så ger det nog med sig.


Veckans roliga är att på lördag ska Ronja och hennes tjejkompis ha tjejkväll med tacos, ansiktsmask och film. Dem ser framemot det jättemycket och jag kan också tycka det är kul:-)


Av Anna - 20 mars 2018 07:18

Då fick Dombo åka till himlen igår. Efter mycket bearbetning med Ronja så var det äntligen dags. Äntligen för Dombos skull. Så himla sorligt för hade det inte varit för tumören så hade han levt länge till. Så mild och go och levnadsglad. Tyvärr blev inte veterinärbesöket helt lätt. Dombo kämpade in i det sista. Han vägrade dö. Detta blev lite för mycket för både Ronja och pappa. Han låg där och ryckte och ryckte och ryckte. Hela besöket tog en timme. Ronja var helt förstörd när hon kom hem. Men veterinären berömde henne för att hon kom med honom så tidigt som hon gjorde. Det finns dem som väntar in i det sista och då är dem helt utmärglade och typ halvdöda. Han förklarade även för henne att tumören inte hade gått att operera bort för oftast så klarar inte råttor en narkos. Han blev begravd tillsammans med våra 2 katter Stina och Lillis. Så himla stolt över Ronja som var stor nog att ta sig igenom detta. Att hon förstår att detta var det bästa för Dombo. Hon mognar så snabbt min tös!

Av Anna - 8 februari 2018 12:46

Usch ja det är så mycket med denna tösen nu. Är det inte det ena så är det det andra. Det har varit lite väl många incidenter för henne nu. Snart måste hon väl få vara ifred lite både psykiskt och fysiskt. Detta här hände igår. Hon trillade ner från en stol och slog i ovansidan på överläppen i bordskanten. Fick samtal av mitt ex som var på innebandyn med sonen. Tur jag var hemma så att jag kunde köra och hämta henne hos kompisen. Blev en runda till akuten men dem hoppas/tror det läker själv.


 


I fredags hände det en annan grej. En ganska privat grej. Tänkte jag skulle skriva om det i och med reaktionen förmodligen har att göra med hennes autism. Jag kan inte tycka det är normalt i alla fall. Men det får bli lite senare.



Av Anna - 9 januari 2018 10:01

Det är verkligen inte lätt. Alla barn som har nån form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har olika symtom som utmärker sig mer. Ronjas största problem är hennes impulsivitet och hennes känslor. Hon känner så mycket mer än vad vi ”vanliga” människor gör. Och det är ingen lätt match att hantera när man är 10 år och det är inte helt lätt som mamma att veta vad man ska göra för att hon ska må så bra som möjligt.


För någon vecka sen började samma problem som vi hade i höstas. Hon är utåtagerande, ledsen, okontaktbar, nedstämd, trött och hängig. När hon är hos sin pappa så delar hon med sig av snapchats där jag ser att hon inte mår bra och är obekväm med situationen. Hon gör sig ovän med sina vänner. Använder ett fruktansvärt språk. När hon kommer hem till mig är hon gladare. Men jag märker att det är något. Så igår äntligen fick jag henne att prata. Vi pratade och grät tillsammans. Min fina älskade tös.


Hon tror inte att hennes pappa tycker om henne mer. Hon har ju alltid varit pappa tös. Hon får inte den uppmärksamhet som hon vill ha när hon kommer till honom. Hon har ju dessutom längtat så efter sin pappa. Det som upptar hans tid är hans mobiltelefon. När hon säger till honom att hon tycker att han har den för mycket svarar han att det betsämmer inte hon. Hennes reaktion på detta är att vara elak mot lillebror, bli rastlös och allmänt odräglig. Resultatet blir då en arg pappa istället för en pappa som sätter sig ner och pratar med henne. Sen är Annett tillbaka, vilket det kom fram igår, inte är något bra. Hon tror att pappa tycker om henne mer. Alltså uppstår det svartsjuka. Vilket inte alls är ovanligt att känna i den åldern till sin pappa.


Nu har vi bestämt att vi ska prata. Jag, Ronja och pappa. Hon vill helst göra det innan nästa gång det är dags för pappa. Och jag hoppas så att han ska förstå, att han ska sätta henne förre allt annat. Han har sina barn så lite och dem dagarna tycker jag att han ska till 100% umgås med dem. Annett kan han träffa all annan ledig tid.


Mina fina tös vi kämpar tillsammans. Alltid kommer jag vara där och fånga upp dig när du faller. Stöta dig, vägleda dig, allt för att ditt liv ska bli lättare. Allt för att ditt liv med autism ska bli lättare.


Av Anna - 14 oktober 2016 11:56

Att berätta för sin 8 årige dotter att hon har autism är svårt, jättesvårt. Trodde det skulle bli en lätt match men ja just det, hennes hjärna fungerar ju helt annorlunda än vår. Hon vet att hon är annorlunda, att hon tänker annorlunda. Men HAB tyckte det var på tiden att vi satte ett ord på det till henne och berättade utförligare vad det är. Hon blir äldre och är med i aktiviteter där vi inte är med, där vi inte är med och förhindrar konflikter eller incidenter som kan uppstå för att man inte förstår hur man ska hantera ett barn med autistiska svårigheter.


