Where my heart takes me, where my heart takes me
I don't know
Where my heart takes me, where my heart takes me
I must go

Lyssnar och drömmer mig bort och undrar vad framtiden har i beredskap till mig.

Det är dem här underbara ungarna jag lever för. Dem är min styrka och min tröst. Dem är min glädje och min stolthet. Aldrig kommer jag svika er. Ni ger mig kraften att varje dag orka och kämpa. Ni är det finaste jag har.

Åh vilken jobbig dag. Sitter och kollar mobilen hela tiden för att kolla om jag fått mail från juristen. Orolig i magen. Gråtfärdig. Gör jag rätt, gör jag fel, gör jag rätt, gör jag fel….

Vi som skulle köpa ny bil till våren och sen köra iväg och semestra i Sverige. Och poolen i trädgården som är så härlig, som jag alltid längtar till att komma hem till sommartid.

Tryggheten, värmen, glädjen med barnen. Allt vi gjort tillsammans under åren. 12 år som bara susade förbi. Vem ska fånga upp mig när jag faller, när jag inte orkar mer?

Jag vill men jag vill ändå inte. Jag vill att det ska kännas annorlunda. Varför tog kärleken slut?

Vet att det är lönlöst att hoppas, att tro att det ska bli bättre och kärleken ska komma åter. Vet innerst inne att detta är det jag vill.

MEN DET GÖR ONT!

Nästan 2 veckor har gått sen jag tackade ja till lägenheten. Dagarna efter var väldigt jobbiga. Började gråta hur/varsomhelst. Det som chockerade mig mest var att min man inte visade så mycket. En av anledningar till att jag lämnar honom är just hans likgiltighet. Hur kan människan sitta där och inte röra en min. Det får mig att känna ännu mer att jag har gjort rätt.

Det som står först på ”att göra listan” är att ta tag i banken. Nästa vecka har vi bokat tid till en jurist så vi kan få hjälp med hur mycket han ska köpa ut mig för och sen måste vi skriva ett bodelningsavtal så att han kan ansöka om lagfart till hela tomträtten. Mannen har även en bokad tid till vår bankman som ska se så att han kan få ett lånelöfte. Men det tror jag inte är några problem.

Hyresvärden ska också ringa nästa vecka så att vi kan bestämma en dag så att jag får skrivit på kontraktet. Tror inte jag kan slappna av förrän då.

Sen har jag tittat runder mycket på möbler som jag kan tänka mig. Möblerat rummen osv. Skrivit listor med allt som måste handlas och göras.

Det skrämmer mig att jag inte känner mer sorg än jag gör. Men jag tror att jag gick i detta för länge. Visst kan jag titta på honom och tänka, vad hände egentligen? Och sen är det väl nåt som kommer en vacker dag. Det är mycket jag ger upp. Vårt fina hus med vår underbara trädgård som äntligen är perfekt enligt mig. Alla våra resor och aktiviteter som vi alltid gör med barnen. Allt detta går förlorat. Vi kommer dock göra en sista utlandssemester med barnen, för det har vi lovat dem. Och vi är ju inte ovänner.

Men jag känner att jag sviker barnen. Min tös kommer ta det bra tror jag, hon har ändå tid att bearbeta. Min son däremot förstår inte så mycket så vi har valt att inte prata om det förrän det närmar sig. Det enda han säger är att du ska väl inte flytta ifrån mig mamma. Jag hoppas verkligen dem inte kommer hata mig för att jag splittrar vår fina familj. Dem är mitt allt och jag vill att dem ska må så bra som möjligt.

Kopierad text från Mia Skäringers facebooksida. Så klockren, så rätt. Alla ni där ute var rädda om er.

En sång för alla dom som brann upp.

Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma.
Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.
Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.

Det finns så mycket egentligen. Barnen så klart. Att ha det bra och vara lyckliga. Åka på utflykter tillsammans som familj mm mm. Men där är nåt som gör mig extra glad och det är folk som får mig att skratta från hjärtat. Jag älskar att skratta och jag skrattar mycket. Åt allt, hela tiden. Men så finns det dem speciella personer som får mig att skratta så att jag knappt får luft. Som ger mig så mycket positiv energi. Som dem dagar då jag är deppig eller på uselt humör och dem vänder mig så att jag blir på strålande humör. Dem personerna betyder mycket för mig. Dem är nästan som en drog. Dem är få och där är en som inte ens vet om hur betydelsefull han är för mig.

Vad gör dig glad?

Ja ingen har väl missat den. Det skrivs om den över allt. Det kräks av sig på facebook och andra mediasidor. Bojkotta Turkiet, få resebolagen att stoppa alla resor dit etc etc. Ja det är en hemsk lag. Rent ut sagt fruktansvärd. Men har någon funderat på människorna som bor där nere? Hur dem känner? All den hat som kommer från alla människor runtomkring är skrämmande. All denna smutskastning av Turkiet som land. På vilket sätt skulle Turkiet vara sämre än något annat, för oss, utländskt land. Dem 2 senaste åren har vi varit på semester i Turkiet. Vilket land, vilka människor. Det gör ont i mig när jag läser allas påhopp om Turkiet och då inte bara om den nya lagen. Har du inte varit där, uttala dig inte. Och förresten vet ni om att åldersgränsen är 13 år i Spanien. Men det verkar visst vara helt ok.

På allvar, vet folk inte hur man kör bil? Eller har det att göra med att folk inte har nån vett i kroppen? Eller kanske att folk nuförtiden är så egoistiska att dem bara ser sig själva? Jag hatar att köra på motorvägen. Oftast finns det 2 filer. En innerfil som är till för lastbilar, husbilar och folk med vanliga bilar som känner för att hålla tillåtna hastigheter. En ytterfil för dem som vill köra om lastbilar, husbilar och dem folk som känner för att hålla tillåtna hastigheter. Dem som kör om och ligger i ytterfil vill oftast komma fram snabbt och håller ej tillåtna hastigheter. Vilket vissa kan tycka är fel! Men saken hör till den att det finns dem som lägger sig i ytterfilen på tillåtna hastigheter och även lägre och sen vägrar flytta på sig när någon annan vill komma förbi. Det kan till och med vara så att det är fritt på insidan. Av nån konstig anledning så tror den människa som ligger i ytterfilen att det är helt ok att göra så. Att stoppa upp trafiken. Att ha en lång slingrande orm bakom sig. Trafiken flyter inte på så smidigt som den hade kunnat göra. Många olyckor händer. Det är en av anledningarna tror jag. En annan anledning är att när det är en sån lång slingrande orm i ytterfilen så kan det plötsligt dyka upp en bil i innerfilen som tycker det är dags att lägga sig i ytterfilen. Blinkar med vänster pil och tränger sig sen i mellan så att alla i den långa slingrande ormen får ställa sig på bromsen. Hallelulja säger jag bara. Jag är glad att vi kommer hem helskinnad varje gång vi kör en längre sträcka. Nämnde jag att det inte ens är jag som kör!

Sen har vi rondell körning men det tar vi en annan dag.