Igår var vi i Lund och shoppade. Jag, mina 2 barn och mormor. Förr var det en tradition vi hade att på sommaren ta tåget till Lund men sen jag blev sjuk så har det inte blivit av. Men nu tog vi tag i det trots att jag inte orkar så mycket. Jag tänker inte berätta om vår dag i Lund utan om nåt helt annat. Något som alla har olika åsikter om och som alla tycker olika om. Men helst ska du behålla allt det för dig själv. Jag fick en chock när vi kom till Lund. Det första jag möttes av är en utländsk man som kommer nära inpå mig och mumlar nåt. Jag tänker vad vill han och backar lite. Vill liksom inte ha hans läppar på mitt öra. Tror för ett ögonblick att han vill ha hjälp med vägen eller nåt men förstår inte vad han säger. Sen öppnar han sin hand och jag ser 2 två enkronor och hans säger please I have two children. När jag förstår vad det handlar om går jag snabbt vidare. Känner mig väldigt illa tillmods. När vi kommer över på andra sidan gatan så sitter det en tiggare utan för varje butik. Ja ni läser rätt. Varje butik. En av dem känner jag igen, hon brukar sitta utan för en matbutik vi handlar i. När vi varit på Lekia som var ett av våra mål så fortsätter vi in mot centrum. Nästan i varje hörn står det musikanter och spelar. Men det kan jag tycka är lite trevligt fast kanske inte i varje hörn. Och var varannan butik har en tiggare utanför. Och inte nog med det. Utanför en butik står en kvinna med snevridna fötter. Hon har en käpp till hjälp för att kunna hålla sig uppe och kunna gå fram och tillbaka utanför butiken. Vi kom knappt in i butiken för att hon ställde sig framför en. Som vuxen kan jag hantera sånt här även om det var en väldigt obehaglig upplevelse med allt tiggeri i Lund. Med barnen är det annorlunda. Ronja blev ju rädd såklart. Och Viktor har haft mardrömmar hela natten.

Jag tycker verkligen inte detta är okej. Och jag kan inte fatta att det finns dem som tycker det är okej. Men alla tycker vi olika som sagt. Det går till överdrift. Snart har vi ingen koll längre. Detta har eskalerat snabbt under en kort tid. Ska det fortsätta i samma tempo. Vad kommer ske då?? Jag tycker inte synd om dem. Det kanske låter hårt. Men dem är inte skrivna i Sverige. Har inga papper. Tänk er själva vad som hade hänt om vi hade gjort samma sak i nåt annat land. Visst det är människor och dem har barn och dem har det fattigt. Men vad ska vi göra?? Snart sitter vi här med en överbefolkning. Med en viss procent som inte ens är skrivna i Sverige och plötsligt är det vi som får ta ett steg tillbaka. Vad händer om 50 år. Är det vi som sitter och tigger då? Vart är Sverige på väg? Varför är vi rädda för konflikter? Vad är det vi vanliga människor inte vet som dem högre makterna vet?

Känner mig så tom på ord. Har berättat för alla jag känner hur min dag i Lund gick till. Ord för ord. Men här får jag inte till nåt. Men fibromyalgi är min nya vän i alla fall eller ovän kanske passar bättre. Känns så otroligt skönt att jag har fått en diagnos. Samtidigt som jag känner att min framtid är väldigt jobbig. Dem i Lund tycker att jag jobbar för mycket. Dem tycker att jag ska gå ner till 50%. Och ska jag hinna med allt med terapi och sjukgymnastik så kanske det krävs. Jag måste hitta en väg som funkar. Lite spännande kommer det dock att bli imorgon på jobb. Känns så skönt att komma med något definitivt. Det är detta jag fajtas med liksom. Acceptera det. Det är väldigt intressant att läsa om och många symtom som jag har som jag inte ens visste var ett symtom finns med. Det är även väldigt skönt att slippa oroa sig över vad det är som är fel på mig. Detta är ändå en mild diagnos att få om man jämnför vad det finns att välja på.

