På allvar, vet folk inte hur man kör bil? Eller har det att göra med att folk inte har nån vett i kroppen? Eller kanske att folk nuförtiden är så egoistiska att dem bara ser sig själva? Jag hatar att köra på motorvägen. Oftast finns det 2 filer. En innerfil som är till för lastbilar, husbilar och folk med vanliga bilar som känner för att hålla tillåtna hastigheter. En ytterfil för dem som vill köra om lastbilar, husbilar och dem folk som känner för att hålla tillåtna hastigheter. Dem som kör om och ligger i ytterfil vill oftast komma fram snabbt och håller ej tillåtna hastigheter. Vilket vissa kan tycka är fel! Men saken hör till den att det finns dem som lägger sig i ytterfilen på tillåtna hastigheter och även lägre och sen vägrar flytta på sig när någon annan vill komma förbi. Det kan till och med vara så att det är fritt på insidan. Av nån konstig anledning så tror den människa som ligger i ytterfilen att det är helt ok att göra så. Att stoppa upp trafiken. Att ha en lång slingrande orm bakom sig. Trafiken flyter inte på så smidigt som den hade kunnat göra. Många olyckor händer. Det är en av anledningarna tror jag. En annan anledning är att när det är en sån lång slingrande orm i ytterfilen så kan det plötsligt dyka upp en bil i innerfilen som tycker det är dags att lägga sig i ytterfilen. Blinkar med vänster pil och tränger sig sen i mellan så att alla i den långa slingrande ormen får ställa sig på bromsen. Hallelulja säger jag bara. Jag är glad att vi kommer hem helskinnad varje gång vi kör en längre sträcka. Nämnde jag att det inte ens är jag som kör!

Sen har vi rondell körning men det tar vi en annan dag.

Efter 16 veckor har jag nått mitt mål. Gått ner 10 kg och minskat 10 cm i midjan. Detta genom powerwalks och appen lifesum där man äter den mängd kalorier man ska äta. Har även dragit ner rejält på kolhydrater, då min mage mår mycket bättre utan. Nu fortsätter jag med motionen och försöker hålla vikten:-)

Då har jag varit hos min nya läkare. Var väl ett bra besök. Han förstår min oro och tycker givetvis att jag ska utredas helt och hållet innan diagnosen fibromyalgi kan sättas till 100 %. Remiss har skickats till neurolog och jag fick ta en massa nya blodprover. Bla på alla reumatiska sjukdomar. Alla prover såg bra ut förutom mitt folsyra värde. Oftast brukar det väl vara b12 brist när man har lågt folsyra värde men b12 värdet har alltid sett bra ut. Jag tog fram mina journaler för att se hur mitt folsyra värde såg ut när jag hade järnbrist. Upptäcker att jag redan då hade folsyra brist. Vilken miss från läkaren. Så i minst 1 år har jag gått med det. Sen är det förmodligen inte det som är mitt problem men jag kanske kan få rätt på min trötthet och kraftlöshet. Ser framemot att börja äta folsyra medicin!

Nån som har nån så kallad erfarenhet av detta?

Äntligen efter många om och men så har jag varit på min första KBT behandling. Remissen skickades från Vc i juli till smärtrehab i Lund. Då skickade dem tillbaka den med förklaringen att min läkare får skicka den till rätt ställe själv. Jag ber om Kävlinge och min läkare skickar den till en klinik i kävlinge, eller nä det låg i Lund men på kävlingevägen?!?! Ok tredje gången då. Jag ger dem namnet på kliniken som jag vill gå på. Dem gör ett nytt försök och månaderna går. Till sist ringer jag Vc och undrar vad som händer. Dem vet inget och jag får telefonnumret dit dem har skickat remissen. Ringer dit samtidigt som jag söker på nätet om det. Kommer fram en sida om öppen verksamhet för dem som har det svårt, tex missbruk i familjen, dödsfall, mobbning mm. När dem svarar och jag säger vem jag är så säger hon att det var jag som öppnade remissen och tänkte dem måste snurrat till det helt så jag skickade tillbaka det till Vc Tornet i Landskrona. Jag ringer Vc igen fly förbannad och säger att jag vill ha remissen hemskickad istället så sköter jag det själv. Sen ringer jag Alpha Vitae och berättar hela historien. Då säger hon vi bokar en tid sen när du kommer så har du remissen med dig. Äntligen, 7 månader senare. Bedrövligt!

Vad är då KBT?

KBT betyder Kognitiv Beteendeterapi och är en terapiform som strukturerat och målinriktat tittar på det som är problemet här och nu, snarare än att ägna sig åt det förflutna som man gör i psykodynamisk terapi.

