Musiken är en stor del av mitt liv. Jag har många låtar som associerar till många händelser i mitt liv. Musik får mig att må bra. Musik får mig att känna mig stark. Musik ger mig kraft i tuffa stunder. Musik får mig även att gråta. Jag älskar att försvinna in i musikens värld och bara drömma mig vidare. En låt som jag av någon anledning fastnade vid när jag mådde som värst är Jessie J med Nobody´s perfect. Kanske för att jag alltid har haft så stort självförtroende. Kanske för att jag själv trodde att inget kunde slå ner mig. Kanske för att jag trodde att jag är starkare än starkast. Jag har gråtit, skrikit och skrattat till denna låten i allt elände. Och så nu för en dag sedan så kom denna låten upp igen och allt sköljde över mig. Samtidigt som jag blir fruktansvärt arg och får en inre kraft. Den dagen jag kan gå ut och gå igen och börja träna då ska denna låten spelas i mina lurar. Jag ska övervinna denna låten, den ska bli till ett bra minne. Den ska få mig att kämpa in i det sista. Den ska få mig att komma tillbaka. Om jag bara kunde bli frisk. Om....

http://www.youtube.com/watch?v=qQag6Efg7oY

Ja vad ska jag skriva. Hoppades in i det sista att en blockad skulle hjälpa mig. Men nä bara till att acceptera att så är det inte. En dag hade jag då jag faktiskt inte hade så ont, en jäkla dag. Hoppet den dagen var stort. Nu tänkte jag, nu så kommer gamle Anna tillbaka. Men det var inte förräns igår som verkligheten sköljde över mig. Så jäkla deprimerad. Kändes som om jag var en påle som slogs ner i marken. Så fruktansvärt ledsen över detta. Mitt sista hopp är ryggrehab. Orkar jag hoppas på det är då frågan. Jag vet faktiskt inte. Nu får jag ta en dag i sänder för att klara av vardagen. Har så svårt att förstå varför jag inte kan bli frisk. Hur mycket till orkar jag? Hur mycket kan ens psyke klara. Alla dessa hopp om att jag ska bli bra smulas i sönder en efter en. Ser man min ledsamhet i mina ögon tro? Ser man att mina försök till leende inte når ögonen? Igår när jag var helt knäckt då tittar jag på min dotter och ser i hennes ögon att hon lider med mig och inte mår bra av att ha en halv mamma. Hur mycket ska hon orka? På kvällen så ville jag inte sluta krama min sambo. Så mycket jag håller av denna människa, så mycket han betyder för mig. Låt han orka fortsätta leva detta liv med mig. Låt han orka när jag inte har nån ork eller hopp kvar. Låt han orka hålla ihop familjen när min livsgnista är i botten. Låt han orka.

Min mamma följde med mig vilket kändes skönt, aldrig bra eller roligt att åka på sånt här själv. Då hinner man tänka mycket. Först anmälde jag mig i receptionen sen fick jag gå till operationsavdelningen och anmäla mig där. Sen fick jag ta på mig dessa snygga sjukhuskläder och sedan kom läkaren och hämtade mig. Fick lägga mig på mage och sen satt han blockaden i övre delen av baken och sen långt långt in med nålen för att hitta nerven som skapar denna smärta. Och det genom att titta på en bildskärm. Området där nerven är var svart, vilket innebär att den är utsatt för stress och mår inte alls bra. Känslan när läkaren bökar runder med nålen var inte så farlig men när han hittade rätt så gjorde det så in i helvetes ont. All smärta jag haft fick jag centrerat på ett litet område. Det var som att slungas tillbaka i tiden då det var så värst, sista veckorna i graviditeten och månaderna efteråt. Jag blev chockad och rädd. Den smärtan skrämmer mig så mycket och alla känslor välde över mig. Började gråta givetvis men som tur var gick det snabbt att spruta in vätskan och det hela var över på några minuter. Resten av kvällen hade jag mer ont än vanligt och natten ska vi inte prata om. Idag har jag fått ta smärtstillande som vanligt. Återstår att se imorgon om en smärtblockad hjälpt mig eller inte. Men hoppas så... I det stora hela så var det inte så farligt egentligen och nu när man vet hur det känns så skulle jag göra om det igen om det krävs. För då är jag i alla fall förberedd på den intensiva korta smärtan.

