Jag är inte så mycket för alla följa kändisar och läsa deras bloggar mm. Förutom Carolina Gynning. Hon är en person som jag gillar skarpt. Hela hennes personlighet är så skön. Sen känner jag igen mig mycket i henne. Under min tonår kände jag alltid att jag inte hörde hemma någonstans. Kan även känna så nu också. Att jag är född i fel liv!? Kan man vara det egentligen? Jag hade i alla fall svårt att hitta mig själv, gick oftast min egen väg. Visst hade jag sk bästisar men jag hade inte massor med vänner. Jag hade dem närmaste och dem vårdade jag så gott jag kunde. Sen fick jag ofta höra att jag var annorlunda. Och jag är nog det, annorlunda. Jag tänker annorlunda, fungerar annorlunda, beter mig annorlunda men nu i vuxen ålder så har jag ändå lärt mig leva med mig själv. Jag är jag. Antingen gillar du mig eller inte. Tror faktiskt inte det finns ett mellanting när det gäller mig:-)

Men i alla fall så såg jag Tinas matprogram igår, när hon hälsar på Gynning på Ibiza. Och gud säger jag bara, dem två ihopa. Vilken härlig blandning! Och återigen vilken fantastiskt människa hon är Gynning, så jäkla go.

Nu har jag hållt emot länge nog. Är så himla trött på alla inlägg och delningar på facebook. Om vem som har rätt och vem som har fel. Det finns inget rätt och fel. Inte i den här frågan. Alla får tycka olika. Eller?? Nä så är det ju inte. Du måste verkligen tycka synd om alla flyktingar annars är du en hemsk människa. Ska jag skriva vad jag tycker?

För det första tycker jag att det är riktigt ruttet att lägga upp en bild på en stackars pojke som trillat av båten och drunknat och sen flytit iland på en strand. Det är riktigt hemskt att se och bilden har följt mig dem senaste dagarna precis som den gjort på alla andra. Min tanke var också hur klarar man av att ta en bild på ett dött barn? Och varför använda detta som ett vapen för att folk ska börja bry sig. Har man inte brytt sig innan så varför börja nu. Denna situation är så extrem så det är svårt för oss i trygga Sverige att förstå. Vi lever isolerat. Vi ser en bild och tänker gud så hemskt, jag måste skänka en hundring. Men hallå händer det inte hemska grejor i hela världen hela tiden?

Sen tycker jag att det är hemskt med alla som får fly från sina hem. Jag hade gjort likadant. Jag hade tagit mina barn och min man och flytt. Flytt till närmaste land utan krig. Tagit emot den hjälp vi fått och varit tacksam. Jag hade däremot inte gått igenom land efter land för att ta mig till det så kallat bästa landet. Då handlar det plötsligt om något helt annat tycker jag. Är man utsatt för hot så reagerar människan med att skydda sig och komma i säkerhet. Ingenting annat.

Jag tycker det är helt utom kontroll att vi accepterar denna massiva invandring. Vi har ingen aning om hur många som är dem som kommer från kriget och verkligen behöver hjälp. Vem är det vi tar emot egentligen? Det finns ingen manual att följa. Hej vilt tar dem sig in. På malmö central får man hoppa över dem för att kunna ta sig fram. Är det normalt? Kallas det för att hjälpa?

Jag är varken för eller mot invandring. Jag tycker bara att det ska ske i lagom dos. Det vi klarar av. Jag är inte rasist men jag har tappat förtroendet för många av våra medborgare med utländskt ursprung. Om och om visar dem oss vad dem är för folk. Och nä man ska inte dra alla över en kant. Det finns svenska idioter också.

Och sen tycker jag som så många andra att skolor, sjukvård och äldreomsorg måste bli bättre. Allt blir sämre och sämre. Ja jag vet vi ändå har det bättre än dem flesta. Men varför ska vi nöjas med mindre när vi kan ha det bättre. Varför måste vi backa?

Det enda detta skapar är osämja mellan oss svenskar. Det hotas om att man tar bort en som vän på facebook om man inte tycker lika, man blir kallad rasist för att man inte tycker det är okej med tiggeri mm mm.

Vart är vi på väg gott folk?? Vart är Sverige på väg??

Är det bara jag som är livrädd för vad som komma skall??

Tack för mig!

Det var ett tag sen som jag deltog i fotoutmaningen som louiseiturkiet har. Denna vecka är temat färg. Och faktiskt har nåt med färg kommit in i mitt liv:-) Efter mitt låga järnvärde så har jag lagt på mig en del rynkor tyvärr. Och det även på läpparna. Dem ser hemska ut. Så i veckan bestämde jag mig för att börja använda läppstift. Har varit en trogen användare av läppstift en gång i tiden men i och med jag lätt får/fick munblåsor så slutade jag med. Får vi se hur det går nu. Denna färgen pryder mina läppar nu:

För er som vill hänga på fotoutmaningen eller bara läsa en bra blogg, gå in här http://louiseiturkiet.blogg.se/2014/december/53-veckors-fotoutmaning.html

Ja jag är ju det till 25% och nu för tiden ska man aktivitetsrapportera en gång i månaden. Så det är bara till att hänga på plastbanken och söka det som jag finner intressant. Men det är svårt ska jag säga. Men har lyckats söka två jobb. Ett som ekonomiassistent och ett som boendestödjare. Förstod inte riktigt vad jobbet gick ut på och jag har ingen erfarenhet. Men jag tycker om att hjälpa människor som har det svårt. Ett plus var om man hade erfarenhet om autism. Jaja kul att söka och se vad det leder. Dessutom en tjänst på 80%. Hade ju passat mig bra.

Känns lite pirrigt och spännande detta:-)

Jojo Moyes - Sophies historia

Vilken fin berättelse. Jag sveptes med tillbaka till kriget 1916. Mycket intressant läsning och givetvis hemsk. Då den pendlar mellan då och nutid så är det svårt att lägga den ifrån sig. Man vill hela tiden veta mer och mer.

Nora Roberts - Värdshustriologin

Jag älskar Nora Roberts deckare. Sen skriver hon ju skönhetslitteratur också och dem kan jag bli lite trött på. Har haft ett uppehåll från dem men nu blev jag sugen på att läsa en triologi igen. Och hon skriver ju verkligen bra. Första boken är det en som är huvudpersonen men du får ändå läsa om dem andre och följa dem också. Du vill ju läsa mer för att du blir fäst vid deras liv. Rekommenderar!

Jo Nesbo - Blod på snö

Jo Nesbo, Jo Nesbo vad ska jag säga. En bok på 180 sidor. Lite mer förväntar man sig när man köper en bok av honom. Men jag kan ändå inte komma ifrån att han är en mästare på att skriva. Själv kallar han denna kiosklitteratur och det kan jag hålla med om. Jag läste den på en dag. Den är en thriller med humorinslag. Jag fastnade direkt trots att jag var skeptisk:-)