Så himla lätt och god.
Därför jag frågade dig http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Förlåt för dålig bild?

Åh vilken jobbig dag. Sitter och kollar mobilen hela tiden för att kolla om jag fått mail från juristen. Orolig i magen. Gråtfärdig. Gör jag rätt, gör jag fel, gör jag rätt, gör jag fel….

Vi som skulle köpa ny bil till våren och sen köra iväg och semestra i Sverige. Och poolen i trädgården som är så härlig, som jag alltid längtar till att komma hem till sommartid.

Tryggheten, värmen, glädjen med barnen. Allt vi gjort tillsammans under åren. 12 år som bara susade förbi. Vem ska fånga upp mig när jag faller, när jag inte orkar mer?

Jag vill men jag vill ändå inte. Jag vill att det ska kännas annorlunda. Varför tog kärleken slut?

Vet att det är lönlöst att hoppas, att tro att det ska bli bättre och kärleken ska komma åter. Vet innerst inne att detta är det jag vill.

MEN DET GÖR ONT!

Så fort vi velat göra nåt på huset så har banken sagt nä till lån av pengar då värdet på huset är för lågt och att det inte finns utrymme att låna. Så för 1 ½ år sedan så sa jag i från på skarpen, att detta är ju inte klokt, vi ska väl få lov att renovera vårt kök. Då sa banken att vårt hus nog är värt 1,4 mille och att det finns lite utrymme. Men sen blev det ju inget kök. Men i alla fall, nu när vi skulle räkna på hur mycket min man ska köpa ut mig för så utgick jag från 1,4 mille. Men efter lite funderingar så tänkte jag att det är ju jag som går minus ut ur affären bara för att jag är så himla snäll. Så jag ringde en mäklare och hon kom och tittade på huset. I och med att det inte ska säljas så gör hon inte det med en jätteglöd men skitsamma tänkte jag. När hon ringer några dagar senare blir jag glatt överraskad, hade huset gått ut till försäljning så hade det börjat med 1,5 mille. Och jag tror verkligen att det hade blivit sålt för minst det. Förutom att det behöver renoveras lite så är det ett jättefint hus med en drömträdgård.

Så i veckan har min man träffat vår bankman och fått lånelöfte och vi har tillsammans träffat en jurist som ska räkna ut vad han ska köpa ut mig för. Jag kan på ett ungefär räkna ut det själv men jag vill att en expert ska göra det så att det inte blir nåt tjafs sen att jag har lurat eller nåt. Sen som sagt så är jag för snäll, jag kommer inte ta med mig några möbler utan jag kommer köpa nya för pengarna som jag får för huset. Finns väl nåt jag vill ha med mig men det är inte mycket. Sen måste jag betala av lånet på min bil för det kommer jag inte klara av sen på min låga lön. Men det roliga hos juristen är att hon var så chockerad över att vi är överens och inga hårda ord sägs. Det är visst inte så vanligt. För att min man ska kunna ta över lagfarten så måste ett bodelningsavtal skrivas och det kostar 6000:- hos en jurist + 1500:-/h. Hjälp säger jag bara. Men så finns det på nätet billigt som man kan beställa hem och som är godkänt. Och i och med vi är överens och jag/min mamma kan fylla i sånt så tänker vi göra det själv. Mycket att tänka på men det blir nog bra detta.

Nu väntar jag bara på att hyresvärden ska höra av sig. Har jagat han och han sa att han skulle höra av sig i veckan som gått. Men ej gjort det. Får ringa i veckan igen. Börjar bli nervös. Det hade varit rena döden om det inte blivit nåt.

Nu ska vi försöka ha en fin jul/nyår och ledighet tillsammans:-)

Kram på er alla och ha en riktigt GOD JUL!

Nästan 2 veckor har gått sen jag tackade ja till lägenheten. Dagarna efter var väldigt jobbiga. Började gråta hur/varsomhelst. Det som chockerade mig mest var att min man inte visade så mycket. En av anledningar till att jag lämnar honom är just hans likgiltighet. Hur kan människan sitta där och inte röra en min. Det får mig att känna ännu mer att jag har gjort rätt.

Det som står först på ”att göra listan” är att ta tag i banken. Nästa vecka har vi bokat tid till en jurist så vi kan få hjälp med hur mycket han ska köpa ut mig för och sen måste vi skriva ett bodelningsavtal så att han kan ansöka om lagfart till hela tomträtten. Mannen har även en bokad tid till vår bankman som ska se så att han kan få ett lånelöfte. Men det tror jag inte är några problem.

Hyresvärden ska också ringa nästa vecka så att vi kan bestämma en dag så att jag får skrivit på kontraktet. Tror inte jag kan slappna av förrän då.

Sen har jag tittat runder mycket på möbler som jag kan tänka mig. Möblerat rummen osv. Skrivit listor med allt som måste handlas och göras.

