Just nu är jag inne i en sån tradig period. Jag är så trött och orkeslös. Min kropp vill inte som jag vill. Har inte så mycket värk utan mer att den inte vill samarbeta. När jag suttit längre stunder så vill benen inte riktigt gå när jag reser mig. Höger hand känns inte alls samarbetsvillig nu när jag skriver på tangentbordet. Mycket huvudvärk förra veckan och yrsel. Känner mig så himla känslig och skör. Vill sätta mig ner och stortjuta för minsta lilla. Det känns som om jag är på väg upp för den längsta backen någonsin. Jag vet ju att det vänder så småningom igen. Men just nu ser jag inte ljuset. Tar en dag i sänder och hoppas det vänder snart.

Läser mina bloggar som jag följer. Inte många men ni vet vem ni är. Orkar inte kommentera men trycker på gilla till era inlägg. Lovar kommentera igen när orken infinner sig.

Ta hand om er!

"Glädjande nog visade röntgen av vänster knä med belastning inga skelettförändringar. Dina besvär beror således på ojämnheter i brosket och jag hoppas att den insatta behandlingen (sjukgymnastik) skall hjälpa dig."

Alltså jag fattade inte så mycket av det svaret. Varför ojämnheter i brosket. Varför pekar mitt knä inåt? Blir så trött.

Nästa vecka har jag telefontid med min VC läkare. Min sjukskrivning gick ut den 28 augusti men jag har inte orkat ta tag i det. Men så kom det en lapp i brevlådan. Trevligt att dem märkar att man inte hört av sig på ett tag.

Har börjat känna av min yrsel igen denna vecka. Känt mig lite tröttare och konstig i kroppen. Så nu knapprar jag folacin tabletter ihop om det ska gå över. Men om det nu är det som är problemet, varför kan jag inte behålla folsyran i kroppen?

Att berätta för sin 8 årige dotter att hon har autism är svårt, jättesvårt. Trodde det skulle bli en lätt match men ja just det, hennes hjärna fungerar ju helt annorlunda än vår. Hon vet att hon är annorlunda, att hon tänker annorlunda. Men HAB tyckte det var på tiden att vi satte ett ord på det till henne och berättade utförligare vad det är. Hon blir äldre och är med i aktiviteter där vi inte är med, där vi inte är med och förhindrar konflikter eller incidenter som kan uppstå för att man inte förstår hur man ska hantera ett barn med autistiska svårigheter.

Jag tror att hon förstod mig ganska så bra efter att förklarat så gott jag kunde på hennes sätt. Kanske fick hon själv svar på många frågor som rört sig i hennes huvud.

Att leva med ett autistiskt barn är ett pussel var dag. Men efterhand lär man sig var pusselbitarna ska ligga. Sen plötsligt dyker ett nytt pussel upp med ännu fler bitar. R behöver min vägledning hela tiden. Jag är hennes stöttepelare. Ger jag upp, faller hon. Hon litar 100% på mig, det jag säger är det som gäller. Jag kommer alltid finnas där för henne och hjälpa henne genom livet. Igenom motgångar ska vi kämpa. Hon ska aldrig behöva känna sig ensam....

Jag har fått en Liebster Award av http://gifta6570.bloggplatsen.se

Reglerna är:  

1. Nämn vem personen är som nominerade dig och tacka.

2. Svara på de elva frågorna som ställts till dig.

3. Nominera elva stycken nya bloggare.

4. Ge de elva du nominerade elva styckna nya frågor.

5. Säg till de elva bloggarna att de blivit nominerade till Liebster Award.

Jag kommer dock inte förra det vidare...

1. Om du har ett förhållande / äktenskap, vad länge har du varit tillsammans med din partner ??

Om det inte finns någon partner, vad länge har du varit singel ??

- Jag har en sambo. Vi har varit ett par i strax 12 år.

2. Dina hobbies ??

- Gillar att läsa annars är det mest barnen som gäller nu.

3. Vad gör du till en riktigt mysig "fredags-mys" ??

- Fredgasmys för mig är när min man är ledig och vi får tillbringa kvällen tillsammans. Helst till en bra serie eller film med ett glas vin och annat gott.

4 Där du bor, är det där du är uppvuxen ??

-Nä det är min man som är uppvuxen här.

5. Om du kikar på teven, vilket är ditt favoritprogram ??

-Kollar nästan aldrig direkt på vad som går på tvn. Följer dock Idol. Annan bra serie jag följer just nu är Girls. En riktig tjejserie. Serier som vi följer tillsammans är fear the walking dead, walking dead, the 100, Outlander, Vikings mm

6. Om du har upplevet något riktigt WOW i ditt liv, vad hände då ??

- En riktig wow känsla upplevde jag när jag födde min son. När han ploppade ut:-) Obeskrivlig känsla. Skulle kunna föda om och om igen. Min dotter förlöstes med akut kejsarsnitt men det var underbart att höra hennes skrik när dem plockade ut henne och att allt var som det skulle.

7. Behöver du ta något läkemedel ??

- Nä bara ibland. Omeprazol, panodil, ibumentin, voltaren, folacin. Inget värre än så.

8. Har du åkt MC någon gång, vad gillade du det ??

- Nä och tror aldrig jag skulle våga:-)

9. När det är semestertider, brukar du åka hemifrån på semestern ??

- Är det på sommaren så brukar vi hitta på mycket skoj med barnen men vi trivs hemma i vår trädgård också.

10. Snart jul, är du en riktigt julfantast ??

- Älskar julen. Den är viktig för mig. Sen pyntar jag bara lagom. Men det är nog för att orken inte finns. Riktig jul för mig är när den firas hemma hos min mamma.

11. När plockar du fram dina julsaker, pyntar, granen osv.

- Oftast till advent. Nån dag innan. Granen brukar vi pynta helgen innan jul ungefär.

Kopierad text från Mia Skäringers facebooksida. Så klockren, så rätt. Alla ni där ute var rädda om er.

En sång för alla dom som brann upp.

Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma.
Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.
Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.