Som om smärtan inte var nog så slogs jag även med mitt dåliga samvete. Att inte kunna finnas där fullt ut för Ronja höll på att göra mig knäpp. Hela tiden fick hon hör jag har ont Ronja, jag kan inte Ronja osv. Men på nåt sätt så förstod hon. Man kan säga att hon var min extra kraft som jag behövde för att orka. När Christian jobbade eftermiddag en hel helg så hjälpte hon mig med allt. Hon frågade hela tiden hur är det mamma, har du ont, orkar du. Dem kvällar jag inte orkade gå mer och fick krypa på golvet så kröp hon med mig, orka jag inte gå upp för trappan så kröp vi tillsammans. En händelse som har etsat sig fast i mitt minne är sista gången jag klarade av att lämna Ronja på dagis. Vi kommer ut ur bilen och jag tänker jag kommer aldrig att kunna ta mig till dagis med henne. Jag kände bara jag bryter ihop, samtidigt som jag tänkte va stark Anna, du klarar det denna gången också. Då säger Ronja, mamma jag bär min ryggsäck och håller dig i handen så hjälper jag dig att gå. Shit vad tårarna brände bakom ögonlocken. Men hon gav mig en ny kraft som gjorde att jag orkade lämna henne en sista gång.