Att köra bil var ett sätt för mig att slappna av. Då gjorde det minst ont. Oftast när jag lämnat Ronja på dagis så körde jag runder lite överallt. Lyssna på musik och grät och grät. Oftast var jag inte inne i huset förräns närmer kl 10. För när jag väl kom hem så tog det ett tag innan jag kunde ta mig ut ur bilen och sen fram till dörren. Resten av tiden tillbringade jag mestadels i soffan. Jag fick låna serien svenska hjärtan av mamma. Rolig serie men jag kommer alltid förknipa den med denna hemska tiden. För jag avskydde att ligga på soffan och ha ont. Som en strandad val låg jag. Jag minns en gång när jag fick sms från Christian där han frågade hur det var och vad jag gjorde. Och jag svarade ligger på soffan och tittar på tv. Svaret tillbaka knäckte mig totalt. Vad skönt för dig att ligga på soffan älskling. Visst på så sätt var det skönt, jag slapp gå på jobb och ha ont. Men jag ville ju inte ha ont, jag tyckte inte det var skönt att ligga på soffan oavsett. Jag ville kunna gå.

Som om smärtan inte var nog så slogs jag även med mitt dåliga samvete. Att inte kunna finnas där fullt ut för Ronja höll på att göra mig knäpp. Hela tiden fick hon hör jag har ont Ronja, jag kan inte Ronja osv. Men på nåt sätt så förstod hon. Man kan säga att hon var min extra kraft som jag behövde för att orka. När Christian jobbade eftermiddag en hel helg så hjälpte hon mig med allt. Hon frågade hela tiden hur är det mamma, har du ont, orkar du. Dem kvällar jag inte orkade gå mer och fick krypa på golvet så kröp hon med mig, orka jag inte gå upp för trappan så kröp vi tillsammans. En händelse som har etsat sig fast i mitt minne är sista gången jag klarade av att lämna Ronja på dagis. Vi kommer ut ur bilen och jag tänker jag kommer aldrig att kunna ta mig till dagis med henne. Jag kände bara jag bryter ihop, samtidigt som jag tänkte va stark Anna, du klarar det denna gången också. Då säger Ronja, mamma jag bär min ryggsäck och håller dig i handen så hjälper jag dig att gå. Shit vad tårarna brände bakom ögonlocken. Men hon gav mig en ny kraft som gjorde att jag orkade lämna henne en sista gång.

Foglossning. Javisst hade jag hört talas om det tidigare men jag tänkte alltid att så ont kan det väl inte göra och tål folk ingen smärta. Tji fick jag när jag i v.11 själv drabbades. Den kom sakta smygande och blev värre och värre vecka för vecka. Till att börja med så hade jag fler må bra dagar än må dåligt dagar. Men ju längre in i graviditeten jag kom så förändrades det. Jag minns första gången jag fick känna på foglossningens smärta. Jag visste inte till att börja med att det var det jag hade. Jag försökte förtränga det och förneka för mig själv att det var det jag drabbats av. Det som jag tagit så lätt på innan. Jag var ute med Ronja på en cykeltur. Hon cyklade och jag gick i rask takt sidan om och höll i stödpinnen. Halvvägs hemma började jag få ont och min fart gick ner till en sakta gång. Ronja fick hoppa av cykeln. Långt om länge kom vi till sist hem. Jag funderade mycket och tänkte ah det är säkert bara något tillfälligt och nästa dag var allt bra. Men smärtan återkom med jämna mellanrum. Till en början gjorde den sig mest påmind dem dagar jag ansträngt mig mer. Jag pratade med min bm om det och först var det inte på tal om nån foglossning. Kanske pga att jag döljer saker bra, har hög smärtgräns, tänker att det löser sig , långt tålamod mm. När det sen blev riktigt illa ja då var det plötsligt ingen som lyssnade på mig. Jag kämpade på på jobbet trots smärtan och envis som jag är så ville jag jobba så länge som möjligt. I alla fall till en månad innan beräknat förlossningsdatum. Och det gjorde jag med  men den 28 okt blev jag sjukskriven för foglossning. Läkaren tyckte det var ett under att jag klarat av att jobba så långt in i graviditeten och att jag överhuvudtaget stod på benen. I slutet kunde jag egentligen inte gå men det finns nåt som heter den vardagliga gången som man aldrig kommer i från. Visst jag tog mig fram med hjälp av möblerna hemma och dem dagar det var som värst kröp jag runder på golvet. Jag tog även hjälp av kryckor för att orka hålla mig uppe. Trots detta så hade nära och kära runtomkring mig svårt att förstå hur jävligt det var. Sen fanns det dem som själv varit i en liknande sits och visste precis hur det var att leva med smärta