Idag har jag gjort MR röntgen på skalle, bröstrygg och halsrygg. Jag har gjort Mr innan men då på mitt bäcken. Och detta var rätt så mycket annorlunda. Att jag hatar tunnlar och trånga utrymmen, det vet jag ju. Och det hade jag förberett mig för mentalt så mycket jag kunnat. Men jag var duktigt nervös när jag kom dit. Ovan på alltihopa så får jag reda på, när jag lagt mig tillrätta på bristen med huvudet på plats, att han ska förbereda kontrasten och behöver då sätta en nål i armvecket. Jag som har jättesvårt för nålar, tänkte ok vi kan lika bra lägga ner detta. Tog några djupa andetag och nålen kom på plats. Så sa sköterskan att först kör vi en omgång utan och sen en omgång med kontrast. Som om en omgång inte räckte mer än väl för mig. När jag väl ska rullas in så säger han, och så ska du ha denna också på dig. En stor metall grej till huvudet. Jag tänkte nu springer jag här ifrån. Mitt hjärta började slå i 100/90. Men till sist rullades jag in och jag hade ju gett mig fan på att jag skulle klara detta. När första omgången var klar så trodde jag att han skulle rulla ut mig men icke. Dem hade ju förberett med en slang ut till dem så att dem kunde spruta in kontrasten. Jag som trodde att jag skulle få andas ut lite. När han sprutat in kontrastet så blir plötsligt allt så påtagligt för mig. Nålen i armen, inne i tunneln, med grejen på huvudet så att jag inte kunde röra mig, strålningsvärmen mm. Jag blir yr och känner illamåendet komma krypande. Jag tänker jag måste ut. Men så blir jag arg på mig själv. Jag kan det här, jag är stark, jag har bemästrat panikångest för. Så på nåt magiskt sätt gick jag in i mig själv. Började lyssna på radiorösten i hörlurarna och slappnade av och genomförde hela röntgen utan avbrott. Men det var fanimej en av dem värsta grejor jag gjort och det sög musten ur mig. Direkt efter var jag yr och matt och fick vila lite innan jag körde till jobb. Resten av dagen har jag varit trött och orkeslös.
MEN jag klarade det. Så jäkla stolt över mig själv. Nu är jag nyfiken på svaret?