Första träffen med nära och kära. Som man längtar efter att få vissa upp det lilla livet. Vi tog vägen under marken. Jag på mina kryckor och Ch och Ronja körandes med Viktor i hans lilla säng. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till cafeterian. Hela tiden tänkte jag,  nu kan det inte vara långt kvar. Shit vad det var kämpigt och ont hade jag. Ville bara lägga mig ner att ge upp. Men nä runt hörnet väntade ju mamma. Så jag kämpade på och sakta men säkert kom jag fram. Sen grät vi, lika mycket pga lyckan med Viktor som pga olyckan med mig. Minns att mamma och jag skulle gå och handla lite. Jag skippade kryckorna men vi kom inte så långt för mamma blev helt bestört över hur vinglig och ostabil jag var. Jag gick och höll mig och luta mig på henne för att orka ta mig fram. Men mamma gick tillbaka och hämtade kryckorna till mig. Jag hade helt glömt bort att sista veckan innan jag blev igångsatt så döljde jag för omvärlden hur illa det blivit. Ingen mer än Ch och Ronja fick se hur illa det var. Varför döljde jag det egentligen? Ja kanske för att jag är som jag är. Skämdes för att jag blivit en sån vekling.