Ja vilken pärs, ja vilken graviditet. Men nu är han här och allt går på rätt håll. I torsdags så åkte vi till KK i Lund för att få reda på om jag skulle bli igångsatt. Svaret vi fick var att det fanns en pytte pytte pytte liten chans. En bm kort och mycket att göra på förlossningen. Christian sa då att i vilket fall som helst så behåller ni Anna här, hon vill inte följa med hem igen. Och så vad det ju. Jag kunde ju knappt ta mig fram. Inte ta hand om Ronja, inte lämna/hämta på dagis, knappt ta hand om mig själv etc. Men på nåt sätt så gjorde dem orden sussen och kl 15.00 torsdagen den 17/11 blev jag igångsatt. I och med tidigare kejsarsnitt så är vissa metoder en risk då livmodern kan spricka. Så det blev den sk ballongmetoden på mig. I och med att jag var nästintill helt omogen så var det inte lätt att få in den men till slut efter mycket kämpande från läkare och bm så gick det. Tåligare tös får man leta efter sa dem. Denna metoden kör man max i 24 h och gör så att livmodertappen förkortas och vänds framåt och så öppnas man en 3-4 cm. Dem trodde inte att det skulle ta hela 24 h men dem trodde att jag skulle få ligga med den hela natten minst i alla fall och sen skulle jag nog behöva en annan metod som mjukar upp så att jag enklare kan öppna mig. Ja gud tänkte man, vad har vi framför oss. Men jag var igångsatt i alla fall. Korsord, tidningar och böcker åkte fram. Och dem hade en "gåvagn" till mig så att jag kunde gå. Ni fattar inte hur det var att kunna gå rätt upp och ner. I alla fall, så fick jag värkar rätt så snabbt, dem här onda oregelbunda oriktiga som mest är irriterande, så det blev sängen rätt snabbt. När det var skiftbyte kl 21 så kom det en ny bm och hon drog lite i det här snöret, vilket hade blivit gjort var halvtimme. När hon drog så sa det bara plopp och ballongen flög ut. Alltså ca 6 h efter vi satt in den. Vi fick alla en chock, inget vi räknat med alls. Då blev det lite stressigt för vattnet ska tas så fort som sen väntar man lite på att värkarna ska komma igång, gör dem inte det så blir det dropp. Och det kom inga så det blev det. Så aktiva värkarbetet/förlossningen började 23.30 Det som man normalt är i när man kommer in på förlossningen när det sätter igång av sig själv. Sen gick det undan. 2 h senare har jag så kraftiga värkar, så jag bara kräks och yrar. Jag får ryggmärgsbedövning kl 02.00 Narkosläkaren förstår dock inte varför jag ska ha nån bedövning, hon har aldrig sätt någon hantera värkarna så bra. Bm fick förklara för henne att mina väkar är starka men att jag är väldigt tålig och har varit det hela tiden. Just då så hörde inte jag dem orden utan det har jag fått berättat i efterhand. Så då blev man ju lite stolt. Sen fick jag vila 1 h utan värkar, så himla skönt. Men sen började det kännas konstigt i underlivet. Jag vill krysta tänkte jag. Jag låg och andades och höll emot och efter en halvtimme så ringde jag på bm och sa att detta funkar inte längre. Jag är då öppen 9 cm och får hålla emot en halvtimme till. Sen var det fritt fram. Sen blev det ett långt utdraget krystarbete på nästan 2 h, där både jag och bm var nära att ge upp och tillkalla läkare så att jag kunde få hjälp med sugklocka. Men hela tiden så tänkte bm att nä hon orkar lite till denna tåliga starka tjej. Och det gjorde jag, men det var precis. Sista 3 värkarna, alltså dem 9 sista krystarna var jävliga och jag kände ögonen rulla i huvudet och tänkte nu tuppar jag av. Men wha vilken känsla när han väl kom ut. Så fantastiskt!! Fick en liten bristning vid urinhålet så blev sydd en eller två stygn. Vi hade en fantastisk bm, envis och bestämd precis som jag. Och utan Christian vid min sida så hade jag aldrig klarat det. Trodde faktiskt inte han skulle klara av att stå vid min sida hela tiden, men det gjorde han! Så den 18/11 kl 5.51 blev vi 2 barns föräldrar.