Det skrämmer mig att jag inte känner mer sorg än jag gör. Men jag tror att jag gick i detta för länge. Visst kan jag titta på honom och tänka, vad hände egentligen? Och sen är det väl nåt som kommer en vacker dag. Det är mycket jag ger upp. Vårt fina hus med vår underbara trädgård som äntligen är perfekt enligt mig. Alla våra resor och aktiviteter som vi alltid gör med barnen. Allt detta går förlorat. Vi kommer dock göra en sista utlandssemester med barnen, för det har vi lovat dem. Och vi är ju inte ovänner.

Men jag känner att jag sviker barnen. Min tös kommer ta det bra tror jag, hon har ändå tid att bearbeta. Min son däremot förstår inte så mycket så vi har valt att inte prata om det förrän det närmar sig. Det enda han säger är att du ska väl inte flytta ifrån mig mamma. Jag hoppas verkligen dem inte kommer hata mig för att jag splittrar vår fina familj. Dem är mitt allt och jag vill att dem ska må så bra som möjligt.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Just nu står jag vid ett vägskäl. Ska jag ta höger eller vänster. Jag har verkligen en fin sambo. Han är varm, trygg, en riktig familjefar mm. Men vi matchar inte varandra. Egentligen har vi aldrig gjort men det har funkat ändå. Vi har älskat varandra, köpt hus tillsammans och fått 2 fina barn. Men dem senaste åren har varit lite sisådär. Jag är egentligen inte så tjejig men lite uppskattning vill jag ändå ha och kanske en överraskning lite då och då. Och det är något min man inte kan. Det är inte så att han inte vill utan han kan verkligen inte. Vår dotter har lätt autism och jag ger mig fan på att det är från sin pappa. Men i alla fall. Jag har kämpat och kämpat. Vridit och vändigt. Försökt få han att förstå att livet inte bara är svart eller vitt. Försökt få honom att agera själv, tänka själv, planera själv. Han är alltid så likgiltig, nöjd med livet som det är. Känns som om han bara gett upp att leva. Rycker på axlarna åt allt. Säger ja, nej och jag vet inte.

För 2 år sedan så ställde jag mig i kö på en radhus lägenhet. I veckan ringde hyresvärden och sa att där är en lägenhet ledig. Jag har drömt om det så länge och nu kan min dröm äntligen gå i uppfyllelse. Det är verkligen drömboendet vid en seperation. Dagen efter lämnade jag beskedet nej, jag blev liksom tagen på sängen. När jag tackar nej så känner jag hur ledsen jag blir. Dagen därpå ringer jag igen för att höra om jag behåller min plats i kön. Då säger han att han har inte hunnit ringa nån annan och har jag ångrat mig så kan jag komma och titta på den. Är det ödet?

MEN jag har 2 barn att ta hänsyn till. Den yngsta bryr jag inte mig så mycket om för han brukar gilla läget och är inte så svår. Däremot betyder det allt om hur min dotter känner om detta. Vi har varit och tittat på lgh tillsammans och hon vill så gärna flytta. Jag har vänt och vridit på det, berättat allt negativt med en flytt men nä hon vill ändå flytta. Hon säger att hon inte orkar att hennes pappa alltid är arg på henne eller bråkar med henne. Tyvärr så funkar dem inte så bra ihopa. Men när hon pratar med sin pappa så vill hon inte flytta. Nu ska vi på söndag sätta oss ner och prata allihopa och försöka komma fram till en lösning.

Jag mår skit just nu. Är så orolig i magen/ hjärtat. Vet inte vilket beslut jag ska ta. Vet innerst inne att jag en dag kommer flytta. Men ska jag göra det redan nu? Tyvärr är kärleken borta. Men det gör så ont. Varför blev det såhär? Vi skulle bli gamla tillsammans ju.

Ska jag stå ut i nåt år till och vara en sådär glad mamma eller ska jag lämna och bli en glad mamma.

Håller på att bli tokig!

Vad händer när man ignorerar att man är förkyld? Jo då blir allt ännu värre och slår ut en totalt. Förra torsdagen började jag känna mig lite förkyld. Gick på mina tabata pass både fredag och söndag. Jag brukar ju aldrig vara sjuk och definitivt inte förkyld. Så på måndagen kör jag till jobb och efter 2 timmar är jag helt väck. Jag kör hem och parkerar mig i soffan. På tisdagen vaknar jag med värk i huvudet, ögonen, näsan, kinderna och överkäken. Mina ögonlock är så svullna så att jag knappt kan öppna ögonen. Jag ligger deckad hela dagen. Inga krafter i kroppen. Jag har frossattacker hela tiden men ingen feber. På onsdagen är jag ganska dålig också men nu idag så är jag på jobb. Och det känns ganska bra. Rätt matt i kroppen, har väl inte återfått alla krafter än.

Men nu till det märkliga. I tisdags försvann mitt smak och luktsinne. Och jag menar verkligen försvann. Jag varken luktar eller smakar nåt. Absolut ingenting. Jag har provat med det mesta. Sånt som luktar eller smakar skarpt. Typ tandkräm, parfym, kaffe, kakao. Det är helt sjukt och jag håller på att bli tokig. Idag ska jag köra och köpa en annan nässpray med kortison i och se om det hjälper. Såhär kan man ju inte leva ju. Lite obehagligt också.

Någon som varit med om detta? Och när kommer det tillbaka?