Ja vad ska jag skriva. Hoppades in i det sista att en blockad skulle hjälpa mig. Men nä bara till att acceptera att så är det inte. En dag hade jag då jag faktiskt inte hade så ont, en jäkla dag. Hoppet den dagen var stort. Nu tänkte jag, nu så kommer gamle Anna tillbaka. Men det var inte förräns igår som verkligheten sköljde över mig. Så jäkla deprimerad. Kändes som om jag var en påle som slogs ner i marken. Så fruktansvärt ledsen över detta. Mitt sista hopp är ryggrehab. Orkar jag hoppas på det är då frågan. Jag vet faktiskt inte. Nu får jag ta en dag i sänder för att klara av vardagen. Har så svårt att förstå varför jag inte kan bli frisk. Hur mycket till orkar jag? Hur mycket kan ens psyke klara. Alla dessa hopp om att jag ska bli bra smulas i sönder en efter en. Ser man min ledsamhet i mina ögon tro? Ser man att mina försök till leende inte når ögonen? Igår när jag var helt knäckt då tittar jag på min dotter och ser i hennes ögon att hon lider med mig och inte mår bra av att ha en halv mamma. Hur mycket ska hon orka? På kvällen så ville jag inte sluta krama min sambo. Så mycket jag håller av denna människa, så mycket han betyder för mig. Låt han orka fortsätta leva detta liv med mig. Låt han orka när jag inte har nån ork eller hopp kvar. Låt han orka hålla ihop familjen när min livsgnista är i botten. Låt han orka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...