Detta året var egentligen inte min jul med barnen. Vi skulle fira jul med mormor och John helgen innan och på själva julafton så skulle jag hänga med M hem till hans föräldrar. Men så får Ch för sig att planera julen utan att prata med mig och bestämmer då att han och hans sida ska fira jul på lillejulafton. Visst helt ok med mig, så länge han är medveten om att nästa jul är min jul och att han avstår denna jul till mig. Vi ändrade inte i våra planer utan det blev jul med mormor och John helgen innan och jul med M på julafton. För min del var det en stor sten som släppte från hjärtat. Jag hade våndats så över det. Försökt bearbeta en jul utan barnen. Försökt förbereda mig för en massa känslostormar på själva julafton mm. Det var dock tufft att gå och lägga sig på lillejulafton och vakna själv på julafton. Det är nåt visst med att vakna julafton och smyga ner för trappan och upptäcka alla julklappar som jultomten varit och lagt under granen på natten. Samt att barnen alltid fått öppna en morgonjulklapp. Men livet förändras....

Men dem kom till mig på förmiddagen och sen begav vi oss vidare. Julafton blev toppen bra och så stolt över mina barn att dem gillar läget och accepterar allt. Sen tillbringade vi natten hos M för första gången och även det gick jättebra.

Ett foto på trion....

Dem är alltid vid min sida. Dem hjälper mig med allt dem kan. Dem bryr sig om mig och stötar mig. Dem fångar upp mig när jag faller. Dem lyssnar på mig och ger mig råd. Dem dömer mig aldrig utan står vid min sida, vilken väg jag än tar. Dem kramar mig när jag är ledsen och säger det löser sig Anna. Dem älskar mina barn villkorslöst. Dem umgås, leker och har roligt med dem. Dem är dem bästa jag har och jag hade aldrig klarat mig utan dem.
Världens bästa Mormor (mamma) & John.
Nedan ser ni deras alla hjärtans dag present.

Nästan 2 veckor har gått sen jag tackade ja till lägenheten. Dagarna efter var väldigt jobbiga. Började gråta hur/varsomhelst. Det som chockerade mig mest var att min man inte visade så mycket. En av anledningar till att jag lämnar honom är just hans likgiltighet. Hur kan människan sitta där och inte röra en min. Det får mig att känna ännu mer att jag har gjort rätt.

Det som står först på ”att göra listan” är att ta tag i banken. Nästa vecka har vi bokat tid till en jurist så vi kan få hjälp med hur mycket han ska köpa ut mig för och sen måste vi skriva ett bodelningsavtal så att han kan ansöka om lagfart till hela tomträtten. Mannen har även en bokad tid till vår bankman som ska se så att han kan få ett lånelöfte. Men det tror jag inte är några problem.

Hyresvärden ska också ringa nästa vecka så att vi kan bestämma en dag så att jag får skrivit på kontraktet. Tror inte jag kan slappna av förrän då.

Sen har jag tittat runder mycket på möbler som jag kan tänka mig. Möblerat rummen osv. Skrivit listor med allt som måste handlas och göras.

Det skrämmer mig att jag inte känner mer sorg än jag gör. Men jag tror att jag gick i detta för länge. Visst kan jag titta på honom och tänka, vad hände egentligen? Och sen är det väl nåt som kommer en vacker dag. Det är mycket jag ger upp. Vårt fina hus med vår underbara trädgård som äntligen är perfekt enligt mig. Alla våra resor och aktiviteter som vi alltid gör med barnen. Allt detta går förlorat. Vi kommer dock göra en sista utlandssemester med barnen, för det har vi lovat dem. Och vi är ju inte ovänner.

Men jag känner att jag sviker barnen. Min tös kommer ta det bra tror jag, hon har ändå tid att bearbeta. Min son däremot förstår inte så mycket så vi har valt att inte prata om det förrän det närmar sig. Det enda han säger är att du ska väl inte flytta ifrån mig mamma. Jag hoppas verkligen dem inte kommer hata mig för att jag splittrar vår fina familj. Dem är mitt allt och jag vill att dem ska må så bra som möjligt.

