Fick endast en kommentar på mitt förra inlägg men en väldigt bra kommentar. Fick en länk till en blogg om en tjej som bla har MS. Jag gick in och läste hennes historia om MS och jag grät mig igenom det. Så hemskt. Och det var som att läsa om mig själv. Fast jag har det inte så extremt. Men jag är livrädd i alla fall och tänker skjuta på detta ett tag till. Kanske till hösten. Det bästa är ju att man genom en MR verkligen kan se att det är MS till 100%. Så att man vet vad man har att fajtas med. Men sen är det ju så att det inte alls behöver vara MS och det är jag också livrädd för. För jag vill verkligen ha ett svar på vad som händer med mig:-(

Tjejens bloggadress har ni här:

http://saramodigh.bloggplatsen.se/

Jag blir inte klok på mig själv. Jag har ju hela tiden tänkt att det måste vara något mer eller något annat som spökar i min kropp. För nåt år sen så var jag inne på MS eller jag var ganska säker på att jag hade det. Alla symtom stämde ju. Men sen slog jag bort det och jag sa inget till någon läkare. Så för nån månad sen så sändes ett avsnitt av lyxfällan där en tjej var med som har MS. Och jag kände igen mig så när jag såg henne gå. Precis så går jag. Jag går och mitt i allt så vacklar jag till. Tappar balansen liksom. Sen har jag yrsel från och till. Det började i slutet av nov då jag hade rätt så kraftig yrsel till och från i 3 veckor. Sen har jag haft yrsel några ggr till efter det. Men inte så mycket. Men nu är den tillbaka igen. Sen är det ju mina fingrar på höger hand som inte vill fungera ibland och så gör det ont i dem. Men så har jag alltid haft det känns det som:-) För några veckor sedan satt jag i soffan och skulle resa mig upp, satte i ena benet och trillar ihop på golvet. Sen tog det en liten stund innan det började fungera igen. Jätte obehagligt. Sen har jag mycket domningar i benen och dem somnar lätt. Även stickningar. Sen har jag extrem trötthet periodvis och mitt humör är väldigt ojämnt. Så snälla finns här någon som har MS som kan berätta för mig hur det började förr er eller hur ni upptäckte det och hur ni gick tillväga. Ja all info jag kan få. Eller om någon vet någon som har det och har en blogg eller nåt. Så tacksam för svar!!

Ja nästan i alla fall när min handläggare från försäkringskassan ringde igår. Nu är det nya regler som gäller igen. Vi skulle ju ha ett nytt möte med mig, läkare och handläggare men nu behövs inte det längre utan det räcker att jag och min läkare träffas. Hon sa att vi har ju kommit överens om en plan så nu är det upp till dig och din läkare hur ni fortsätter med den. Med andra ord vill jag fortsätta vara 50% sjukskriven så är det ok annars ska jag gå upp till 75%. Just nu har det varit så mycket med Viktor så min kropp är allt annat än nöjd. Så vi får se vad vi bestämmer oss för. Sen prata vi om framtiden. När jag väl gått upp till 75% och inte känner att jag kan jobba mer utan att klara av det vardagliga livet också så finns det sjukersättning att få istället. Och det känns ju befriande. Bara tanken att jobba 100% har känts väldigt stessande. Så just nu känns allt väldigt skönt. Ingen som flåsar en i nacken och jagar en. Vi tar det i min takt. Vill tillägga att min högsta önskan är att vara frisk och kunna jobba utan problem. Tro nu inget annat:-) 

