Nästan 2 veckor har gått sen jag tackade ja till lägenheten. Dagarna efter var väldigt jobbiga. Började gråta hur/varsomhelst. Det som chockerade mig mest var att min man inte visade så mycket. En av anledningar till att jag lämnar honom är just hans likgiltighet. Hur kan människan sitta där och inte röra en min. Det får mig att känna ännu mer att jag har gjort rätt.

Det som står först på ”att göra listan” är att ta tag i banken. Nästa vecka har vi bokat tid till en jurist så vi kan få hjälp med hur mycket han ska köpa ut mig för och sen måste vi skriva ett bodelningsavtal så att han kan ansöka om lagfart till hela tomträtten. Mannen har även en bokad tid till vår bankman som ska se så att han kan få ett lånelöfte. Men det tror jag inte är några problem.

Hyresvärden ska också ringa nästa vecka så att vi kan bestämma en dag så att jag får skrivit på kontraktet. Tror inte jag kan slappna av förrän då.

Sen har jag tittat runder mycket på möbler som jag kan tänka mig. Möblerat rummen osv. Skrivit listor med allt som måste handlas och göras.

Det skrämmer mig att jag inte känner mer sorg än jag gör. Men jag tror att jag gick i detta för länge. Visst kan jag titta på honom och tänka, vad hände egentligen? Och sen är det väl nåt som kommer en vacker dag. Det är mycket jag ger upp. Vårt fina hus med vår underbara trädgård som äntligen är perfekt enligt mig. Alla våra resor och aktiviteter som vi alltid gör med barnen. Allt detta går förlorat. Vi kommer dock göra en sista utlandssemester med barnen, för det har vi lovat dem. Och vi är ju inte ovänner.

Men jag känner att jag sviker barnen. Min tös kommer ta det bra tror jag, hon har ändå tid att bearbeta. Min son däremot förstår inte så mycket så vi har valt att inte prata om det förrän det närmar sig. Det enda han säger är att du ska väl inte flytta ifrån mig mamma. Jag hoppas verkligen dem inte kommer hata mig för att jag splittrar vår fina familj. Dem är mitt allt och jag vill att dem ska må så bra som möjligt.

 

Annelie

9 december 2016 11:20

Härligt vännen att du snart börjar ett nytt liv, MED barnen varannan vecka (eller hur kommer ni att göra..??).
Du ska veta att barnen tar det oftast bättre än vad vi TROR, vad gamla är dina barn..??

Jobbigt på sätt och vis att din make inte visar något, vad han känner / tycker.
Han är en sådan man som bär allt inom sig, kanske släpper en liten tår i sin ensamhet.

Du ska se vännen, att allt blir bra i slutänden, men visst, tufft och jobbigt kommer det att bli i början.
Vem vet... ni kanske till och med hittar tillbaks till varandra..
Som ordspråket säger "Man saknar ju inte kossan förrän båset är tomt".

Lycka till med allt och ha nu en så bra helg som du kan ha det.. // Varma Kramar Annelie

http://gifta6570.bloggplatsen.se

 

Annie

9 december 2016 12:14

Åh ..

Jag har tänkt på dig så mycket och undrat hur allt har gått därhemma för dig och er .. :)

Kan förstå att du känner så men jag tror det kommer ordna sig. Tror dina barn kommer att förstå sen :)
Hur gamla är dem förresten?

Jag känner som du .. hur kan man vara likgiltig för en sån sak?
Måste bara säga Du gör rätt :)
Och det kommer gå bra för dig och barnen, det tror jag verkligen :)

Du är en sån kämpe i mina ögon, ska Du veta!

Sv: Tack så mycket snälla du*
Ja verkligen .. jag mår bättre och det är skönt :)
Han är verkligen en pärla, så tacksam :)

Och vet du vad?
Våran soffa har kommit till mio så idag eller imon blir det att hämta soffan .. hoppas på idag! ;) :)

Kramar!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

 

Annie

9 december 2016 12:16

Förresten ;) jag har ett till konto på insta, ett mer "privat" om mig ;)Du får gärna följa mig där om du vill :)

Heter lite som bloggen ;)heter iaf "lifebyannie.sweden" där :)

Kram*

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

 

Annie

9 december 2016 19:38

Sv: Ja så härligt! :)

Varsågod :) finns här om du behöver<3

Kramar!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att ha gått igenom alla tänkbara lösningar om och om igen och ändå inte kommit fram till något. Efter att ha nästan delat på oss för att vi inte vet hur vi ska kunna komma överens om var vi ska bo och hur vi ska fortsätta vårt liv tillsammans s...

Kan inte alls förstå att så många månader gått sen jag sist blogga. Så mycket som hänt men ändå står vi kvar på samma ställe och stampar. Hela fantastiska sommaren flöt förbi med mycket sol och bad. Hösten kom och vi tog oss igenom den som alla andra...

Efter massa funderingar fram och tillbaka så blev det äntligen gjort:-) Min första tanke var ju att ha barnens namn och en symbol på handleden. Men sen tycker jag att folk som tatuerar sina barns namn på sin kropp är lite tokiga. Vad får dig att ta f...

Ja för ett år sedan lämnade jag barnen hos mormor och John för att sedan ta tåget till Mb. Vår första träff utanför jobb. Trots att vi känt varandra länge så var det jättenervöst. Det tyckte vi båda minns jag. Men det blev en superdag. Vi promenerade...

Ja jag lever, nätt och jämnt. Men så här mycket sjuk har jag nog aldrig varit. I förra veckan fick jag gå hem från jobb på måndagen och stannade sen hemma tisdag och onsdag. Dålig i magen och matt och trött. Nu har jag åkt på ont i halsen och hosta v...