Vad händer när man ignorerar att man är förkyld? Jo då blir allt ännu värre och slår ut en totalt. Förra torsdagen började jag känna mig lite förkyld. Gick på mina tabata pass både fredag och söndag. Jag brukar ju aldrig vara sjuk och definitivt inte förkyld. Så på måndagen kör jag till jobb och efter 2 timmar är jag helt väck. Jag kör hem och parkerar mig i soffan. På tisdagen vaknar jag med värk i huvudet, ögonen, näsan, kinderna och överkäken. Mina ögonlock är så svullna så att jag knappt kan öppna ögonen. Jag ligger deckad hela dagen. Inga krafter i kroppen. Jag har frossattacker hela tiden men ingen feber. På onsdagen är jag ganska dålig också men nu idag så är jag på jobb. Och det känns ganska bra. Rätt matt i kroppen, har väl inte återfått alla krafter än.

Men nu till det märkliga. I tisdags försvann mitt smak och luktsinne. Och jag menar verkligen försvann. Jag varken luktar eller smakar nåt. Absolut ingenting. Jag har provat med det mesta. Sånt som luktar eller smakar skarpt. Typ tandkräm, parfym, kaffe, kakao. Det är helt sjukt och jag håller på att bli tokig. Idag ska jag köra och köpa en annan nässpray med kortison i och se om det hjälper. Såhär kan man ju inte leva ju. Lite obehagligt också.

Någon som varit med om detta? Och när kommer det tillbaka?

Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(

I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.

Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.

Kramisar

Ja jag är ju det till 25% och nu för tiden ska man aktivitetsrapportera en gång i månaden. Så det är bara till att hänga på plastbanken och söka det som jag finner intressant. Men det är svårt ska jag säga. Men har lyckats söka två jobb. Ett som ekonomiassistent och ett som boendestödjare. Förstod inte riktigt vad jobbet gick ut på och jag har ingen erfarenhet. Men jag tycker om att hjälpa människor som har det svårt. Ett plus var om man hade erfarenhet om autism. Jaja kul att söka och se vad det leder. Dessutom en tjänst på 80%. Hade ju passat mig bra.

Känns lite pirrigt och spännande detta:-)

Till helgen ska jag ha kalas. Har aldrig varit så glad för kalas. Det skulle vara att ge presenter i så fall för det älskar jag:-) Men nu är det extremt jobbigt. Att planera allting. Vad ska handlas, vad ska ätas, sitta ute eller inne, städa, duka mm mm mm. Min hjärna pallar inte sånt längre. Det bara kör ihop sig och blir kaos. Låter kanske löjligt men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Nu har vi pratat och kommit överens och delat uppgifterna mellan oss. Men det är inte det lättaste det iheller för just då väljer barnen att bråka med varandra eller något annat. Och när allt är kaos i hjärnan på mig så klarar jag inte höga ljud. Helst vill jag bara gå iväg eller nåt. Fullständig panik i kroppen får jag. Nu jobbar min man nätter och såna dumma tider så ibland måste vi prata och planera när barnen är vakna annars tar vi såklart sånt när dem sover.

En annan sak som jag inte längre klarar av är tex när jag inte hittar nåt. Imorse hittade jag inte mina sandaler. Som jag inte använt sen förra veckan. Jag blir sjukt frusterad och sen tycker jag allt blir fruktansvärt jobbigt. Alla ljud blir centrerade och jag vill helst skita i allt och stanna hemma från jobb. För att jag inte hittade mina skor! Körde till jobb ändån såklart och när jag kommit ner på jorden igen kom jag på att jag nog glömt dem i stugan hos mamma. Orka med sig själv liksom.

Efter det kommer tröttheten....

Antar att detta hänger ihop med fibromyalgin?!?