Jag har hört mycket positivt om detta och det är ganska skönt att gå och prata med någon och ventilera om hur man känner. Jag har katastroftankar och kontrollbehov som jag dras med. Mitt kontrollbehov har blivit mycket bättre med åren och är något som jag levt med hela mitt liv. Mina katastroftankar har jag haft sen några år tillbaka. Tanken är att min hjärna ska slippa allt sånt jobbigt som gör att min smärta ökar. Och istället enbart fokusera på smärtan. Sen är det ju så att många påstår att det jag har är stressyndrom. Och visst, det kan stämma till en del men nä jag är ganska säker på att det inte är det. Inte efter att ha börjat läsa en bok. Återkommer till det. Men i alla fall, första mötet berättade jag hela min story. Hon tyckte det var en häpnadsväckande historia jag berättade och tyckte det var hemskt att jag fått gå igenom så mycket. Nästa gång så ska vi fokusera på vad jag vill ha hjälp med. Jag kommer även att få hemuppgifter. Hon rekommenderade en bok som jag kan läsa. Har inte köpt den än men fick låna en liknande av någon annan. Har börjat att läsa lite i den och den är väldigt bra än så länge. Så klok och självklar. Men när jag läser den så inser jag mer och mer att mina problem inte är stressrelaterade. Men tänker givetvis läsa ut den ändå och även den andre.

Denna läser jag nu.

Och denna rekommenderade min terapeut.

Puss&kram

Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(

I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.

Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.

Kramisar

Ja tro det eller ej men ett av dem jobben jag har sökt blir jag kallad på intervju till. Jag söker ju bara jobb som jag vill ha men oftast är det heltidsjobb. Men what to do, jag har ju inget val. Vill liksom inte kastas ut från arbetsförmedlingen och förlora min 100 % SGI.

Istället för att svara att jag skulle komma på intervjun så skrev jag tillbaka ett inlägg om mig själv och min situation. Jag tänkte kanske att dem då skulle skriva att dem inte var intresserade. Men det gjorde dem inte utan dem tyckte att jag själv skulle bestämma vilket jag ville och att dem ville att jag skulle komma på intervjum för att dem anser att jag har den erfarenheten och dem egenskaper som dem letar efter. Så för 2 veckor sedan så var jag på intervjun. Som jag var nervös men som det var roligt. Det kändes verkligen bra. Och jag tror att jag skulle vilja hoppa på detta tåget om tillfälle ges. Det blir förmodligen att dem hör av sig denna vecka som kommer. Men dem vet att det är 75 % som gäller. Så oerhört spännande. Förmodligen blir det i så fall en till intervju.

Håll tummarna till mig:-)

Hösten i vår familj är verkligen stressig. Det är barnkalas efter barnkalas, släktkalas efter släktkalas. Tror vi är uppe i 8 kalas på 2 månader. Sen har vi 3 till som jag vet än så länge. Sen är det besiktning av våra bilar på hösten. Sen är det några besök på habiliteringen. Jag ska hinna med alla mina "sjukbesök". Sen blir det en del vab med 2 barn. Min rehabträning mm mm. Sen är det plötsligt 1:a advent. Och sen rusar även december förbi för då är det en massa julgrejor. Julmarknader, julträff med jobb, lucia i skolan, lucia på ridskolan, sista handlingen av julklappar mm mm. Och på julafton sitter man där helt slut och undrar vad fan som hände.

Mitt i all denna stress och med en kropp som är halv så behöver jag något att längta till. Det gör att jag orkar lite till. Det som står på agendan är vår årliga tripp till grannstaden. Vi tar tåget vid lunch. Äter räkmacka på favoritcafét. Tar en snabb runda i butikerna för att sedan gå på spa salong. Denna gången har jag valt ansiktsbehandling. Sen checkar vi in på vårt favorithotell och bara slappnar av och njuter av lugnet. Sen går vi ut och äter. Denna gång blir det fondue resturang. Sen sover vi gott i hotellsängarna och avslutar vår tripp med hotellfrukost. Som jag längtar!!!

Nästa grej att längta efter är överraskningsjulklappen till familjen. 2 nätter i stuga i Lisebergsbyn i Göteborg. Shopping på avenyn och jul på Liseberg. Tror ni dem blir glada:-) ???

Hur är er höst och vinter?

Kram på er!

Igår va ingen rolig dag. Fick ett hemskt besked när jag kom till jobb. En av våra montörer endast 52 år gammal dog plötsligt hemma i soffan framför tvn med sin dotter bredvid sig. Varför är ännu oklart. Han fick svårt att andas och dottern ringde 112. En ambulans skickades ut men dem hann aldrig fram. Hur kan man bara dö sådär. Det är ju fruktansvärt skrämmande. Ena dagen står jag och pratar med honom, andra dagen är han död. Det var en ledsam dag igår och vi alla var i chocktillstånd. Man får sig en tankeställare och när jag kom hem kramade jag familjen extra hårt. Allt kan förändras på en minut. Vi lever på lånad tid och vet aldrig vem som står tur.

Ta hand om er därute och var rädda om varandra. Ta vara på varje stund tillsammans. Lev livet och ha roligt, imorgon kanske det är försent.

Kramar