Första träffen med nära och kära. Som man längtar efter att få vissa upp det lilla livet. Vi tog vägen under marken. Jag på mina kryckor och Ch och Ronja körandes med Viktor i hans lilla säng. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till cafeterian. Hela tiden tänkte jag,  nu kan det inte vara långt kvar. Shit vad det var kämpigt och ont hade jag. Ville bara lägga mig ner att ge upp. Men nä runt hörnet väntade ju mamma. Så jag kämpade på och sakta men säkert kom jag fram. Sen grät vi, lika mycket pga lyckan med Viktor som pga olyckan med mig. Minns att mamma och jag skulle gå och handla lite. Jag skippade kryckorna men vi kom inte så långt för mamma blev helt bestört över hur vinglig och ostabil jag var. Jag gick och höll mig och luta mig på henne för att orka ta mig fram. Men mamma gick tillbaka och hämtade kryckorna till mig. Jag hade helt glömt bort att sista veckan innan jag blev igångsatt så döljde jag för omvärlden hur illa det blivit. Ingen mer än Ch och Ronja fick se hur illa det var. Varför döljde jag det egentligen? Ja kanske för att jag är som jag är. Skämdes för att jag blivit en sån vekling.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...