Tiden springer iväg.

Jag är lycklig och jag är olycklig. Jag är glad och jag är ledsen. Jag mår bra och jag mår dåligt. Livet är allt annat än lätt. Det händer så mycket grejor runt omkring nu. Hade jag vetat att det skulle bli såhär illa av att separera så hade jag nog aldrig gjort det. Vilket i sig är ganska dumt att tänka.

Att mitt ex skulle ställa till det som han har gjort hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Att han skulle tänka så klumpigt och inte förstå saker och ting på ett bättre sätt gör mig så ledsen. När blev våra barn så oviktiga?

Att min minsta ska behöva må så dåligt gör så ont. Varje gång dem är hos sin pappa mår jag så psykiskt dåligt så att jag inte kan sköta mitt jobb eller fungera normalt överhuvudtaget.

Kanske han har förstått allvaret efter vårt senaste samtal. Kanske det blir en bättring. Kanske det trots allt kommer bli bra. Kanske slipper jag blanda in familjerätten. Hela tiden hoppas jag att kanske....

Nu har vi börjat med inskolning hos pappa för vår minsta. Ja ni läser rätt. Inskolning. Han har klantat till det så mycket, fått barnen att känna sig otrygga hos honom, fått dem att förlora sitt förtroende för honom. Det känns som om jag sviker min son varje gång jag tvingar honom att åka till pappa. Jag peppar och berömmer honom. Berömmer honom för att han är så stor och duktig som klarar det. Det är så fel, han ska inte behöva vara stor och duktig. Han är inte stor för 5 öre. Han ska leva ett tryggt liv där han trivs. Där han syns, där han hörs, där han är älskad. Han ska inte behöva ligga på en andra plats.

Mitt hjärta blöder....