Wow vilket möte. Kände mig så hoppfull när jag gick därifrån. Fantastiska människor. Strax påbörjar jag mitt nya liv som ska göra mig frisk. Äntligen ett ljus i den mörka tunneln. Kommer ett längre inlägg längre fram som är lite mer detaljerat:-)

Ja idag ringde Dr Bengt. Mitt benmärgsödem är borta dvs inflammationen i SI leden bak i ryggen. För mig mycket konstigt då jag fortfarande har lika ont och då det fortfarande känns som om jag har något där. Trodde faktiskt att det blivit värre. Min bäckenled har förslitningar och det kommer jag att få leva med men jag ska ju inte behöva gå med smärtan. Nu ska jag få en ny blockad. Bengt hade glömt att han sagt att han ville ge det en ny chans. Hmm, han kändes inte alls pålitlig idag. Och sen hoppades han att ryggrehab skulle ge mig den hjälp jag behöver. Skulle det vara så att jag inte blir frisk så blir det kontakt med Bengt igen och sen får vi se hur vi går vidare. Jag ska ju vara glad att allt ser bra ut men jag ville så gärna att det skulle vara nåt synbart fel så att jag kan bli bra. Så jobbigt med denna ovisshet. Ont över allt har jag också. Det är ju inte bara bäcknet. Fötter, knän, rygg, axel, huvud, armbågar, bröst mm. Läste om en tjej på facebook som fött 3 barn och haft en jobbig tid. Gått upp mycket i vikt och tappat nästan all muskelmassa. Och dem ställena hon skriver hon har ont på är samma som mig. Är det så att mina muskler är kaputt? Orkar inte min kropp mina extrakilo jag lagt på mig? Är lösningen så lätt? Börja försöka träna på riktigt hos min sjukgymnast i deras gym? Får höra vad hon säger om det hela. Men fortsättning på akupunktur blir det i alla fall. Och jag känner mig ändå ganska bra just nu. Med värktabletter då givetvis.

Ja då har jag och min sjukgymnast gett oss på akupunktur. Första tre ggr mer ont än vanligt. Fjärde gången, wow säger jag bara. Är det såhär för "normala" människor? Givetvis lite smärta ändå men såhär lite har jag aldrig haft sen problemen började. Har känt mig så upprymd idag. En sån känsla att kunna gå nästan smärtfritt. Helt sjukt! Fick även tid till ryggrehab idag. Vet inte vad jag förväntat mig, kanske en sjukgymnast som är specialist på bäcken/rygg. Men nä detta är så mycket större. Träff med överläkare och kurator och första mötet beräknas ta 3 h. Dem ska med andra ord verkligen lyssna på mig utan att jag behöver stressa igenom allt. Sen har jag fått några häfte jag ska fylla i så att dem är förbereda när jag kommer. Det kommer bli bra detta, det måste det bli:-)

Ja så jäkla glad är jag nu. I onsdags så var det ju dags för telefonsamtal med Dr Bengt Sturesson. Funderat mycket på det. Vad jag ska säga? Men jag har ingen ork kvar att tjata, att vara på. Hela tiden har man fått jaga. Och nu funkade ju inte blockaden. Vad händer härnäst? Ska jag träffa en ny läkare nu eller tar det slut här. Onsdag förmiddag var jag rätt kass och väldigt deprimerad. Satte mig tillrätta i soffan och väntade på samtalet. Skulle ringa någon gång på förmiddagen. Det blev inte förrän lite över elva. Fast det är ju förmiddag det med:-) Och vilket samtal sen. Vilken lättnad. Den här smärtblockaden sätts längs en led inne i bäcknet inte en nerv som jag trott. Det är tekniskt svårt att sätta den blockaden och i och med att den inte tog så ville han ge det en chans till. Han mena på att jag har alla symtom som tyder på att det är bäcknet som är felet. Så vi ska ge det en chans till, funkar det inte så är det fel diagnos. Och ovan på alltihopa så vill ha en ny MR gjord på mig. Jäklar så glad jag blev. Blev lite tjock i halsen men fick till slut fram tack och va skönt att du inte bara lägger ner allt. Då säger han till mig orden som ger mig kraft och som jag upprepar många ggr om dagen. Anna du är ett speciellt fall och jag släpper inte dig. När jag la på så grät jag, ja jävlar vad jag grät. Min man kom hem i samma veva helt bestört och mellan snyftningarna fick jag fram att jag grät för att jag var glad och för att det var en sån lättnad. Äntligen nån som till 100% tar detta på allvar och viktigaste av allt tar MIG på allvar. Men så har jag då inte fått tid till rehab än och ringde min vårdcentral men oj det hade visst fastnat där och ingen remiss har blivit skickad. Men nu är den väl iväg. Vill så gärna komma igång med lite träning även om det kommer att bli jobbigt och smärtsamt.

