Igår var vi i Lund och shoppade. Jag, mina 2 barn och mormor. Förr var det en tradition vi hade att på sommaren ta tåget till Lund men sen jag blev sjuk så har det inte blivit av. Men nu tog vi tag i det trots att jag inte orkar så mycket. Jag tänker inte berätta om vår dag i Lund utan om nåt helt annat. Något som alla har olika åsikter om och som alla tycker olika om. Men helst ska du behålla allt det för dig själv. Jag fick en chock när vi kom till Lund. Det första jag möttes av är en utländsk man som kommer nära inpå mig och mumlar nåt. Jag tänker vad vill han och backar lite. Vill liksom inte ha hans läppar på mitt öra. Tror för ett ögonblick att han vill ha hjälp med vägen eller nåt men förstår inte vad han säger. Sen öppnar han sin hand och jag ser 2 två enkronor och hans säger please I have two children. När jag förstår vad det handlar om går jag snabbt vidare. Känner mig väldigt illa tillmods. När vi kommer över på andra sidan gatan så sitter det en tiggare utan för varje butik. Ja ni läser rätt. Varje butik. En av dem känner jag igen, hon brukar sitta utan för en matbutik vi handlar i. När vi varit på Lekia som var ett av våra mål så fortsätter vi in mot centrum. Nästan i varje hörn står det musikanter och spelar. Men det kan jag tycka är lite trevligt fast kanske inte i varje hörn. Och var varannan butik har en tiggare utanför. Och inte nog med det. Utanför en butik står en kvinna med snevridna fötter. Hon har en käpp till hjälp för att kunna hålla sig uppe och kunna gå fram och tillbaka utanför butiken. Vi kom knappt in i butiken för att hon ställde sig framför en. Som vuxen kan jag hantera sånt här även om det var en väldigt obehaglig upplevelse med allt tiggeri i Lund. Med barnen är det annorlunda. Ronja blev ju rädd såklart. Och Viktor har haft mardrömmar hela natten.

Jag tycker verkligen inte detta är okej. Och jag kan inte fatta att det finns dem som tycker det är okej. Men alla tycker vi olika som sagt. Det går till överdrift. Snart har vi ingen koll längre. Detta har eskalerat snabbt under en kort tid. Ska det fortsätta i samma tempo. Vad kommer ske då?? Jag tycker inte synd om dem. Det kanske låter hårt. Men dem är inte skrivna i Sverige. Har inga papper. Tänk er själva vad som hade hänt om vi hade gjort samma sak i nåt annat land. Visst det är människor och dem har barn och dem har det fattigt. Men vad ska vi göra?? Snart sitter vi här med en överbefolkning. Med en viss procent som inte ens är skrivna i Sverige och plötsligt är det vi som får ta ett steg tillbaka. Vad händer om 50 år. Är det vi som sitter och tigger då? Vart är Sverige på väg? Varför är vi rädda för konflikter? Vad är det vi vanliga människor inte vet som dem högre makterna vet?

 

Annie

13 augusti 2015 09:36

Jag håller faktiskt med dig. Vart är sverige på väg .. är av samma åsikt som dig :)
Visst dem har det sämre och är fattiga, men vart ska sverige ta vägen under tiden. Nej nu räcker det faktiskt.

Nånstans måste det faktiskt dras en gräns. Och nu är den nådd anser jag!

Hur är det med dig?

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...