Ja vad hände sen? Det kändes så himla bra allting och till sist ringde dem tillbaka. I och med att dem hade mycket att göra så var dem några stycken som höll i rekryteringarna. Hon som ringde tillbaka sa att om jag är intresserad av jobbet så vill dem träffa mig igen. Och så ville dem har numret till min chef så att dem kunde ringa honom mm mm. I slutet av samtalet så säger hon men hur var det egentligen, du kunde bara jobba 75%? Och då sa jag att ja det kan jag bara. Jag har berättat varför mm för hon andre. Vi la på och jag gick och förberedde min chef och sa till honom att om jag får det så tar jag det. Allt kändes toppen. På kvällen precis när jag ska påbörja nattningen av barnen, var själv hemma med dem. Så ringer hemtelefonen. Då är det dem som ringer och jag blir helt uppspelt för att sedan gå rätt ner i källaren. Tyvärr får du inte jobbet pga att du inte kan jobba 100%. Enhetschefen ville tvunget det. Annars hade jobbet varit ditt. Snacka om att få en spark i huvudet. Återigen så hindrar min kropp mig. Hade jag inte varit sjuk så..... Jag bröt ihop rätt bra men jag fick försöka dölja det så gott jag kunde för barnen. Min självkänsla fick sig en rejäl törn:-(

I måndags var det meningen att jag skulle på intervju igen. Rätt kul att man blir kallad i alla fall. Jag söker ju inte jobb för kung och fosterland precis. Men jag avbokade det. Kände mig inte riktigt på hugget:-( Och ville inte bli besviken igen.

Fortsättning om läkare, remisser och KBT imorgon.

Kramisar