Alla inlägg under augusti 2012
Äntligen var det dags för hemfärd. Som jag längtade till att komma hem. Att få hjälp! Den första månaden kunde jag inte gå med Viktor i trappan själv. Det var så knäckande. Men snart så skulle jag ju bli bra så det var bara till att hålla ut. Om nätterna när Viktor vaknade så fick Ch gå upp och göra mat. Ja inte ens det klarade jag av. Gå upp mitt i natten och ner för trappan med min skrangliga kropp var inget jag vågade. Sen satt jag lutad mot väggen och matade Viktor. Och jag minns hur jävla ont det gjorde att sitta så. Men man biter ihop. Viktor måste ju ha mat. Man har inte så mycket val helt enkelt. Om dagarna gjorde jag inte så mycket. Satt mest i soffan med Viktor och blev servad av Ch. Minns en kommentar från Ch, att du har det bra älskling som inte behöver göra något själv. Återigen, hade jag kunnat så hade jag mer än gärna gjort allt själv. Som tur var så var Ch ledig dem 2 första månaderna från jobb. Ja sen var det till att stå på egna ben.
Första träffen med nära och kära. Som man längtar efter att få vissa upp det lilla livet. Vi tog vägen under marken. Jag på mina kryckor och Ch och Ronja körandes med Viktor i hans lilla säng. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till cafeterian. Hela tiden tänkte jag, nu kan det inte vara långt kvar. Shit vad det var kämpigt och ont hade jag. Ville bara lägga mig ner att ge upp. Men nä runt hörnet väntade ju mamma. Så jag kämpade på och sakta men säkert kom jag fram. Sen grät vi, lika mycket pga lyckan med Viktor som pga olyckan med mig. Minns att mamma och jag skulle gå och handla lite. Jag skippade kryckorna men vi kom inte så långt för mamma blev helt bestört över hur vinglig och ostabil jag var. Jag gick och höll mig och luta mig på henne för att orka ta mig fram. Men mamma gick tillbaka och hämtade kryckorna till mig. Jag hade helt glömt bort att sista veckan innan jag blev igångsatt så döljde jag för omvärlden hur illa det blivit. Ingen mer än Ch och Ronja fick se hur illa det var. Varför döljde jag det egentligen? Ja kanske för att jag är som jag är. Skämdes för att jag blivit en sån vekling.
När Ch och Ronja skulle komma på besök var jag jättenervös. Hur skulle det hela bli när Ronja kom in genom dörren. Låt inget gå fel. Men min fina tös flög in genom dörren, tog ingen notis om mig utan hennes ögon irrade runt efter Viktor. Till sist så såg hon att han låg i min famn. Det var så underbart att se henne när hon för första gången tittade på Viktor och sa så liten och söt och så kände hon på hans huvud. Inga konstigheter, ingen svartsjuka. Utan nu var han här, han som Ronja väntat och längtat efter så länge. Ronjas lillebror!
Tiden på patienthotellet var allt annat än roligt. Min dröm att jag skulle resa mig upp efter förlossningen och kunna gå gick snabbt i tusen bitar. Men han var i alla fall ute. Och som jag älskade detta lilla knyte från första stund. Alla hemska tankar som jag varit så rädd för var som bortblåsta. Det var en sån lättnad. Men fy för så kämpigt det var. Sängen var alldeles för mjuk för min svaga kropp. Det var ett rent helvete att ta sig upp från den. Smärtan skar genom hela kroppen. Och nu hade jag även ett knyte att ta hand om. Att ta sig till hissen och ner för att kunna äta var ett måste och som jag längtat efter frukosten. Men varje steg kändes som 10. Hela tiden tänkte jag ett steg till Anna, ett steg till. Allas blickar på sig. Ett försök till ett leende som förmodligen mest liknade en grimas.
Och så kom äntligen dagen då jag skulle få träffa doktor Anna. En måndag. Jag kände att botten var nåd. Jag orkade inte mer. Snälla hjälp mig. Jag kämpade som ett djur för att ta mig in på mvc. På vägen in går två bm förbi mig och säger skrattande oj det ser illa ut ska vi bära in dig. Sen gick dem vidare. Så förnedrande. Det visade sig att det inte vara så lätt att få nån hjälp. Jag blev helt chockerad. Ser hon inte hur illa det är. Jag förklarade för henne hur allt låg till, till en början lugnt och sansat. Men när jag märkte att jag inte fick nån respons så fick jag panik. Jag skrek och grät och slet och drog i min mage. Snälla hjälp mig att få ut monstret ur min kropp. Jag sa jag ville bli snittad. Att jag aldrig orkar en förlossning. Jag hade ingen som helst kraft, jag var helt söndertrassad. Men jo visst orkar man det. Foglossning påverkar inte förlossningen. Nåt snitt blev det inte tal om. Efter många om och men och samtal med andra doktorer på Lund så beslöts det att jag skulle få komma på torsdagen och om det fanns plats i så fall bli igångsatt. Lättnaden var total. Jag hade inte en tanke på att nu ska jag få träffa honom, allt jag kunde tänka på var att han skulle äntligen ut från min kropp. Jag minns att när jag körde hem ringde jag mamma och blottade då mina känslor om bebisen i min mage. Vi grät både, för detta var ju något så fruktansvärt.
Det finns ju dem som tycker att jag är en hård människa och kanske lite kall. Och visst jag är väldigt bestämd av mig. Jag visar inte känslor hej vilt. Men givetvis har jag känslor ändån, precis som alla andra. Jag gråter aldrig för att få medömkan. Det är det värsta som finns. Gråter jag framför någon annan så är det för att det verkligen inte går att hålla inne. Under denna graviditeten grät jag nåt fruktansvärt. Mest i min ensamhet. Men även mycket med Ronja. Jag hade väldigt svårt att hålla dem inne när det bara var hon och jag. Jag tror nog aldrig att jag har gråtit så mycket i mitt liv. Jag var så fruktansvärt skör. Jag kände mig allt annat än stark. Vilket annars är mitt alias, starke Anna.
En dag började dem förbjudna tankarna ta form. Vet inte riktigt när. Vem var denna människa i min mage som gjorde mig så illa. Jag började känna avsky för det lilla stackars livet inne i mig. Vem trodde han att han var egentligen. Jag ville bara ha ut han från min kropp. Ville han skulle lämna mig ifred. Låt mig bli frisk och försvinna från mitt liv. Känslorna var så starka och gjorde mig så förvirrad. Jag fick sån fullständig panik i min kropp och sen kom ångesten. Hur kunde jag känna så? Jag visste att det inte fanns något att göra, han kommer att komma oavsett om jag vill det eller ej. Jag kommer bli hans mamma, älskad eller inte älskad. Och jag var så rädd. Så jäkla rädd för hur jag skulle känna när han väl kom ut. Tänk om jag inte ville ta mig till han. Jag var så psykiskt förstörd så det går inte att beskriva. Jag visste varken ut eller in
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | |||
27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||||
|