Ja vad ska jag skriva. Hoppades in i det sista att en blockad skulle hjälpa mig. Men nä bara till att acceptera att så är det inte. En dag hade jag då jag faktiskt inte hade så ont, en jäkla dag. Hoppet den dagen var stort. Nu tänkte jag, nu så kommer gamle Anna tillbaka. Men det var inte förräns igår som verkligheten sköljde över mig. Så jäkla deprimerad. Kändes som om jag var en påle som slogs ner i marken. Så fruktansvärt ledsen över detta. Mitt sista hopp är ryggrehab. Orkar jag hoppas på det är då frågan. Jag vet faktiskt inte. Nu får jag ta en dag i sänder för att klara av vardagen. Har så svårt att förstå varför jag inte kan bli frisk. Hur mycket till orkar jag? Hur mycket kan ens psyke klara. Alla dessa hopp om att jag ska bli bra smulas i sönder en efter en. Ser man min ledsamhet i mina ögon tro? Ser man att mina försök till leende inte når ögonen? Igår när jag var helt knäckt då tittar jag på min dotter och ser i hennes ögon att hon lider med mig och inte mår bra av att ha en halv mamma. Hur mycket ska hon orka? På kvällen så ville jag inte sluta krama min sambo. Så mycket jag håller av denna människa, så mycket han betyder för mig. Låt han orka fortsätta leva detta liv med mig. Låt han orka när jag inte har nån ork eller hopp kvar. Låt han orka hålla ihop familjen när min livsgnista är i botten. Låt han orka.

Min mamma följde med mig vilket kändes skönt, aldrig bra eller roligt att åka på sånt här själv. Då hinner man tänka mycket. Först anmälde jag mig i receptionen sen fick jag gå till operationsavdelningen och anmäla mig där. Sen fick jag ta på mig dessa snygga sjukhuskläder och sedan kom läkaren och hämtade mig. Fick lägga mig på mage och sen satt han blockaden i övre delen av baken och sen långt långt in med nålen för att hitta nerven som skapar denna smärta. Och det genom att titta på en bildskärm. Området där nerven är var svart, vilket innebär att den är utsatt för stress och mår inte alls bra. Känslan när läkaren bökar runder med nålen var inte så farlig men när han hittade rätt så gjorde det så in i helvetes ont. All smärta jag haft fick jag centrerat på ett litet område. Det var som att slungas tillbaka i tiden då det var så värst, sista veckorna i graviditeten och månaderna efteråt. Jag blev chockad och rädd. Den smärtan skrämmer mig så mycket och alla känslor välde över mig. Började gråta givetvis men som tur var gick det snabbt att spruta in vätskan och det hela var över på några minuter. Resten av kvällen hade jag mer ont än vanligt och natten ska vi inte prata om. Idag har jag fått ta smärtstillande som vanligt. Återstår att se imorgon om en smärtblockad hjälpt mig eller inte. Men hoppas så... I det stora hela så var det inte så farligt egentligen och nu när man vet hur det känns så skulle jag göra om det igen om det krävs. För då är jag i alla fall förberedd på den intensiva korta smärtan.

Då har jag äntligen fått tid till min smärtblockad och i morgon är det dax. Jag är glad, förväntansfull, hoppfull, nervös mm men sen känner jag mig samtidigt helt tom. Orkar inte riktigt tänka på det. Tror att jag automatiskt sätter upp nån mur, allt för att skydda mig från att bli besviken igen. Men snälla låt detta va lösningen. Det och en massa sjukgymnastik. Är så nyfiken på vad som händer sen. Kommer man göra en ny röntgen på mig och se om benmärgsödemet försvunnit med hjälp av kortisonet. Och vad innebär det?? Kan det trots allt ha med reuatism att göra. Och viktigast av allt, kommer smärtan försvinna. Just nu kommer jag inte ihåg hur det är att leva utan smärta eller hur det känns överhuvudtaget. Snurrigt egentligen hur man vänjer sig vid situationen.

Äntligen var det dags för hemfärd. Som jag längtade till att komma hem. Att få hjälp! Den första månaden kunde jag inte gå med Viktor i trappan själv. Det var så knäckande. Men snart så skulle jag ju bli bra så det var bara till att hålla ut. Om nätterna när Viktor vaknade så fick Ch gå upp och göra mat. Ja inte ens det klarade jag av. Gå upp mitt i natten och ner för trappan med min skrangliga kropp var inget jag vågade. Sen satt jag lutad mot väggen och matade Viktor. Och jag minns hur jävla ont det gjorde att sitta så. Men man biter ihop. Viktor måste ju ha mat. Man har inte så mycket val helt enkelt. Om dagarna gjorde jag inte så mycket. Satt mest i soffan med Viktor och blev servad av Ch. Minns en kommentar från Ch, att du har det bra älskling som inte behöver göra något själv. Återigen, hade jag kunnat så hade jag mer än gärna gjort allt själv. Som tur var så var Ch ledig dem 2 första månaderna från jobb. Ja sen var det till att stå på egna ben.