http://sneckan81.bloggplatsen.se/2016/09/03/11359514-vad-gor-dig-glad/

Stötte på detta inlägget när jag satt och läste igenom lite gamla inlägg på bloggen. Denna person som jag skriver om har blivit betydelsefull i mitt liv. Livet gör så märkliga grejor med en. Jag hade aldrig kunnat tänka att det skulle bli såhär. Vad hände, var kom han ifrån? Han har ju alltid funnits i min närhet utan att jag reflekterat över det. Hur kunde han bli den person som just nu tar upp en stor del av mina tankar. Jag hade så mycket andra planer som jag skulle göra. Ska jag bara släppa allt och lyssna på hjärtat, få lov att tillåta mig att vara lycklig. Bara glida med och se vad som händer, se vad livet har i beredskap åt mig. Är det för tidigt? Vem bestämmer det? Ta chansen när den finns eller låta den gå till spillo? Han lyssnar på mig, han älskar att prata. Han bryr sig, han stötar. Han är allt det där som mitt ex aldrig var. Allt det jag saknade för att må bra som person. Mina närmaste tar det positivt och poshar mig att bara släppa taget och känna efter. Följa mitt hjärta och strunta i vad alla andra tycker.

Och jag tror faktiskt att det är just det jag ska göra.....

Att separera med barn. Vad hade jag för tankar, förväntningar. Jag var beredd på att det skulle bli lite stökigt. Kanske mycket tårar och oro. Min tös som har atypisk autism var jag mest orolig över. Hur ska hon ta det, hur ska hon hantera det. Men jag hade aldrig förväntat mig att det skulle gå såhär bra. Hon har blommat ut, hon är gladare och hon älskar livet. Hon tycker inte det är några problem med att bo hos mig och sen pappa. Hon har växt i sin roll som stora syster, som person överhuvudtaget. Hon har fått mer ansvar. När jag inte är hemma och hon vill gå till en kompis så vet hon att hon ska skriva lapp och vet var extra nyckeln ligger så att hon kan låsa. Hon har fått in en jättebra rutin på det och jag är så stolt över henne. Har man autism så kan såna här saker vara svårt att lära sig. Men hon klarar verkligen allt med bravur.

Och sen har vi min lille grabb. Oj så jobbigt han tycker det är att skiljas från sin mamma. Nu är det inte så många dagar han är hos sin pappa åt gången och jag tycker han är så duktig som klarar det så pass bra ändå och jag ger han mycket beröm för det. Men sist han kom hem från pappa så berättade han att han har ont i magen på kvällarna och kan inte sova och att han drömmer mycket mardrömmar och så grät han jättemycket. Mitt lilla hjärta. Han är inte samma lilla glada kille hos pappa som han är hos sin mamma och det är ganska tufft att se. Jag hoppas det blir bättre med tiden och det blir det säkert också.

Livet i allmänhet som ensamstående mamma med 2 barn funkar super. Allt flyter på så smidigt och jag är glad och tacksam varje dag för mitt nya bättre liv! Jag ångrar inte mitt beslut för fem öre.

Kram på er!

Finns egentligen hur mycket som helst som jag behöver skriva av mig om.

Dels är det mitt ex som nu äntligen förstått att det inte är vi längre. Men han mår så fruktansvärt dåligt och det är jobbigt tycker jag. Det känns jättehemskt att såra en annan människa på det viset. Innan har vi ändå pratat lite och han har varit glad och ja det har känts bra liksom. Sen bara vände det och han började bete sig lite illa, sa en massa dumma saker mm. Och anledningen är givetvis det som brukar utlösa sånt här. Han hittade mig på badoo. Alltså jag tycker det är ganska kul att kolla runt och se hur utbudet är:-) Och själv registrerade sig han också ju. Men det va visst inte samma sak. Nu när jag pratar men honom så är han typ helt död i rösten. Han är helt 100 på att det finns en ny och att jag har sexat runt en massa. När jag nu skulle hinna med det. Jag hoppas det lägger sig lite snart. Vi hade precis, innan det spårade ut, bokat vår sista resa tillsammans. Får verkligen hoppas att han inte ställer till det.

Nä nog för idag och mer nån annan dag:-)

Kramar

Jättelängesedan jag skrev, jag vet. Jag trivs oförskämt bra i mitt nya hem. Och prioterar annat....

Gjorde ju ultraljud på min mage för att det känns som om det är något under vänster revben, det spänner och har sig. Ultraljudet gick jättebra, hon var noggrann och berättade vad hon gjorde. Dock kunde hon inte röntga mina tarmar för där var så mycket luft i dem och då blir det bara svart på skärmen. Men jag har fått svar och det visar sig att min mjälte är normal stor men att på toppen av mjälten sitter det en 1,5cm rundad förändring, en sk bimjälte. Detta är väldigt ovanligt men inget farligt. Nu väntar jag på om fortsatt utredning ska göras eller inte. Läkaren håller på att överlägga med en specialist. Det känns ju lite läskigt och sen tror jag inte att det är det jag känner. Men ska bli intressant och se hur vi går vidare och om dem tycker vi ska gå vidare överhuvudtaget.

Hoppas allt är bra med alla!!

Kram på er!

att jag skulle trivas så bra och att det skulle kännas så rätt. Jag älskar mitt nya hem och det känns som om jag bott här hur länge som helst. Barnen trivs också och känner sig hemma. Just nu är dem hos pappa men imorgon kommer dem till mig igen. Svårast har det nog varit för min son som inte alls var glad över att lämna sin mamma. Jag har försökt njuta av ledigheten, tränat en massa, gjort alla måsten och bara vilat och laddat batterierna. Nu har jag ett långpass på 10 dgr med barnen och det ska bli så mysigt:-)

Här kommer lite bilder....

Illamående, fjärilar i magen, taggad, helt slut, glad, ledsen, orolig, förväntansfull....Mycket blandade känslor idag.

Laleh - Aldrig bli som förr
Är en låt som ger mig styrka. Har designat en personlig tavla hos www.plotta.se som ska pryda nån vägg i lägenheten. Har ej bestämt var den ska hänga än.

Imorgon får jag nycklarna till lägenheten och soffan blir levererad. Känns så himla stort. Nu blir det en vecka med förberedelser inför den stora flyttdagen.

Jag känner mig fruktansvärt stark som har lyckats förbereda en flytt till mig och mina 2 barn med allt vad innebär. Jag är dock inte den förste på jorden som gör detta här men f*n vad det känns stort. Wow jag klarade det liksom. Allt är avprickat på listan, allt är handlat, allt teoretiskt är fixat, banken är klar mm. Jag känner mig lite som "här kommer jag och det finns ingeting som jag inte klarar av" För trots allt har jag haft lite svackor med mer ont och sämre mående psykiskt. Och jobbiga läkarbesök därimellan:-) Men ändån jag klarade det. Jag tog mig igenom det. Och det känns så j*vla bra.

Nu längtar jag nått fruktansvärt. Få rå och mig själv och barnen. Göra det så bra jag kan för dem. Göra så att dem känner sig älskade och bäst på hela jorden. Jag placerar dem senaste 12 åren som ett fint minne att ha med mig hela livet. Och uppskattar att just HAN är den som är far till mina barn. Dem kunde inte fått en bättre start i livet. Han kommer alltid att vara min stora kärlek den där mannen och gud vad jag har älskat honom. Nåt så fruktansvärt. Men när det inte funkar längre, då funkar det inte längre. Är så glad att jag tagit mig vidare och att vi kan fortsätta som vänner.

Jag är och kommer alltid vara en fighter:-)