Min mamma följde med mig vilket kändes skönt, aldrig bra eller roligt att åka på sånt här själv. Då hinner man tänka mycket. Först anmälde jag mig i receptionen sen fick jag gå till operationsavdelningen och anmäla mig där. Sen fick jag ta på mig dessa snygga sjukhuskläder och sedan kom läkaren och hämtade mig. Fick lägga mig på mage och sen satt han blockaden i övre delen av baken och sen långt långt in med nålen för att hitta nerven som skapar denna smärta. Och det genom att titta på en bildskärm. Området där nerven är var svart, vilket innebär att den är utsatt för stress och mår inte alls bra. Känslan när läkaren bökar runder med nålen var inte så farlig men när han hittade rätt så gjorde det så in i helvetes ont. All smärta jag haft fick jag centrerat på ett litet område. Det var som att slungas tillbaka i tiden då det var så värst, sista veckorna i graviditeten och månaderna efteråt. Jag blev chockad och rädd. Den smärtan skrämmer mig så mycket och alla känslor välde över mig. Började gråta givetvis men som tur var gick det snabbt att spruta in vätskan och det hela var över på några minuter. Resten av kvällen hade jag mer ont än vanligt och natten ska vi inte prata om. Idag har jag fått ta smärtstillande som vanligt. Återstår att se imorgon om en smärtblockad hjälpt mig eller inte. Men hoppas så... I det stora hela så var det inte så farligt egentligen och nu när man vet hur det känns så skulle jag göra om det igen om det krävs. För då är jag i alla fall förberedd på den intensiva korta smärtan.