I måndags provade jag på min första tabata träning. Bor man i en liten by blir man själaglad när det ordnas något just här i byn så man slipper flänga och fara. Jag vill ju gärna klara av nån mer träning än att gå ut och gå. Sen är det svårt när man har 2 barn och en man som jobbar kvällar och nätter. Men 2 ggr i veckan kommer det att köras pass här i byn. Jag kommer att gå så ofta jag kan. Ibland blir det 2 ggr en vecka och ibland ingen alls.

Tillbaka till passet. Jag hade dålig koll på vad det var innan jag provade på det. Hade aldrig hört talas om det. Men det är alltså en form av högintensiv intervall träning. Jag var lite nervös för hur min kropp skulle ta det. Jag försökte ta det lugnt och inte pressa mig själv. Det jag märkte var att jag hade problem med benövningarna. Otroligt att dem inte orkar mer med tanke på att jag går så mycket. Det jag klarade av bäst var rygg och magövningar. Det var jätteroligt och riktigt härligt att kämpa med så många andra. Efter passet kände jag mig sjukt stolt över mig själv. När jag körde hem rann tårarna. Av lycka. Att jag klarat av det kändes så stort och mäktigt. Dagen efter var mina ben fortfarande skakis. Jag har haft lite träningsvärk i muskler jag inte visste jag hade. Mitt högra ben som är lite känsligt har krånglat lite men överlag tycker jag att det har känts bra. Så på måndag kör jag ett pass till. Det är guld värt om jag verkligen kan gå på dessa pass. Livet är inte slut än....