Ja vad ska jag skriva. Hoppades in i det sista att en blockad skulle hjälpa mig. Men nä bara till att acceptera att så är det inte. En dag hade jag då jag faktiskt inte hade så ont, en jäkla dag. Hoppet den dagen var stort. Nu tänkte jag, nu så kommer gamle Anna tillbaka. Men det var inte förräns igår som verkligheten sköljde över mig. Så jäkla deprimerad. Kändes som om jag var en påle som slogs ner i marken. Så fruktansvärt ledsen över detta. Mitt sista hopp är ryggrehab. Orkar jag hoppas på det är då frågan. Jag vet faktiskt inte. Nu får jag ta en dag i sänder för att klara av vardagen. Har så svårt att förstå varför jag inte kan bli frisk. Hur mycket till orkar jag? Hur mycket kan ens psyke klara. Alla dessa hopp om att jag ska bli bra smulas i sönder en efter en. Ser man min ledsamhet i mina ögon tro? Ser man att mina försök till leende inte når ögonen? Igår när jag var helt knäckt då tittar jag på min dotter och ser i hennes ögon att hon lider med mig och inte mår bra av att ha en halv mamma. Hur mycket ska hon orka? På kvällen så ville jag inte sluta krama min sambo. Så mycket jag håller av denna människa, så mycket han betyder för mig. Låt han orka fortsätta leva detta liv med mig. Låt han orka när jag inte har nån ork eller hopp kvar. Låt han orka hålla ihop familjen när min livsgnista är i botten. Låt han orka.