Tiden gick och jag började jobba 50%. Det är roligt att jobba men min kropp tycker det är mindre kul. Jag hoppas bara på att den ska ge med sig. Men i alla fall så var det dags att ringa och boka en tid till läkaren igenom. Och oj vad hon var fullbokad när hon hörde att det var jag som ville ha tid. Får tid till den 3 sep, 3 dagar efter att min sjukskrivning gått ut. Men men. När jag kommer dit så är jag laddad och tänker börja samtalet med att fråga henne om hon inte vill ha hand om mig utan vill att jag ska byta läkare. Men så långt kom jag inte. Enligt henne är jag frisk, allt som blivit gjort, röntgen, utredelser mm, tyder på att det inte är något fel på mig. Hon informerar mig om att hon inte tänker sjukskriva mig mer. Jag får en chock. Det står ju klart och tydligt vad felet är men visst det är inget synligt. Men enligt henne så står det att jag är frisk och inget är fel. Jag undrar då om vi ens har fått samma papper från Ängelholm. Sen enligt henne har jag varit sjukskriven i ett år. Men det har jag ju inte utan bara i 4 månader. Men hon påstår att jag har varit sjukskriven nån annanstans. Det var ju inte den överenskommelsen vi hade. Jag skulle ju prova 50% och se hur det gick. Nu har jag blivit sämre säger jag. Då svarar hon mig, säger du ja. Noll förtroende. Hon säger till mig att du måste kämpa lite också. Och där rann bägaren över. Kämpa, vad tror du jag gjort dem senaste 2 åren, jag min familj, mina vänner. Sen reste jag mig upp och gick. Totalt knäckt. Vilken avskyvärd människa. Inte ett dugg intresserad av mitt tillfrisknande, vilket jag även sa till henne.

Nu är verksamhetschefen inkopplad men vi verkar inte komma någonstans. Guldstjärna till min mamma som kämpar med detta, då jag känner att jag inte orkar mer. Det får vara nock nu på alla läkare som inte vill lyssna på en. Nu har läkaren gått igenom mig med alla andra läkare på vårdcentralen och dem tycker inte heller att jag behöver nån sjukskrivning. Så nu är jag svartmålad kan man väl säga. Ett möte med verksamhetschefen och läkaren vill jag och mamma ha i alla fall för att få svar på Varför?. Varför behandlar hon mig så, vad har jag gjort henne??

Nu har jag listat om mig och fått ny tid till en läkare som är mina föräldrars husläkare. Som vet vad vi är för några. Dvs ordentliga människor som inte är ute efter att leva på bidrag. Allt jag vill är att bli frisk! Även min sjukgymnast Ritva håller till där så det känns skönt. Hon kommer stötta mig. Tyvärr är väntetiden lång så har inte tid förrän den 24 sep. Hon har verkligen ställt till det. Hoppas bara försäkringskassan har överseende med detta. Min handläggare är för övrigt superbra. 

Ja det var ett tag sen. Har helt glömt bort denna blogg. Dags att göra en uppdatering:-) Rehablitering gav verkligen resultat och efter att Viktor skolats in så kom jag igång med träning här hemma ordentligt samtidigt som jag jobbade 2 timmar om dagen. Jag blev bara bättre och bättre. Livet lekte verkligen. Vår semester har varit toppen. Lite väl mycket aktiviteter men jag ville ta igen allt jag missat förra sommaren. Efter semestern jobbade jag 2 timmar per dag i en vecka sen gick jag upp till 50%. Sen började problemen igen.....

Min läkare som sjukskriver mig har aldrig varit intresserad av mig det minsta. Hon har skickat remisser, skrivit ut tabletter och ja sjukskrivit mig till en början. Innan semestern så kom vi överens om att jag skulle bli sjukskriven 50% och pröva med det ett tag. Jag var väl inte helt överens med henne men gick med på det. I slutet av veckan får jag läkarintyget hemskickat där det står att jag är sjukskriven 50% tom 31 juli sen sjukskriven 25% tom den 31 aug. Till saken hör att jag böjade jobba igen den 5 aug, alltså så skulle jag inte hinna prova på 50%. Jag ringde men hon hade inte tid med mig utan fick en telefontid till onsdagen. 5 dagars väntan. Tror ni hon ringde på den bokade tiden. Nä! Så jag ringde till telefonbokningen och sa att jag hade en bokad tid till min läkare men att hon inte hade ringt. Då säger hon jag pratat med, är det du med foglossningen som skulle ha sjukskrivning, Ja säger jag. Ja hon var här inne och sa att ringer du så är det det som gäller och hon tänker inte prata med mig. Jag bröt ihop men lyckades få verksamhetschefens telefonnummer. Detta var ju inte klokt. Stort tjänstefel att inte ringa upp en patient på bokad tid. Mjag fick pratat med verksamhetschefen och hon lovade att ta tag i det. Dagen efter ringde hon upp och sa att det var ett missförstånd och att jag nu var sjukskriven 50% till den 31 aug. En lättnad! Men det slutar inte här....Fortsätter imorgon.

