Igår var vi i Lund och shoppade. Jag, mina 2 barn och mormor. Förr var det en tradition vi hade att på sommaren ta tåget till Lund men sen jag blev sjuk så har det inte blivit av. Men nu tog vi tag i det trots att jag inte orkar så mycket. Jag tänker inte berätta om vår dag i Lund utan om nåt helt annat. Något som alla har olika åsikter om och som alla tycker olika om. Men helst ska du behålla allt det för dig själv. Jag fick en chock när vi kom till Lund. Det första jag möttes av är en utländsk man som kommer nära inpå mig och mumlar nåt. Jag tänker vad vill han och backar lite. Vill liksom inte ha hans läppar på mitt öra. Tror för ett ögonblick att han vill ha hjälp med vägen eller nåt men förstår inte vad han säger. Sen öppnar han sin hand och jag ser 2 två enkronor och hans säger please I have two children. När jag förstår vad det handlar om går jag snabbt vidare. Känner mig väldigt illa tillmods. När vi kommer över på andra sidan gatan så sitter det en tiggare utan för varje butik. Ja ni läser rätt. Varje butik. En av dem känner jag igen, hon brukar sitta utan för en matbutik vi handlar i. När vi varit på Lekia som var ett av våra mål så fortsätter vi in mot centrum. Nästan i varje hörn står det musikanter och spelar. Men det kan jag tycka är lite trevligt fast kanske inte i varje hörn. Och var varannan butik har en tiggare utanför. Och inte nog med det. Utanför en butik står en kvinna med snevridna fötter. Hon har en käpp till hjälp för att kunna hålla sig uppe och kunna gå fram och tillbaka utanför butiken. Vi kom knappt in i butiken för att hon ställde sig framför en. Som vuxen kan jag hantera sånt här även om det var en väldigt obehaglig upplevelse med allt tiggeri i Lund. Med barnen är det annorlunda. Ronja blev ju rädd såklart. Och Viktor har haft mardrömmar hela natten.

Jag tycker verkligen inte detta är okej. Och jag kan inte fatta att det finns dem som tycker det är okej. Men alla tycker vi olika som sagt. Det går till överdrift. Snart har vi ingen koll längre. Detta har eskalerat snabbt under en kort tid. Ska det fortsätta i samma tempo. Vad kommer ske då?? Jag tycker inte synd om dem. Det kanske låter hårt. Men dem är inte skrivna i Sverige. Har inga papper. Tänk er själva vad som hade hänt om vi hade gjort samma sak i nåt annat land. Visst det är människor och dem har barn och dem har det fattigt. Men vad ska vi göra?? Snart sitter vi här med en överbefolkning. Med en viss procent som inte ens är skrivna i Sverige och plötsligt är det vi som får ta ett steg tillbaka. Vad händer om 50 år. Är det vi som sitter och tigger då? Vart är Sverige på väg? Varför är vi rädda för konflikter? Vad är det vi vanliga människor inte vet som dem högre makterna vet?

Till helgen ska jag ha kalas. Har aldrig varit så glad för kalas. Det skulle vara att ge presenter i så fall för det älskar jag:-) Men nu är det extremt jobbigt. Att planera allting. Vad ska handlas, vad ska ätas, sitta ute eller inne, städa, duka mm mm mm. Min hjärna pallar inte sånt längre. Det bara kör ihop sig och blir kaos. Låter kanske löjligt men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Nu har vi pratat och kommit överens och delat uppgifterna mellan oss. Men det är inte det lättaste det iheller för just då väljer barnen att bråka med varandra eller något annat. Och när allt är kaos i hjärnan på mig så klarar jag inte höga ljud. Helst vill jag bara gå iväg eller nåt. Fullständig panik i kroppen får jag. Nu jobbar min man nätter och såna dumma tider så ibland måste vi prata och planera när barnen är vakna annars tar vi såklart sånt när dem sover.

