Så kom den dagen som vi har skjutit på en längre tid. Stina, vår katt, har bara blivit sämre och sämre. Så igår fick hon somna in. Den 30 april 1998 föddes hon. Hon var den första som kom ut eller hennes ben hängde ut sen fick jag dra ut henne. Under natten fick hon 4 syskon till. Alla är idag döda sedan länge. Stina var den sista. Jag var bara 17 år när hon kom till världen. Idag är jag 32 år. Hon har följt med mig i nästan halva mitt liv. Hon har delat min glädje och sorg. Hon har alltid funnits vid min sida. Från tonåring till vuxen. När jag träffade Christian så blev hon också lika kär som jag. Hon fick vara med om när vi köpte vårt första hus. Vilket för henne var det bästa som hänt henne. Komma bort från stan och ut på landet. Hon var så rädd för bilar. Hon fanns i mitt liv när jag blev mamma för första gången och även andra. Fan alltså! Trodde inte det skulle vara så jobbigt. Vi visste ju att det var dags strax. Min Stina! Hon var ju en del av mig! Saknar dig otroligt mycket. Hoppas du mår bra nu och att vi tog rätt beslut.

R.I.P Stina 980430-140314