Har upptäckt att jag har ett problem som jag inte kan hantera. I fredags var det förskoledisco. Jättetrevligt och jag åkte dit med Ronja. Så roligt att gå på något sånt här med min dotter. Men tji fick jag. För det första så var det jättejobbigt att stå. Alternativet var att sätta sig på golvet vilket många gjorde och jag också mellan varven för att underlätta. Men att se min dotter dansa/springa runder på dansgolvet med alla barn och vissa föräldrar kunde jag inte hantera. En gång i tiden var jag också en sån mamma som hade dansat runder med mitt barn. Men jag kan ju inte det och Ronja tänker väl inte så där mycket på det, det tror jag väl inte men visst måste hon märka en skillnad på mig då och nu. I alla fall så skratta alla mammor så naturligt och av glädje. Det var så jobbigt att se för jag är inte så glad längre. Förr var skratta något jag alltid gjorde och utan att tänka på det. Nu när jag skrattar från hjärtat så reagerar jag och oftast gör det mig ledsen. Det händer så sällan så det överrumplar mig. Svårt att beskriva mina känslor, hur det känns. På discot fick jag så gott jag kunde hålla inne med gråten även om en och en annan tår slank ur. Tur det var mörkt på discot:-) Men på hemvägen grät jag hejdlöst. Resten av kvällen kände jag mig nere. Jag vill känna mig glad in i hjärtat hela tiden, obehindrat glad. Krävs nog att jag pratar med kuratorn om detta. Det är ju inte första gången jag detta händer. Min man märkte att det var nåt som var fel och jag har så svårt att berätta. Han ger mig ömhet och trygghet och säger att han älskar mig och jag bara gråter. Han gör mig hel utan han är jag halv. Känner mig så fruktansvärt beroende av honom, vilket skrämmer mig. Vad gör jag om han går i från mig, vilket han inte skulle göra. Men ändå. Rasar ihop som ett korthus kanske. Ja jag vet inte. Förvirrat inlägg kanske, förlåt.