Ja så jäkla glad är jag nu. I onsdags så var det ju dags för telefonsamtal med Dr Bengt Sturesson. Funderat mycket på det. Vad jag ska säga? Men jag har ingen ork kvar att tjata, att vara på. Hela tiden har man fått jaga. Och nu funkade ju inte blockaden. Vad händer härnäst? Ska jag träffa en ny läkare nu eller tar det slut här. Onsdag förmiddag var jag rätt kass och väldigt deprimerad. Satte mig tillrätta i soffan och väntade på samtalet. Skulle ringa någon gång på förmiddagen. Det blev inte förrän lite över elva. Fast det är ju förmiddag det med:-) Och vilket samtal sen. Vilken lättnad. Den här smärtblockaden sätts längs en led inne i bäcknet inte en nerv som jag trott. Det är tekniskt svårt att sätta den blockaden och i och med att den inte tog så ville han ge det en chans till. Han mena på att jag har alla symtom som tyder på att det är bäcknet som är felet. Så vi ska ge det en chans till, funkar det inte så är det fel diagnos. Och ovan på alltihopa så vill ha en ny MR gjord på mig. Jäklar så glad jag blev. Blev lite tjock i halsen men fick till slut fram tack och va skönt att du inte bara lägger ner allt. Då säger han till mig orden som ger mig kraft och som jag upprepar många ggr om dagen. Anna du är ett speciellt fall och jag släpper inte dig. När jag la på så grät jag, ja jävlar vad jag grät. Min man kom hem i samma veva helt bestört och mellan snyftningarna fick jag fram att jag grät för att jag var glad och för att det var en sån lättnad. Äntligen nån som till 100% tar detta på allvar och viktigaste av allt tar MIG på allvar. Men så har jag då inte fått tid till rehab än och ringde min vårdcentral men oj det hade visst fastnat där och ingen remiss har blivit skickad. Men nu är den väl iväg. Vill så gärna komma igång med lite träning även om det kommer att bli jobbigt och smärtsamt.