Gör ett nytt försök idag. Skrev ett långt inlägg igår men det funkade inte att publicera det. Så irriterande.

Hur gick då mötet? Det var fantastiskt. I över 3 h var jag där. Först fick jag träffa överläkare Mats Lennartsson. Det första jag fick göra var att berätta hela min sjukdomshistoria från början. Första gången jag fick göra det för någon och det kändes så skönt. Gott om tid hade vi. Ingen stress överhuvudtaget. Sen gick vi igenom mina röntgenbilder. Mats förklarade allt för mig och han undersökte mig. Mina inre muskler i bäcknet har tagit så mycket stryk av foglossningen och är rätt så kaputt. Det gör att mina yttre muskler i bäcknet får arbeta för fullt. Men dem orkar inte allt själv så därför får andra muskler i kroppen kompensera vilket gör att musklerna överbelastas. Därför har jag inte bara ont i bäcknet längre utan i hela kroppen. SI-leden som i normala fall kan rotera 4 grader kan rotera när du är gravid 10-12 grader och min kan uppskattningsvis rotera 15 grader. Vilket den gör än. Därav inflammationen i SI-leden som nu i och för sig är borta. Viktigaste för mig nu är att bygga upp mina inre muskler och stabilisera SI-leden. Musklerna ska väl inte vara nåt problem. Men om SI-leden inte stabiliserar sig så kan det bli operation men det får vi inte hoppas. Så det som händer nu är att jag ska börja på rehab på Aleris i 2 månader, 2ggr i veckan, 3h åt gången. Känns fantastiskt bra allting. Äntligen fumlar jag inte runt i blindo längre. Det finns en plan.

Sen fick jag träffa kurator Petra Ågren. Återigen fick jag berätta min historia fast i korta drag och med allt det känslomässiga också. Att gå med värk i nästan 2 år sätter sina spår i psyket. Jag har skrivit ner mycket själv för att kunna läsa igen och igen och kanske kunna bearbeta det hela själv.Det var tufft att prata om tiden under graviditeten. Speciellt denna delen. Här kommer ett utdrag ur min text.

En dag började dem förbjudna tankarna ta form. Vet inte riktigt när. Vem var denna människa i min mage som gjorde mig så illa. Jag började känna avsky för det lilla stackars livet inne i mig. Vem trodde han att han var egentligen. Jag ville bara ha ut han från min kropp. Ville han skulle lämna mig ifred. Låta mig bli frisk och försvinna från mitt liv. Känslorna var så starka och gjorde mig så förvirrad. Jag fick sån fullständig panik i min kropp och sen kom ångesten. Hur kunde jag känna så?  Jag visste att det inte fanns något att göra, han kommer att komma oavsett om jag vill det eller ej. Jag kommer bli hans mamma, älskad eller inte älskad. Och jag var så rädd. Så jäkla rädd för hur jag skulle känna när han väl kom ut. Tänk om jag inte ville ta mig till han. Jag var så psykiskt förstörd så det går inte att beskriva. Jag visste varken ut eller in.

När Viktor väl kom ut så älskade jag honom från första stund och det var en sådan lättnad. Men än idag kan jag titta på honom och känna skam över hur jag kände när han låg i magen. Han är ju världens underbaraste pojke.

Men i alla fall ett supermöte. Jag gick där i från med ett leende på läpparna, lättat hjärta och glädjetårar på kinderna. Nu börjar resan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...