Vet inte riktigt var jag ska börja. Just nu står jag vid ett vägskäl. Ska jag ta höger eller vänster. Jag har verkligen en fin sambo. Han är varm, trygg, en riktig familjefar mm. Men vi matchar inte varandra. Egentligen har vi aldrig gjort men det har funkat ändå. Vi har älskat varandra, köpt hus tillsammans och fått 2 fina barn. Men dem senaste åren har varit lite sisådär. Jag är egentligen inte så tjejig men lite uppskattning vill jag ändå ha och kanske en överraskning lite då och då. Och det är något min man inte kan. Det är inte så att han inte vill utan han kan verkligen inte. Vår dotter har lätt autism och jag ger mig fan på att det är från sin pappa. Men i alla fall. Jag har kämpat och kämpat. Vridit och vändigt. Försökt få han att förstå att livet inte bara är svart eller vitt. Försökt få honom att agera själv, tänka själv, planera själv. Han är alltid så likgiltig, nöjd med livet som det är. Känns som om han bara gett upp att leva. Rycker på axlarna åt allt. Säger ja, nej och jag vet inte.

För 2 år sedan så ställde jag mig i kö på en radhus lägenhet. I veckan ringde hyresvärden och sa att där är en lägenhet ledig. Jag har drömt om det så länge och nu kan min dröm äntligen gå i uppfyllelse. Det är verkligen drömboendet vid en seperation. Dagen efter lämnade jag beskedet nej, jag blev liksom tagen på sängen. När jag tackar nej så känner jag hur ledsen jag blir. Dagen därpå ringer jag igen för att höra om jag behåller min plats i kön. Då säger han att han har inte hunnit ringa nån annan och har jag ångrat mig så kan jag komma och titta på den. Är det ödet?

MEN jag har 2 barn att ta hänsyn till. Den yngsta bryr jag inte mig så mycket om för han brukar gilla läget och är inte så svår. Däremot betyder det allt om hur min dotter känner om detta. Vi har varit och tittat på lgh tillsammans och hon vill så gärna flytta. Jag har vänt och vridit på det, berättat allt negativt med en flytt men nä hon vill ändå flytta. Hon säger att hon inte orkar att hennes pappa alltid är arg på henne eller bråkar med henne. Tyvärr så funkar dem inte så bra ihopa. Men när hon pratar med sin pappa så vill hon inte flytta. Nu ska vi på söndag sätta oss ner och prata allihopa och försöka komma fram till en lösning.

Jag mår skit just nu. Är så orolig i magen/ hjärtat. Vet inte vilket beslut jag ska ta. Vet innerst inne att jag en dag kommer flytta. Men ska jag göra det redan nu? Tyvärr är kärleken borta. Men det gör så ont. Varför blev det såhär? Vi skulle bli gamla tillsammans ju.

Ska jag stå ut i nåt år till och vara en sådär glad mamma eller ska jag lämna och bli en glad mamma.

Håller på att bli tokig!