Att separera med barn. Vad hade jag för tankar, förväntningar. Jag var beredd på att det skulle bli lite stökigt. Kanske mycket tårar och oro. Min tös som har atypisk autism var jag mest orolig över. Hur ska hon ta det, hur ska hon hantera det. Men jag hade aldrig förväntat mig att det skulle gå såhär bra. Hon har blommat ut, hon är gladare och hon älskar livet. Hon tycker inte det är några problem med att bo hos mig och sen pappa. Hon har växt i sin roll som stora syster, som person överhuvudtaget. Hon har fått mer ansvar. När jag inte är hemma och hon vill gå till en kompis så vet hon att hon ska skriva lapp och vet var extra nyckeln ligger så att hon kan låsa. Hon har fått in en jättebra rutin på det och jag är så stolt över henne. Har man autism så kan såna här saker vara svårt att lära sig. Men hon klarar verkligen allt med bravur.

Och sen har vi min lille grabb. Oj så jobbigt han tycker det är att skiljas från sin mamma. Nu är det inte så många dagar han är hos sin pappa åt gången och jag tycker han är så duktig som klarar det så pass bra ändå och jag ger han mycket beröm för det. Men sist han kom hem från pappa så berättade han att han har ont i magen på kvällarna och kan inte sova och att han drömmer mycket mardrömmar och så grät han jättemycket. Mitt lilla hjärta. Han är inte samma lilla glada kille hos pappa som han är hos sin mamma och det är ganska tufft att se. Jag hoppas det blir bättre med tiden och det blir det säkert också.

Livet i allmänhet som ensamstående mamma med 2 barn funkar super. Allt flyter på så smidigt och jag är glad och tacksam varje dag för mitt nya bättre liv! Jag ångrar inte mitt beslut för fem öre.

Kram på er!