Kopierad text från Mia Skäringers facebooksida. Så klockren, så rätt. Alla ni där ute var rädda om er.

En sång för alla dom som brann upp.

Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma.
Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.
Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.

 

Annie

2 oktober 2016 17:29

Mia är så bra!
Riktigt bra skrivet av henne ( och av dig :)

Ja inte konstigt att så många människor mår dåligt. Faktiskt ..

Kramar :)

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

 

Annelie

8 oktober 2016 09:58

Jag utmanar dig i Liebster Award, det är naturligtvis frivilligt, men OM du vill ta utmaningen så kan du väl skriva en kommentar inne hos mig, så jag kan kika på dina svar.

Ha det bäst.. // Annelie

http://gifta6570.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...