Då har jag äntligen fått tid till min smärtblockad och i morgon är det dax. Jag är glad, förväntansfull, hoppfull, nervös mm men sen känner jag mig samtidigt helt tom. Orkar inte riktigt tänka på det. Tror att jag automatiskt sätter upp nån mur, allt för att skydda mig från att bli besviken igen. Men snälla låt detta va lösningen. Det och en massa sjukgymnastik. Är så nyfiken på vad som händer sen. Kommer man göra en ny röntgen på mig och se om benmärgsödemet försvunnit med hjälp av kortisonet. Och vad innebär det?? Kan det trots allt ha med reuatism att göra. Och viktigast av allt, kommer smärtan försvinna. Just nu kommer jag inte ihåg hur det är att leva utan smärta eller hur det känns överhuvudtaget. Snurrigt egentligen hur man vänjer sig vid situationen.

Snart 1 år har gått och jag är långt i från bra. 1 år av mammaledighet som bortblåst. Älskar livet som tvåbarnsmamma men så mycket enklare det varit om jag varit normal. Äntligen ser det ut som om jag ska få hjälp. Glad borde jag vara och det är jag men ändå kan inte känslorna smyga sig på. Jag har ju missat ett helt år!! Ville inte det skulle bli såhär överhuvudtaget. Hur släpper man dem känslorna och går vidare. Kanske när jag blir helt frisk? Gråter över det jag förlorat. Det går inte att vrida tillbaka tiden. Denna tiden kommer inte igen. Känner mig glad över att förmodligen äntligen bli frisk men ändå är jag så ledsen, så ledsen.

Äntligen var det dags för hemfärd. Som jag längtade till att komma hem. Att få hjälp! Den första månaden kunde jag inte gå med Viktor i trappan själv. Det var så knäckande. Men snart så skulle jag ju bli bra så det var bara till att hålla ut. Om nätterna när Viktor vaknade så fick Ch gå upp och göra mat. Ja inte ens det klarade jag av. Gå upp mitt i natten och ner för trappan med min skrangliga kropp var inget jag vågade. Sen satt jag lutad mot väggen och matade Viktor. Och jag minns hur jävla ont det gjorde att sitta så. Men man biter ihop. Viktor måste ju ha mat. Man har inte så mycket val helt enkelt. Om dagarna gjorde jag inte så mycket. Satt mest i soffan med Viktor och blev servad av Ch. Minns en kommentar från Ch, att du har det bra älskling som inte behöver göra något själv. Återigen, hade jag kunnat så hade jag mer än gärna gjort allt själv. Som tur var så var Ch ledig dem 2 första månaderna från jobb. Ja sen var det till att stå på egna ben.

Första träffen med nära och kära. Som man längtar efter att få vissa upp det lilla livet. Vi tog vägen under marken. Jag på mina kryckor och Ch och Ronja körandes med Viktor i hans lilla säng. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till cafeterian. Hela tiden tänkte jag,  nu kan det inte vara långt kvar. Shit vad det var kämpigt och ont hade jag. Ville bara lägga mig ner att ge upp. Men nä runt hörnet väntade ju mamma. Så jag kämpade på och sakta men säkert kom jag fram. Sen grät vi, lika mycket pga lyckan med Viktor som pga olyckan med mig. Minns att mamma och jag skulle gå och handla lite. Jag skippade kryckorna men vi kom inte så långt för mamma blev helt bestört över hur vinglig och ostabil jag var. Jag gick och höll mig och luta mig på henne för att orka ta mig fram. Men mamma gick tillbaka och hämtade kryckorna till mig. Jag hade helt glömt bort att sista veckan innan jag blev igångsatt så döljde jag för omvärlden hur illa det blivit. Ingen mer än Ch och Ronja fick se hur illa det var. Varför döljde jag det egentligen? Ja kanske för att jag är som jag är. Skämdes för att jag blivit en sån vekling.

När Ch och Ronja skulle komma på besök var jag jättenervös. Hur skulle det hela bli när Ronja kom in genom dörren. Låt inget gå fel. Men min fina tös flög in genom dörren, tog ingen notis om mig utan hennes ögon irrade runt efter Viktor. Till sist så såg hon att han låg i min famn. Det var så underbart att se henne när hon för första gången tittade på Viktor och sa så liten och söt och så kände hon på hans huvud. Inga konstigheter, ingen svartsjuka. Utan nu var han här, han som Ronja väntat och längtat efter så länge. Ronjas lillebror!