Nu är dem första 8 veckorna avklarade hos Aleris. Nu blir det egen rehabilitering i 3 månader. Lite läskigt att plötsligt stå på egna ben men det ska nog gå bra:-) Dem här veckorna har varit helt otroliga. Så mycket jag lärt mig. Helt sjukt egentligen att det är så "lätt" men ändå har ingen kunnat hjälpa en innan. Jag har fått klarhet i så mycket. Mina humörsvängningar mm. Sista gången vi träffades så fick vi återigen göra styrktestet och jag tror fortfarande inte mina resultat är sanna:-) I rotationen är jag sk normal nu, vänster sida 279 och höger sida 223. Lite för stor skillnad man ska ha en diff på 10. Men det ska jag väl kunna ordna till:-) Min rygg hade jag ökat från 207 till 323. Otroligt! Fortfarande alldeles för svag men en mycket bra förbättring. Jag är mycket rörligare i min kropp och det är så himla skönt. Nu vet jag ju hur jag ska röra mig och så. Och alla stretchövningar gör ju inte saken sämre. Vi blev även filmade igen och det var verkligen skillnad på alla i gruppen. Det var riktigt stort att se. Alla i gruppen är fantastiska och vi har verkligen haft roligt tillsammans. Så många nya fina människor. Visst har en del av oss haft bakslag, det kommer för eller senare och kanske inte bara en gång. Jag har redan haft ett men med all kunskap kunde jag hantera det bättre och var snabbt på banan igen:-) Är det någon som undrar något mer så är det bara till att fråga!!!

Min värk är nästan densamma men jag kan hantera den bättre och jag är inte rädd för den. Nu är det jag som bestämmer:-) Jag orkar göra mer och mer för varje vecka och det känns lite som att ett nytt liv har börjat ta form. Lite förvirrande och läskigt på samma gång. Tänk vad smärta/värk kan göra med en. Totalt brytit ner mitt psyke. Det bästa av allt är att jag börjat få livsglädjen tillbaka. Fan vad skönt det är skratta från hjärtat och med hela kroppen:-) All energi som flödar genom kroppen och gör så att jag orkar lite till.

Just nu är det mycket på gång. Stora saker. Imorgon är det dags för Viktor att börja skolas in. Ja vi fick äntligen en plats till honom pga mitt hälsotillstånd. Känns lite tufft för det känns som jag har missat hela min mammaledighet. Men det ska nog gå bra. Jag tänker ta det lugnt med honom, inget får gå fel. Sen blir det en vecka hemma i lugnans ro för mig så jag kan lägga upp alla träningsrutiner mm. Den 29 april börjar jag arbetsträna 2 h om dagen. Ska bli intressant att se hur det går:-)

Måste bara tacka för kommentaren jag fick på ett tidigare inlägg. Så roligt att någon läser och kommenterar. Tack Ingela:-)

Wow vilket ställe jag hamnat på:-) Så himla bra allting. Ska berätta från början. Man är en grupp på 8 pers. Alla med rygg/bäcken problem. Alla är vi i samma sits och det känns jättebra. Jag behöver inte känna mig dum för något utan vi förstår varandra. Sen är vi 2 st på en sjukgymnast. Varje tis och tors är jag där 3 h. Först börjar vi med uppvärmning sen träning med vår sjukgymnast. Sen har vi en liten paus för att sedan ha lektion på en 45 min, resten av tiden fortsätter vi med träning. Lektionerna handlar om allt från anatomi till smärthantering. Och det är väldigt lärorikt. Många aha moments:-) Första gången fick vi göra 2 test för våra kroppar. En ryggstyrka och en rotationsstyrka. Min ryggstyrka mätte 207 och man ska ligga på i min ålder med frisk rygg mellan 500-700. Min rotationsstyrka ligger på vänster sida 90 och höger 74 man ska ligga på minst 250. Så om inget annat så fick jag det nu svart på vit. Känns rätt så bra det med även om jag ändå fick en liten chock. Inte konstigt min kropp inte orkar någonting. Vi har även blivit filmade där vi utför olika moment. Gå, stå, sitta, plocka upp någonting, ligga och göra visa övningar mm. Igår fick vi se filmerna. Jag vet att jag inte ser "normal" ut när jag rör mig och har ändå bearbetat mycket när det gäller det. Alltså det psykiska. Visst var det tufft att se sig själv ändå men även nyttigt. Människorna på Aleris är fantastiska. Dem sysslar med detta varje dag och har så stor kunskap om detta. Jag är i trygga händer. Jag har en tuff tid framför mig men det är bara till att acceptera att det kommer att ta tid. Nu ska jag bli frisk! Just nu är det mycket andningsövningar, stretchövningar och stabilitetsövningar. När allt det sitter så blir det lite mer styrka och uthållighet. Jag är så himla glad att jag hamnat här. Vilken tur jag haft!!!

