Tiden på patienthotellet var allt annat än roligt. Min dröm att jag skulle resa mig upp efter förlossningen och kunna gå gick snabbt i tusen bitar. Men han var i alla fall ute. Och som jag älskade detta lilla knyte från första stund. Alla hemska tankar som jag varit så rädd för var som bortblåsta. Det var en sån lättnad. Men fy för så kämpigt det var. Sängen var alldeles för mjuk för min svaga kropp. Det var ett rent helvete att ta sig upp från den. Smärtan skar genom hela kroppen. Och nu hade jag även ett knyte att ta hand om. Att ta sig till hissen och ner för att kunna äta var ett måste och som jag längtat efter frukosten. Men varje steg kändes som 10. Hela tiden tänkte jag ett steg till Anna, ett steg till. Allas blickar på sig. Ett försök till ett leende som förmodligen mest liknade en grimas.

Och så kom äntligen dagen då jag skulle få träffa doktor Anna. En måndag. Jag kände att botten var nåd. Jag orkade inte mer. Snälla hjälp mig. Jag kämpade som ett djur för att ta mig in på mvc. På vägen in går två bm förbi mig och säger skrattande oj det ser illa ut ska vi bära in dig. Sen gick dem vidare. Så förnedrande. Det visade sig att det inte vara så lätt att få nån hjälp. Jag blev helt chockerad. Ser hon inte hur illa det är. Jag förklarade för henne hur allt låg till, till en början lugnt och sansat. Men när jag märkte att jag inte fick nån respons så fick jag panik. Jag skrek och grät och slet och drog i min mage. Snälla hjälp mig att få ut monstret ur min kropp. Jag sa jag ville bli snittad. Att jag aldrig orkar en förlossning. Jag hade ingen som helst kraft, jag var helt söndertrassad. Men jo visst orkar man det. Foglossning påverkar inte förlossningen. Nåt snitt blev det inte tal om. Efter många om och men och samtal med andra doktorer på Lund så beslöts det att jag skulle få komma på torsdagen och om det fanns plats i så fall bli igångsatt. Lättnaden var total. Jag hade inte en tanke på att nu ska jag få träffa honom, allt jag kunde tänka på var att han skulle äntligen ut från min kropp. Jag minns att när jag körde hem ringde jag mamma och blottade då mina känslor  om bebisen i min mage. Vi grät både, för detta var ju något så fruktansvärt.

Det finns ju dem som tycker att jag är en hård människa och kanske lite kall. Och visst jag är väldigt bestämd av mig. Jag visar inte känslor hej vilt. Men givetvis har jag känslor ändån, precis som alla andra. Jag gråter aldrig för att få medömkan. Det är det värsta som finns. Gråter jag framför någon annan så är det för att det verkligen inte går att hålla inne. Under denna graviditeten grät jag nåt fruktansvärt. Mest i min ensamhet. Men även mycket med Ronja. Jag hade väldigt svårt att hålla dem inne när det bara var hon och jag. Jag tror nog aldrig att jag har gråtit så mycket i mitt liv. Jag var så fruktansvärt skör. Jag kände mig allt annat än stark. Vilket annars är mitt alias, starke Anna.

En dag började dem förbjudna tankarna ta form. Vet inte riktigt när. Vem var denna människa i min mage som gjorde mig så illa. Jag började känna avsky för det lilla stackars livet inne i mig. Vem trodde han att han var egentligen. Jag ville bara ha ut han från min kropp. Ville han skulle lämna mig ifred. Låt mig bli frisk och försvinna från mitt liv. Känslorna var så starka och gjorde mig så förvirrad. Jag fick sån fullständig panik i min kropp och sen kom ångesten. Hur kunde jag känna så?  Jag visste att det inte fanns något att göra, han kommer att komma oavsett om jag vill det eller ej. Jag kommer bli hans mamma, älskad eller inte älskad. Och jag var så rädd. Så jäkla rädd för hur jag skulle känna när han väl kom ut. Tänk om jag inte ville ta mig till han. Jag var så psykiskt förstörd så det går inte att beskriva. Jag visste varken ut eller in