Finns det nån ute i bloggvärlden med fibromyalgi så får ni gärna höra av er:-)

Fick endast en kommentar på mitt förra inlägg men en väldigt bra kommentar. Fick en länk till en blogg om en tjej som bla har MS. Jag gick in och läste hennes historia om MS och jag grät mig igenom det. Så hemskt. Och det var som att läsa om mig själv. Fast jag har det inte så extremt. Men jag är livrädd i alla fall och tänker skjuta på detta ett tag till. Kanske till hösten. Det bästa är ju att man genom en MR verkligen kan se att det är MS till 100%. Så att man vet vad man har att fajtas med. Men sen är det ju så att det inte alls behöver vara MS och det är jag också livrädd för. För jag vill verkligen ha ett svar på vad som händer med mig:-(

Tjejens bloggadress har ni här:

http://saramodigh.bloggplatsen.se/

Jag blir inte klok på mig själv. Jag har ju hela tiden tänkt att det måste vara något mer eller något annat som spökar i min kropp. För nåt år sen så var jag inne på MS eller jag var ganska säker på att jag hade det. Alla symtom stämde ju. Men sen slog jag bort det och jag sa inget till någon läkare. Så för nån månad sen så sändes ett avsnitt av lyxfällan där en tjej var med som har MS. Och jag kände igen mig så när jag såg henne gå. Precis så går jag. Jag går och mitt i allt så vacklar jag till. Tappar balansen liksom. Sen har jag yrsel från och till. Det började i slutet av nov då jag hade rätt så kraftig yrsel till och från i 3 veckor. Sen har jag haft yrsel några ggr till efter det. Men inte så mycket. Men nu är den tillbaka igen. Sen är det ju mina fingrar på höger hand som inte vill fungera ibland och så gör det ont i dem. Men så har jag alltid haft det känns det som:-) För några veckor sedan satt jag i soffan och skulle resa mig upp, satte i ena benet och trillar ihop på golvet. Sen tog det en liten stund innan det började fungera igen. Jätte obehagligt. Sen har jag mycket domningar i benen och dem somnar lätt. Även stickningar. Sen har jag extrem trötthet periodvis och mitt humör är väldigt ojämnt. Så snälla finns här någon som har MS som kan berätta för mig hur det började förr er eller hur ni upptäckte det och hur ni gick tillväga. Ja all info jag kan få. Eller om någon vet någon som har det och har en blogg eller nåt. Så tacksam för svar!!

Funderar lite....Var går gränsen vid otrohet? Om man tänker på en person dagligen eller strular med nån på fyllan, vad är värst egentligen?? Kan man ha små förälskelser i förhållande? Kanske gör det att man håller förhållandet mer levande, man får en nytändning. Är det ok att småflörta helt oskyldigt? Vad tycker ni? Vill höra andras åsikter:-)

Just nu känns allt väldigt upp och ner. Min sambo gjorde mig så besviken på en sak häromdagen och sen har vi inte nämnt något om det. Normalt brukar jag släppa saker och ting och gå vidare. Men inte denna gången. Känns som om jag ofrivilligt satt upp en mur. Nu jobbar han helg så det känns faktiskt skönt så att jag kan få perspektiv på det hela. Helt chockad över att jag tvivlar på mina känslor för honom. Har i och för sig hänt en gång innan men då tog vi igenom oss det. Eller jag får man väl säga. Så vad är det som händer egentligen. Såhär kan det ju inte sluta???

tittar på foto på Viktor under hans första år och undrar vem det är. Är det min son, så söt och go. Min värk upptog så stor del av mitt liv. Att orka leva var en kamp varje dag. Minnena av det första året är suddiga. Gråter när jag ser en bild på honom min lilla Murfis. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu. Världens finaste. Varför kan jag inte minnas dig då? Skulle kunna ge allt för att leva om år 2012, frisk och glad! 

Så satans trött men det har varit mycket nu en längre tid och min kropp orkar verkligen inte alla motgångar. Värker nåt fruktansvärt i den. Och har en sån jobbig oroskänsla i kroppen som inte vill släppa. Oftast när jag känner så, så är det något som händer. Orkar inte mer skit nu. Drar täcket över huvudet och försöker sova. Ensamt i sängen då mannen jobbar natt?