Just nu känns allt väldigt upp och ner. Min sambo gjorde mig så besviken på en sak häromdagen och sen har vi inte nämnt något om det. Normalt brukar jag släppa saker och ting och gå vidare. Men inte denna gången. Känns som om jag ofrivilligt satt upp en mur. Nu jobbar han helg så det känns faktiskt skönt så att jag kan få perspektiv på det hela. Helt chockad över att jag tvivlar på mina känslor för honom. Har i och för sig hänt en gång innan men då tog vi igenom oss det. Eller jag får man väl säga. Så vad är det som händer egentligen. Såhär kan det ju inte sluta???

Känner att jag inte känner för att skriva. Hade kunnat skriva och berätta om att Viktor åkte på kräksjuka eller att jag är inne på andra veckan med min naturdiet. Eller att jag är en jävel på halvplankan nu eller att jag kan gå 40 minuters promenader utan problem. Hade också kunnat skriva om badet i Eslöv som vi var på i lördags eller om mitt jobbs ekonomiansvarig som beter sig allt annat än ok mot mig. Hade också kunnat skriva om vilken lättnad det var att öppna skattedeklartionen eller om hur skönt det är att bilen gick igenom besiktningen och att sommardäcken är på. Men jag känner inte för det så då skiter jag i det:-)

Ja vi håller på med en utredning av vår dotter. Började i december. Vi har gått igenom hela utredningen kan man väl säga. Hon har drag av både adhd och autism men det som förvirrar läkaren och psykologen är att hon är så social. Därför kan dem inte sätta en diagnos på henne i nuläget mer än att hon har drag av det. Vi ska fortsätta träffas ändå så får vi se vad det leder till. Just nu är vi glada för att våra kvällar är lugna och har en dotter som somnar med ro i kroppen tack vare circadin. Just nu funkar det på dagis och det är jag också glad för. Hemma därimot är det inte roligt. Samtidigt är hon världens goaste och förståndigaste tös:-)

Så kom den dagen som vi har skjutit på en längre tid. Stina, vår katt, har bara blivit sämre och sämre. Så igår fick hon somna in. Den 30 april 1998 föddes hon. Hon var den första som kom ut eller hennes ben hängde ut sen fick jag dra ut henne. Under natten fick hon 4 syskon till. Alla är idag döda sedan länge. Stina var den sista. Jag var bara 17 år när hon kom till världen. Idag är jag 32 år. Hon har följt med mig i nästan halva mitt liv. Hon har delat min glädje och sorg. Hon har alltid funnits vid min sida. Från tonåring till vuxen. När jag träffade Christian så blev hon också lika kär som jag. Hon fick vara med om när vi köpte vårt första hus. Vilket för henne var det bästa som hänt henne. Komma bort från stan och ut på landet. Hon var så rädd för bilar. Hon fanns i mitt liv när jag blev mamma för första gången och även andra. Fan alltså! Trodde inte det skulle vara så jobbigt. Vi visste ju att det var dags strax. Min Stina! Hon var ju en del av mig! Saknar dig otroligt mycket. Hoppas du mår bra nu och att vi tog rätt beslut.

R.I.P Stina 980430-140314        

Detta recept hittade jag på nätet. Mycket god!

400-500 gram köttfärs
1 påse tacokrydda
1 gul lök
majskorn
nachochips
2 dl creme fraiche
riven ost, gärna texmexost
tomater

Bryn färsen och tillsätt tacokryddan enl. anvisning på påsen.
Tillsätt majskorn och en brynt, hackad gul lök.
Fräs upp lite och rör sen ner creme fraichen.

Ta en gratängform. Täck botten med nachos och lägg färsröran ovanpå.
Stick ner nachos i färsen och lägg även på tomatskivor och därefter riven ost.

In i ugnen på 200 grader i 10-15 minuter.

Ät med god sallad! 

tittar på foto på Viktor under hans första år och undrar vem det är. Är det min son, så söt och go. Min värk upptog så stor del av mitt liv. Att orka leva var en kamp varje dag. Minnena av det första året är suddiga. Gråter när jag ser en bild på honom min lilla Murfis. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu. Världens finaste. Varför kan jag inte minnas dig då? Skulle kunna ge allt för att leva om år 2012, frisk och glad! 

Ja lite förvirrande. Men ingen bakterie i vätskan. Hmm läkaren säger ingen infektion utan inflammation. Jag säger men hur kan pencillinet hjälpa då. Ja jo det är ju konstigt. Ovan på alltihopa så vill läkaren att vi ska ta pencillinkuren en omgång till. Verkar som om dem varken vet ut eller in. Men nya blodprov ska tas nästa vecka och sen ny tid veckan därpå. Så även om han är frisk enligt dem så vill dem visst ändå inte släppa han. På måndag är det dags för dagis igen efter att varit hemma 4 veckor. Vi får hoppas det går bra. Går sådär bra nu i alla fall. Men har ingen aptit och äter knappt nåt:-(

Ja nästan i alla fall när min handläggare från försäkringskassan ringde igår. Nu är det nya regler som gäller igen. Vi skulle ju ha ett nytt möte med mig, läkare och handläggare men nu behövs inte det längre utan det räcker att jag och min läkare träffas. Hon sa att vi har ju kommit överens om en plan så nu är det upp till dig och din läkare hur ni fortsätter med den. Med andra ord vill jag fortsätta vara 50% sjukskriven så är det ok annars ska jag gå upp till 75%. Just nu har det varit så mycket med Viktor så min kropp är allt annat än nöjd. Så vi får se vad vi bestämmer oss för. Sen prata vi om framtiden. När jag väl gått upp till 75% och inte känner att jag kan jobba mer utan att klara av det vardagliga livet också så finns det sjukersättning att få istället. Och det känns ju befriande. Bara tanken att jobba 100% har känts väldigt stessande. Så just nu känns allt väldigt skönt. Ingen som flåsar en i nacken och jagar en. Vi tar det i min takt. Vill tillägga att min högsta önskan är att vara frisk och kunna jobba utan problem. Tro nu inget annat:-)