Att köra bil var ett sätt för mig att slappna av. Då gjorde det minst ont. Oftast när jag lämnat Ronja på dagis så körde jag runder lite överallt. Lyssna på musik och grät och grät. Oftast var jag inte inne i huset förräns närmer kl 10. För när jag väl kom hem så tog det ett tag innan jag kunde ta mig ut ur bilen och sen fram till dörren. Resten av tiden tillbringade jag mestadels i soffan. Jag fick låna serien svenska hjärtan av mamma. Rolig serie men jag kommer alltid förknipa den med denna hemska tiden. För jag avskydde att ligga på soffan och ha ont. Som en strandad val låg jag. Jag minns en gång när jag fick sms från Christian där han frågade hur det var och vad jag gjorde. Och jag svarade ligger på soffan och tittar på tv. Svaret tillbaka knäckte mig totalt. Vad skönt för dig att ligga på soffan älskling. Visst på så sätt var det skönt, jag slapp gå på jobb och ha ont. Men jag ville ju inte ha ont, jag tyckte inte det var skönt att ligga på soffan oavsett. Jag ville kunna gå.

Som om smärtan inte var nog så slogs jag även med mitt dåliga samvete. Att inte kunna finnas där fullt ut för Ronja höll på att göra mig knäpp. Hela tiden fick hon hör jag har ont Ronja, jag kan inte Ronja osv. Men på nåt sätt så förstod hon. Man kan säga att hon var min extra kraft som jag behövde för att orka. När Christian jobbade eftermiddag en hel helg så hjälpte hon mig med allt. Hon frågade hela tiden hur är det mamma, har du ont, orkar du. Dem kvällar jag inte orkade gå mer och fick krypa på golvet så kröp hon med mig, orka jag inte gå upp för trappan så kröp vi tillsammans. En händelse som har etsat sig fast i mitt minne är sista gången jag klarade av att lämna Ronja på dagis. Vi kommer ut ur bilen och jag tänker jag kommer aldrig att kunna ta mig till dagis med henne. Jag kände bara jag bryter ihop, samtidigt som jag tänkte va stark Anna, du klarar det denna gången också. Då säger Ronja, mamma jag bär min ryggsäck och håller dig i handen så hjälper jag dig att gå. Shit vad tårarna brände bakom ögonlocken. Men hon gav mig en ny kraft som gjorde att jag orkade lämna henne en sista gång.

Foglossning. Javisst hade jag hört talas om det tidigare men jag tänkte alltid att så ont kan det väl inte göra och tål folk ingen smärta. Tji fick jag när jag i v.11 själv drabbades. Den kom sakta smygande och blev värre och värre vecka för vecka. Till att börja med så hade jag fler må bra dagar än må dåligt dagar. Men ju längre in i graviditeten jag kom så förändrades det. Jag minns första gången jag fick känna på foglossningens smärta. Jag visste inte till att börja med att det var det jag hade. Jag försökte förtränga det och förneka för mig själv att det var det jag drabbats av. Det som jag tagit så lätt på innan. Jag var ute med Ronja på en cykeltur. Hon cyklade och jag gick i rask takt sidan om och höll i stödpinnen. Halvvägs hemma började jag få ont och min fart gick ner till en sakta gång. Ronja fick hoppa av cykeln. Långt om länge kom vi till sist hem. Jag funderade mycket och tänkte ah det är säkert bara något tillfälligt och nästa dag var allt bra. Men smärtan återkom med jämna mellanrum. Till en början gjorde den sig mest påmind dem dagar jag ansträngt mig mer. Jag pratade med min bm om det och först var det inte på tal om nån foglossning. Kanske pga att jag döljer saker bra, har hög smärtgräns, tänker att det löser sig , långt tålamod mm. När det sen blev riktigt illa ja då var det plötsligt ingen som lyssnade på mig. Jag kämpade på på jobbet trots smärtan och envis som jag är så ville jag jobba så länge som möjligt. I alla fall till en månad innan beräknat förlossningsdatum. Och det gjorde jag med  men den 28 okt blev jag sjukskriven för foglossning. Läkaren tyckte det var ett under att jag klarat av att jobba så långt in i graviditeten och att jag överhuvudtaget stod på benen. I slutet kunde jag egentligen inte gå men det finns nåt som heter den vardagliga gången som man aldrig kommer i från. Visst jag tog mig fram med hjälp av möblerna hemma och dem dagar det var som värst kröp jag runder på golvet. Jag tog även hjälp av kryckor för att orka hålla mig uppe. Trots detta så hade nära och kära runtomkring mig svårt att förstå hur jävligt det var. Sen fanns det dem som själv varit i en liknande sits och visste precis hur det var att leva med smärta