Har upptäckt att jag har ett problem som jag inte kan hantera. I fredags var det förskoledisco. Jättetrevligt och jag åkte dit med Ronja. Så roligt att gå på något sånt här med min dotter. Men tji fick jag. För det första så var det jättejobbigt att stå. Alternativet var att sätta sig på golvet vilket många gjorde och jag också mellan varven för att underlätta. Men att se min dotter dansa/springa runder på dansgolvet med alla barn och vissa föräldrar kunde jag inte hantera. En gång i tiden var jag också en sån mamma som hade dansat runder med mitt barn. Men jag kan ju inte det och Ronja tänker väl inte så där mycket på det, det tror jag väl inte men visst måste hon märka en skillnad på mig då och nu. I alla fall så skratta alla mammor så naturligt och av glädje. Det var så jobbigt att se för jag är inte så glad längre. Förr var skratta något jag alltid gjorde och utan att tänka på det. Nu när jag skrattar från hjärtat så reagerar jag och oftast gör det mig ledsen. Det händer så sällan så det överrumplar mig. Svårt att beskriva mina känslor, hur det känns. På discot fick jag så gott jag kunde hålla inne med gråten även om en och en annan tår slank ur. Tur det var mörkt på discot:-) Men på hemvägen grät jag hejdlöst. Resten av kvällen kände jag mig nere. Jag vill känna mig glad in i hjärtat hela tiden, obehindrat glad. Krävs nog att jag pratar med kuratorn om detta. Det är ju inte första gången jag detta händer. Min man märkte att det var nåt som var fel och jag har så svårt att berätta. Han ger mig ömhet och trygghet och säger att han älskar mig och jag bara gråter. Han gör mig hel utan han är jag halv. Känner mig så fruktansvärt beroende av honom, vilket skrämmer mig. Vad gör jag om han går i från mig, vilket han inte skulle göra. Men ändå. Rasar ihop som ett korthus kanske. Ja jag vet inte. Förvirrat inlägg kanske, förlåt.

Looks like a girl, but she's a flame
So bright, she can burn your eyes
Better look the other way
You can try but you'll never forget her name
She's on top of the world
Hottest of the hottest girls say

Ja det va jag för några år sen, nu är man mer som en krympling:-) Snart dax för rehab i ängelholm. Hoppas så att år 2013 ska bli bättre.

Akupunktur som inte funkat 2 sista ggr. Standard sjukgymnast på semester. Jag går rätt ner i källaren. Tillbaka till helvetet. Längtar efter kvällen när jag vaknar på morgonen. Undrar hur jag ska ta mig igenom dagen med 2 barn och med trasig kropp och själ. Och med en psyke som är katastrof. Försvinner in i musikens värld en liten stund. Där glömmer jag vem jag för tillfälligt är. Där är jag frisk, glad, smal och rörlig. Verkligheten slår till med full kraft och jag mår ännu sämre. Snälla ta mig härifrån, snälla nån plocka upp mig och gör mig hel.

Idag har det inte känts så bra varken psykiskt eller fysiskt. Vill ju ha en dagisplats till lilleman här i vår by men det finns igen plats. Plötsligt blir allt väldigt jobbigt. Får reda på att ett annat barn fått plats som förmodligen låg efter min son i kön. Varför??? Jo mamman är sjukskriven, har gått in i vägen. Jaha jag då. Min situtation är mitt privatliv, måste jag boka möte med rektorn och berätta allt jag går igenom. Tror nog inte jag hade klarat det utan att börja storböla. Vill kunna få en dagisplats ändå. Utan att blotta mig. Men så funkar det visst inte. Sen ringer jag MR och svaren är signerade och skickade till min läkare men det skickas med post och tar några dagar. Frågar henne jag pratar med om hon kan säga nåt litet man är ju trots allt orolig, men nä hon hade inte medicinsk utbildning till det. Tog en chansning och ringde till Ängelholm och jovisst svaret hade kommit. Långt om länge boka hon upp en telefontid med läkaren. Till onsdag nästa vecka. Frågade henne om hon kanske kunde säga nåt, inte vad det står men i alla fall säga att det inte är något farligt eller nåt för att dämpa oron. Men nä det ville hon inte uttala sig om, hon kunde inte sånt. Så här sitter man ovetandes och ledsen. Det är mig dem har röntgat, det är min kropp och ändå ska man behöva vänta på svaren. Känns jobbigt, oron finns där hela tiden. Och varför blev det så snabbt kollat och iväg skickat, det blev det inte sist. Mycket tankar som far runder i huvudet nu. Låt det bli onsdag!

