Alla inlägg under november 2012

Av Anna - 22 november 2012 19:50

Ja så jäkla glad är jag nu. I onsdags så var det ju dags för telefonsamtal med Dr Bengt Sturesson. Funderat mycket på det. Vad jag ska säga? Men jag har ingen ork kvar att tjata, att vara på. Hela tiden har man fått jaga. Och nu funkade ju inte blockaden. Vad händer härnäst? Ska jag träffa en ny läkare nu eller tar det slut här. Onsdag förmiddag var jag rätt kass och väldigt deprimerad. Satte mig tillrätta i soffan och väntade på samtalet. Skulle ringa någon gång på förmiddagen. Det blev inte förrän lite över elva. Fast det är ju förmiddag det med:-) Och vilket samtal sen. Vilken lättnad. Den här smärtblockaden sätts längs en led inne i bäcknet inte en nerv som jag trott. Det är tekniskt svårt att sätta den blockaden och i och med att den inte tog så ville han ge det en chans till. Han mena på att jag har alla symtom som tyder på att det är bäcknet som är felet. Så vi ska ge det en chans till, funkar det inte så är det fel diagnos. Och ovan på alltihopa så vill ha en ny MR gjord på mig. Jäklar så glad jag blev. Blev lite tjock i halsen men fick till slut fram tack och va skönt att du inte bara lägger ner allt. Då säger han till mig orden som ger mig kraft och som jag upprepar många ggr om dagen. Anna du är ett speciellt fall och jag släpper inte dig. När jag la på så grät jag, ja jävlar vad jag grät. Min man kom hem i samma veva helt bestört och mellan snyftningarna fick jag fram att jag grät för att jag var glad och för att det var en sån lättnad. Äntligen nån som till 100% tar detta på allvar och viktigaste av allt tar MIG på allvar. Men så har jag då inte fått tid till rehab än och ringde min vårdcentral men oj det hade visst fastnat där och ingen remiss har blivit skickad. Men nu är den väl iväg. Vill så gärna komma igång med lite träning även om det kommer att bli jobbigt och smärtsamt.

ANNONS
Av Anna - 12 november 2012 11:58

Har ju helt glömt bort att skriva om den otroliga personalen i Ängelholm. Vilket bemötande. Så omtänksama och förstående. När man kommer in i den stora receptitionen och inte vet var man ska ta vägen, ja då står det en där och hjälper alla vilsna:-) Dit jag går, på ortopeden och operationsavdelningen så har dem som jobbar där verkligen hjärtat på rätt ställe. Man känner sig inte alls jobbig eller till besvär så som jag gjort på andra ställen jag varit, inte minst vårdcentralen i Svalöv. Nä stor eloge till dem! Glad att jag kommit dit och hoppas på att alla som jobbar där är lika vänliga:-)

ANNONS
Av Anna - 11 november 2012 10:58

Musiken är en stor del av mitt liv. Jag har många låtar som associerar till många händelser i mitt liv. Musik får mig att må bra. Musik får mig att känna mig stark. Musik ger mig kraft i tuffa stunder. Musik får mig även att gråta. Jag älskar att försvinna in i musikens värld och bara drömma mig vidare. En låt som jag av någon anledning fastnade vid när jag mådde som värst är Jessie J med Nobody´s perfect. Kanske för att jag alltid har haft så stort självförtroende. Kanske för att jag själv trodde att inget kunde slå ner mig. Kanske för att jag trodde att jag är starkare än starkast. Jag har gråtit, skrikit och skrattat till denna låten i allt elände. Och så nu för en dag sedan så kom denna låten upp igen och allt sköljde över mig. Samtidigt som jag blir fruktansvärt arg och får en inre kraft. Den dagen jag kan gå ut och gå igen och börja träna då ska denna låten spelas i mina lurar. Jag ska övervinna denna låten, den ska bli till ett bra minne. Den ska få mig att kämpa in i det sista. Den ska få mig att komma tillbaka. Om jag bara kunde bli frisk. Om....


http://www.youtube.com/watch?v=qQag6Efg7oY


Av Anna - 7 november 2012 10:35

Ja vad ska jag skriva. Hoppades in i det sista att en blockad skulle hjälpa mig. Men nä bara till att acceptera att så är det inte. En dag hade jag då jag faktiskt inte hade så ont, en jäkla dag. Hoppet den dagen var stort. Nu tänkte jag, nu så kommer gamle Anna tillbaka. Men det var inte förräns igår som verkligheten sköljde över mig. Så jäkla deprimerad. Kändes som om jag var en påle som slogs ner i marken. Så fruktansvärt ledsen över detta. Mitt sista hopp är ryggrehab. Orkar jag hoppas på det är då frågan. Jag vet faktiskt inte. Nu får jag ta en dag i sänder för att klara av vardagen. Har så svårt att förstå varför jag inte kan bli frisk. Hur mycket till orkar jag? Hur mycket kan ens psyke klara. Alla dessa hopp om att jag ska bli bra smulas i sönder en efter en. Ser man min ledsamhet i mina ögon tro? Ser man att mina försök till leende inte når ögonen? Igår när jag var helt knäckt då tittar jag på min dotter och ser i hennes ögon att hon lider med mig och inte mår bra av att ha en halv mamma. Hur mycket ska hon orka? På kvällen så ville jag inte sluta krama min sambo. Så mycket jag håller av denna människa, så mycket han betyder för mig. Låt han orka fortsätta leva detta liv med mig. Låt han orka när jag inte har nån ork eller hopp kvar. Låt han orka hålla ihop familjen när min livsgnista är i botten. Låt han orka.

Av Anna - 1 november 2012 19:52

Min mamma följde med mig vilket kändes skönt, aldrig bra eller roligt att åka på sånt här själv. Då hinner man tänka mycket. Först anmälde jag mig i receptionen sen fick jag gå till operationsavdelningen och anmäla mig där. Sen fick jag ta på mig dessa snygga sjukhuskläder och sedan kom läkaren och hämtade mig. Fick lägga mig på mage och sen satt han blockaden i övre delen av baken och sen långt långt in med nålen för att hitta nerven som skapar denna smärta. Och det genom att titta på en bildskärm. Området där nerven är var svart, vilket innebär att den är utsatt för stress och mår inte alls bra. Känslan när läkaren bökar runder med nålen var inte så farlig men när han hittade rätt så gjorde det så in i helvetes ont. All smärta jag haft fick jag centrerat på ett litet område. Det var som att slungas tillbaka i tiden då det var så värst, sista veckorna i graviditeten och månaderna efteråt. Jag blev chockad och rädd. Den smärtan skrämmer mig så mycket och alla känslor välde över mig. Började gråta givetvis men som tur var gick det snabbt att spruta in vätskan och det hela var över på några minuter. Resten av kvällen hade jag mer ont än vanligt och natten ska vi inte prata om. Idag har jag fått ta smärtstillande som vanligt. Återstår att se imorgon om en smärtblockad hjälpt mig eller inte. Men hoppas så... I det stora hela så var det inte så farligt egentligen och nu när man vet hur det känns så skulle jag göra om det igen om det krävs. För då är jag i alla fall förberedd på den intensiva korta smärtan.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Andra intressanta bloggar

Följ bloggen

Följ sneckan81 med Blogkeen
Följ sneckan81 med Bloglovin'

Sök i bloggen

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se