Gör ett nytt försök idag. Skrev ett långt inlägg igår men det funkade inte att publicera det. Så irriterande.

Hur gick då mötet? Det var fantastiskt. I över 3 h var jag där. Först fick jag träffa överläkare Mats Lennartsson. Det första jag fick göra var att berätta hela min sjukdomshistoria från början. Första gången jag fick göra det för någon och det kändes så skönt. Gott om tid hade vi. Ingen stress överhuvudtaget. Sen gick vi igenom mina röntgenbilder. Mats förklarade allt för mig och han undersökte mig. Mina inre muskler i bäcknet har tagit så mycket stryk av foglossningen och är rätt så kaputt. Det gör att mina yttre muskler i bäcknet får arbeta för fullt. Men dem orkar inte allt själv så därför får andra muskler i kroppen kompensera vilket gör att musklerna överbelastas. Därför har jag inte bara ont i bäcknet längre utan i hela kroppen. SI-leden som i normala fall kan rotera 4 grader kan rotera när du är gravid 10-12 grader och min kan uppskattningsvis rotera 15 grader. Vilket den gör än. Därav inflammationen i SI-leden som nu i och för sig är borta. Viktigaste för mig nu är att bygga upp mina inre muskler och stabilisera SI-leden. Musklerna ska väl inte vara nåt problem. Men om SI-leden inte stabiliserar sig så kan det bli operation men det får vi inte hoppas. Så det som händer nu är att jag ska börja på rehab på Aleris i 2 månader, 2ggr i veckan, 3h åt gången. Känns fantastiskt bra allting. Äntligen fumlar jag inte runt i blindo längre. Det finns en plan.

Sen fick jag träffa kurator Petra Ågren. Återigen fick jag berätta min historia fast i korta drag och med allt det känslomässiga också. Att gå med värk i nästan 2 år sätter sina spår i psyket. Jag har skrivit ner mycket själv för att kunna läsa igen och igen och kanske kunna bearbeta det hela själv.Det var tufft att prata om tiden under graviditeten. Speciellt denna delen. Här kommer ett utdrag ur min text.

En dag började dem förbjudna tankarna ta form. Vet inte riktigt när. Vem var denna människa i min mage som gjorde mig så illa. Jag började känna avsky för det lilla stackars livet inne i mig. Vem trodde han att han var egentligen. Jag ville bara ha ut han från min kropp. Ville han skulle lämna mig ifred. Låta mig bli frisk och försvinna från mitt liv. Känslorna var så starka och gjorde mig så förvirrad. Jag fick sån fullständig panik i min kropp och sen kom ångesten. Hur kunde jag känna så?  Jag visste att det inte fanns något att göra, han kommer att komma oavsett om jag vill det eller ej. Jag kommer bli hans mamma, älskad eller inte älskad. Och jag var så rädd. Så jäkla rädd för hur jag skulle känna när han väl kom ut. Tänk om jag inte ville ta mig till han. Jag var så psykiskt förstörd så det går inte att beskriva. Jag visste varken ut eller in.

När Viktor väl kom ut så älskade jag honom från första stund och det var en sådan lättnad. Men än idag kan jag titta på honom och känna skam över hur jag kände när han låg i magen. Han är ju världens underbaraste pojke.

Men i alla fall ett supermöte. Jag gick där i från med ett leende på läpparna, lättat hjärta och glädjetårar på kinderna. Nu börjar resan.