Musiken är en stor del av mitt liv. Jag har många låtar som associerar till många händelser i mitt liv. Musik får mig att må bra. Musik får mig att känna mig stark. Musik ger mig kraft i tuffa stunder. Musik får mig även att gråta. Jag älskar att försvinna in i musikens värld och bara drömma mig vidare. En låt som jag av någon anledning fastnade vid när jag mådde som värst är Jessie J med Nobody´s perfect. Kanske för att jag alltid har haft så stort självförtroende. Kanske för att jag själv trodde att inget kunde slå ner mig. Kanske för att jag trodde att jag är starkare än starkast. Jag har gråtit, skrikit och skrattat till denna låten i allt elände. Och så nu för en dag sedan så kom denna låten upp igen och allt sköljde över mig. Samtidigt som jag blir fruktansvärt arg och får en inre kraft. Den dagen jag kan gå ut och gå igen och börja träna då ska denna låten spelas i mina lurar. Jag ska övervinna denna låten, den ska bli till ett bra minne. Den ska få mig att kämpa in i det sista. Den ska få mig att komma tillbaka. Om jag bara kunde bli frisk. Om....

http://www.youtube.com/watch?v=qQag6Efg7oY

Snart 1 år har gått och jag är långt i från bra. 1 år av mammaledighet som bortblåst. Älskar livet som tvåbarnsmamma men så mycket enklare det varit om jag varit normal. Äntligen ser det ut som om jag ska få hjälp. Glad borde jag vara och det är jag men ändå kan inte känslorna smyga sig på. Jag har ju missat ett helt år!! Ville inte det skulle bli såhär överhuvudtaget. Hur släpper man dem känslorna och går vidare. Kanske när jag blir helt frisk? Gråter över det jag förlorat. Det går inte att vrida tillbaka tiden. Denna tiden kommer inte igen. Känner mig glad över att förmodligen äntligen bli frisk men ändå är jag så ledsen, så ledsen.

Det finns ju dem som tycker att jag är en hård människa och kanske lite kall. Och visst jag är väldigt bestämd av mig. Jag visar inte känslor hej vilt. Men givetvis har jag känslor ändån, precis som alla andra. Jag gråter aldrig för att få medömkan. Det är det värsta som finns. Gråter jag framför någon annan så är det för att det verkligen inte går att hålla inne. Under denna graviditeten grät jag nåt fruktansvärt. Mest i min ensamhet. Men även mycket med Ronja. Jag hade väldigt svårt att hålla dem inne när det bara var hon och jag. Jag tror nog aldrig att jag har gråtit så mycket i mitt liv. Jag var så fruktansvärt skör. Jag kände mig allt annat än stark. Vilket annars är mitt alias, starke Anna.

En dag började dem förbjudna tankarna ta form. Vet inte riktigt när. Vem var denna människa i min mage som gjorde mig så illa. Jag började känna avsky för det lilla stackars livet inne i mig. Vem trodde han att han var egentligen. Jag ville bara ha ut han från min kropp. Ville han skulle lämna mig ifred. Låt mig bli frisk och försvinna från mitt liv. Känslorna var så starka och gjorde mig så förvirrad. Jag fick sån fullständig panik i min kropp och sen kom ångesten. Hur kunde jag känna så?  Jag visste att det inte fanns något att göra, han kommer att komma oavsett om jag vill det eller ej. Jag kommer bli hans mamma, älskad eller inte älskad. Och jag var så rädd. Så jäkla rädd för hur jag skulle känna när han väl kom ut. Tänk om jag inte ville ta mig till han. Jag var så psykiskt förstörd så det går inte att beskriva. Jag visste varken ut eller in