En annan sak som jag inte längre klarar av är tex när jag inte hittar nåt. Imorse hittade jag inte mina sandaler. Som jag inte använt sen förra veckan. Jag blir sjukt frusterad och sen tycker jag allt blir fruktansvärt jobbigt. Alla ljud blir centrerade och jag vill helst skita i allt och stanna hemma från jobb. För att jag inte hittade mina skor! Körde till jobb ändån såklart och när jag kommit ner på jorden igen kom jag på att jag nog glömt dem i stugan hos mamma. Orka med sig själv liksom.

Efter det kommer tröttheten....

Antar att detta hänger ihop med fibromyalgin?!?

I fredags så kom då beslutet som jag väntat på. Jag har ju förstått på min handläggare att han kommer att ta beslutet att jag inte längre kommer få någon sjukpenning. Trots allt underlag han har så anser han att jag kan arbeta på ett annat företag som är lättare för mig. Det som jag inte förstår är anledningen till att jag inte längre får sjukpenning och det är att i mitt arbete så finns det flertalet moment som stressar mig och stressen utlöser min koncentrationsnedsättning. Det är ju inte det det handlar om överhuvudtaget. Har suttit och läst allt som alla läkare skrivit och visst står det något litet om stress men det är ju inte det man läser och fastnar för. Men nu har han hittat detta lilla kryphål. Så idag har jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen och står nu till arbetsmarknadens förfogande till 25%. Så jäkla löjligt. Pratade med min Vc läkare idag och han blev givetvis förbannad. Den 10 augusti när min sjukskrivning går ut så kommer han sjukskriva mig ytterligare 3 månader och återigen skicka in läkarintyg till försäkringskassan. Har även pratat med Smärtkliniken i Lund. Tyvärr är den läkaren på semester. Men hon jag pratade med sa att han kommer ringa mig och även hjälpa mig med försäkringskassan. Enligt dem brukar det inte vara några problem. Så jag hoppas verkligen att allt går att lösa. Det är jobbigt att förlora dem pengarna varje månad. Inte så att vi går under men det hade varit kul att kunna spara nåt varje månad och inte vända på dem sista slantarna sista dagarna innan lön varje månad.

Hur mår jag då?? Ja efter beslutet i fredags så var jag inte så happy förstås och helgen har varit lite deprimerande. Det är jobbigt att behöva fajtas med dessa myndigheter. Ont i magen av all oro. Sen drog jag ju ner på träningen efter sjukgymnastens tillsägelse. Hon tyckte jag pressade min kropp för hårt. Det slutade med att jag tappade motivationen och slutade helt. Nu har min kropp fallit ihop. Orkar mycket mindre och mer ont. Sen har jag en tendens att lägga på mig så fort jag slutar röra på mig. Och det trivs jag definitivt inte med. Mitt knä är det som strulat mest senaste tiden. Blir att jag haltar när jag går när det gör som mest ont och det är ju inte så bra. Annars är det samma krämpor som jag dras med. Aldrig blir jag fri!

Ja vad är då egentligen fibromyalgi?

FM är ett kroniskt smärtsyndrom vars huvudsakliga symtom är utbredd kronisk smärta och trötthet/utmattning. Sjukdomen är neurologisk och har att göra med en störning i det centrala nervsystemet. Denna störning gör att kroppen skickar förstärkta och för många smärtimpulser till hjärnan.

Fibromyalgi kallas också för den osynliga sjukdomen då det inte syns utanpå en fibromyalgiker hur ont hon el han har.

Av den anledningen har man oftast svårt att bli betrodd då man utåt sett verkar må hur bra som helst. Det jag ofta har fått höra från omgivning är att det blir säkert bättre snart ska du se. Det påverkar psyket väldigt mycket att inte bli betrodd, vilket i sin tur gör att man mår ännu sämre fysiskt.