Jag tror att hon förstod mig ganska så bra efter att förklarat så gott jag kunde på hennes sätt. Kanske fick hon själv svar på många frågor som rört sig i hennes huvud.


Att leva med ett autistiskt barn är ett pussel var dag. Men efterhand lär man sig var pusselbitarna ska ligga. Sen plötsligt dyker ett nytt pussel upp med ännu fler bitar. R behöver min vägledning hela tiden. Jag är hennes stöttepelare. Ger jag upp, faller hon. Hon litar 100% på mig, det jag säger är det som gäller. Jag kommer alltid finnas där för henne och hjälpa henne genom livet. Igenom motgångar ska vi kämpa. Hon ska aldrig behöva känna sig ensam....



Av Anna - 11 augusti 2015 07:50

Har berättat lite grann om vår dotter innan. Vi fick en diagnos till slut. Autism med drag av adhd. Tufft att få en diagnos på sitt barn men också en lättnad. Vi lever ett helt annat liv än sk en "normal" familj. Men vet ni man vänjer sig. Såhär ser vårt liv ut. Något annat hade varit konstigt. Allt kantas av rutiner allt för att Ronja ska må så bra som möjligt. Det gäller även att ligga steget före hela tiden. Och ju mer Ronja vet vad som ska hända under dagen ju lättare blir det för henne. Allt för att inte orsaka kaos i hennes hjärna som tänker och ser saker helt annorlunda än vi. Vår vardag fungerar absolut. Men vi har lite extra av allt. Eller ska jag skriva mycket:-) Och ibland blir det givetvis för mycket. För oss alla. För mig, Christian ocn Viktor. Ni vet när man ibland tänker, så gott detta var jag tar lite till och så blir det för mycket. Men då är det för sent och det är bara till att gilla läget och göra det bästa av saken:-) Ibland blir det för mycket för Ronja också. Och det är svårare för oss att hantera då hon själv inte kan hantera det. Ibland vill hon bara kunna sitta still. Bara sitta rätt upp och ner utan att rör en fena. Men så är det inte för Ronja. Alltid är det en kroppsdel som måste rör sig. Ronja tänker allt i bilder i huvudet. Eller det mesta. Sen lär hon sig uttryck mm efterhand. Tex så kan jag säga ta det lugnt i trappan Ronja så att du inte står på huvudet. Ronja ser då framför sig hur hon bokstavligen står på huvudet i trappan. Och givetvis så undrar hon varför hon skulle stå på huvudet i trappan. Barn med autism är även tankspridda. Ett ex kan vara att Ronja säger att hon är törstig, jag säger jag ska bara göra klart här sen ska jag ta ett glas vatten till dig. När några minuter har gått och jag säger nu ska jag ta ett glas vatten till dig, då undrar hon varför då? :-) Det är mycket skratt här hemma över alla Ronjas konstigheter men även mycket skrik, bråk och ledsamhet. Speciellt lillebror som inte förstår Ronja. Men det är också något som blir bättre och bättre.


Någon annan med barn med diagnoser som vill dela lite erfarenheter?


Av Anna - 20 mars 2014 08:50

Ja vi håller på med en utredning av vår dotter. Började i december. Vi har gått igenom hela utredningen kan man väl säga. Hon har drag av både adhd och autism men det som förvirrar läkaren och psykologen är att hon är så social. Därför kan dem inte sätta en diagnos på henne i nuläget mer än att hon har drag av det. Vi ska fortsätta träffas ändå så får vi se vad det leder till. Just nu är vi glada för att våra kvällar är lugna och har en dotter som somnar med ro i kroppen tack vare circadin. Just nu funkar det på dagis och det är jag också glad för. Hemma därimot är det inte roligt. Samtidigt är hon världens goaste och förståndigaste tös:-)

Av Anna - 22 augusti 2012 21:15

Som om smärtan inte var nog så slogs jag även med mitt dåliga samvete. Att inte kunna finnas där fullt ut för Ronja höll på att göra mig knäpp. Hela tiden fick hon hör jag har ont Ronja, jag kan inte Ronja osv. Men på nåt sätt så förstod hon. Man kan säga att hon var min extra kraft som jag behövde för att orka. När Christian jobbade eftermiddag en hel helg så hjälpte hon mig med allt. Hon frågade hela tiden hur är det mamma, har du ont, orkar du. Dem kvällar jag inte orkade gå mer och fick krypa på golvet så kröp hon med mig, orka jag inte gå upp för trappan så kröp vi tillsammans. En händelse som har etsat sig fast i mitt minne är sista gången jag klarade av att lämna Ronja på dagis. Vi kommer ut ur bilen och jag tänker jag kommer aldrig att kunna ta mig till dagis med henne. Jag kände bara jag bryter ihop, samtidigt som jag tänkte va stark Anna, du klarar det denna gången också. Då säger Ronja, mamma jag bär min ryggsäck och håller dig i handen så hjälper jag dig att gå. Shit vad tårarna brände bakom ögonlocken. Men hon gav mig en ny kraft som gjorde att jag orkade lämna henne en sista gång.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Andra intressanta bloggar

Sök i bloggen

Gästbok


Skapa flashcards