Alla kan drabbas av fibromyalgi, gammal som ung, men det är vanligare att kvinnor drabbas än män. Man uppskattar att 2-4% av befolkningen drabbats.

Hur börjar då fibromyalgi?

Varför vissa personer utvecklar fibromyalgi vet man inte men det finns en del faktorer som utlöser sjukdomen. Den största riskfaktorn är långvarig smärta. Smärtan börjar lokalt och sprider sig sedan till hela kroppen. Andra faktorer är infektion, fysiska/psykiska trauman, långvarig stress eller långvariga sömnsvårigheter, ärftlighet el mekanisk, repetitiv muskelbelastning.

Symptom

Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig smärta i vila, kronisk smärta, samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom, som tex huvudvärk och magbesvär, är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Generell smärtkänslighet förekommer i hela kroppen, men är speciell uttalad i vissa ömma punkter på kroppen, sk tender points. Man ska 11 av 18 för att kunna få diagnosen.

Övrig symptom som man kan lida av är:

• Sömnstörningar
• Kraftlöshet
• Yrsel
• Domningar
• Andningsrubbningar
• Urinträngningar
• Hud och slemhinneproblem
• Dimmig syn
• Koncentrationssvårigheter
• Stelhet
• Huvudvärk
• Tarmbesvär
• Svullnad
• Hjärtrytmrubbningar
• Feberkänsla
• Allergi
• Ljud och luktkänslighet
• Försämrat närminne
• Svettningar

Av dessa symptom har jag 16 av 20. Går man in på fibromyalgiförbundets sida så är där ännu fler symptom som man kan ha.

http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/9/1/

Känner mig så tom på ord. Har berättat för alla jag känner hur min dag i Lund gick till. Ord för ord. Men här får jag inte till nåt. Men fibromyalgi är min nya vän i alla fall eller ovän kanske passar bättre. Känns så otroligt skönt att jag har fått en diagnos. Samtidigt som jag känner att min framtid är väldigt jobbig. Dem i Lund tycker att jag jobbar för mycket. Dem tycker att jag ska gå ner till 50%. Och ska jag hinna med allt med terapi och sjukgymnastik så kanske det krävs. Jag måste hitta en väg som funkar. Lite spännande kommer det dock att bli imorgon på jobb. Känns så skönt att komma med något definitivt. Det är detta jag fajtas med liksom. Acceptera det. Det är väldigt intressant att läsa om och många symtom som jag har som jag inte ens visste var ett symtom finns med. Det är även väldigt skönt att slippa oroa sig över vad det är som är fel på mig. Detta är ändå en mild diagnos att få om man jämnför vad det finns att välja på.

Finns det nån ute i bloggvärlden med fibromyalgi så får ni gärna höra av er:-)

Idag har jag tillbringat dagen på smärtkliniken på Lunds universitetsjukhus. Träff med läkare, sjukgymnast och psykolog. Och jag säger äntligen. För dem så var det inte så svårt att sätta en diagnos på mig, för dem var det ganska uppenbart. Så nu vet jag vad jag har att göra med och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt. Jag välkomnar Fibromyalgi i mitt liv och hoppas att vi ska komma relativt bra överens:-)

När jag orkar kommer utförligare inlägg.

Om 12 h sitter vi förhoppningsvis på planet.

Det händer inte så ofta att jag får kommentarer. Men det gör absolut ingenting, det är inte så jag menar. Jag gillar att skriva av mig då och då och sen om nån orkar läsa så är det ju kul. Jag själv är inte sådär jättebra på att kommentera iheller. Men det finns vissa bloggar där jag ständigt lämnar kommentarer. Oftast ska kommentaren godkännas. Det händer väldigt ofta att mina kommentarer inte blir gokända. Jag kan tycka det är konstigt då jag inte skriver nåt opassande. Men det kanske är så att får man mycket kommentarer så bryr man sig inte så mycket. Eller? Ja jag vet inte, lite sorligt kan jag tycka att det är:-)